Jag går på skrivarkurs nu och vad är då bättre än att göra sådant som man är lite sämre på så att läraren kan visa ett bättre sätt? En sak jag är dålig på är att vila i texten, det vill säga att låta texten vara intressant trots att det inte händer så mycket. Ett specialfall av det är det som på engelska heter suspense. Jag har letat efter ett bra svenskt ord, men vi får köra med engelska den här gången.
Suspense är att skapa en utdragen spänning när det inte händer så mycket. En spänd förväntan, och förväntan kan kanske vara det bästa svenska begreppet. Förväntan får ofta sin upplösning i någon typ av handling, eller en action-scen. Om action innehåller mycket rörelse är suspense snarare något ganska statiskt.
Den här typen av spänd förväntan passar ofta bättre i film än i text. Ett av det absolut bästa exemplen är slutduellen i Den onde, den gode och den fule, som är en klassisk spaghettiwestern från slutet av 60-talet. Den här scenen är cirka fem minuter lång (en oändlighet i en film) och det som händer är att tre fiender står och blänger på varandra tills en av dem drar sitt vapen och skjuter. Förväntan upplöses i handling. Det låter inte så intressant när jag beskriver det så, men det är en fantastiskt bra scen som väldigt effektivt bygger upp spänningen.
Går det att göra samma sak i text utan att det blir tråkigt? Jag tror det och där får jag medhåll av bästsäljarförfattarna R.L. Stine och James Patterson i deras båda Masterclass-föreläsningar - och de borde ju veta.
Så hur bygger regissören Sergio Leone upp spänningen i denna långa scen? Här kommer min analys:
1. Inzoomning. Scenen börjar med fienderna i helfigur, går över till överblicksbild och zoomar sedan in långsamt närmare och närmare för varje klipp tills vi bara ser deras ögon.
2. Detaljer. R.L. Stine lär ut att för att hålla spänningen uppe ska författaren lägga in mycket detaljer, vilket också saktar in berättelsen. Leone gör likadant. Vi får se de tre fiendernas händer som rör sig långsamt mot pistolerna, nervösa blinkningar, hur de slickar sig om läpparna, kisar med ögonen. Vi är alltså väldigt nära personerna, men det finns även yttre detaljer som bygger upp spänningen, som en olycksbådande kråka som kraxar i bakgrunden.
3. Perspektivskifte. Genom hela Leones scen byts perspektivet mellan Lee van Cleef (den onde), Clint Eastwood (den gode) och Eli Wallace (den fule). Perspektivet byts hela tiden vilket gör att vi får inte bara en persons nervösa väntan, utan tre. Utdraget utan att bli tråkigt.
4. Styckebrytning. Det här är min egen tanke. Med täta styckebrytningar saktas texten ner samtidigt som det blir lättare att fokusera på detaljerna.
Så till min kursuppgift har jag försökt bygga upp en scen med höjd, spänd förväntan. Får se hur den lyckas. Målet i förlängningen är att lyckas fånga duell-scenen från filmen i text.
Den gråtande mariachi-trumpeten går tyvärr inte att få med i en bok. Eller ... ?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar