Bra saker jag gjort som författare. 1. Skrivargrupp.

 Att försöka bli författare, eller åtminstone försöka författa, innebär att jag gjort dåliga saker; alltså inte rånat banker eller sålt knark eller så, men ändå saker som inte lett framåt, som inte gjort mig bättre författare. Men jag har också gjort bra saker, riktigt smarta saker - även om jag inte insett det i stunden. 

En av de smartaste sakerna jag har gjort var att ta initiativ till en skrivargrupp - skrivargruppen Z (eftersom det fanns flera Z i deltagarnas namn; däremot är det som vanligt ont om Q).

Vi är fyra personer i min skrivargrupp - Lizette Lindskog, Monica Zetterlund, Daniel Andersson och jag. Egentligen är vi fem, men den femte har aldrig varit med. Vi skriver alla inom någon form av fantastik och det var genom en facebook-grupp för fantasyförfattare jag hittade mina skrivarvänner. Vi skriver som sagt alla inom någon typ av fantastik, det vill säga att våra berättelser nästan alltid innehåller någonting övernaturligt. Vi ligger också ungefär på samma nivå skrivarmässigt - vi är alltså ungefär lika bra. En av dessa faktorer är viktig, den andra inte lika viktig.

 Det är inte så viktigt att vi alla skriver fantastik. Det är trevligt, vi kan ge varandra lästips, vi kan skicka till samma skrivartävlingar och det var så vi fann varandra, men det är inte nödvändigt. Som jag skrivit tidigare tycker jag knappt att fantastik är en genre - det är snarare en kuliss. I vår grupp skrivs obehagliga skräckhistorier, blodiga mord, fartiga actionhistorier och lättsamma skrönor. Väldigt olika historier egentligen. Fast det klart, det dyker kanske upp flera vampyrer, varulvar och sjöjungfrur än i den genomsnittliga Läckberg-deckaren.

 Det som däremot känts viktigt är att vi ligger ungefär på samma nivå. Det är rätt skönt och gör att vi kan slappna av med varandra. I ärlighetens namn skulle det varit jobbigt om någon av oss varit riktigt pinsamt dålig eller, kanske värre, om någon varit överglänsande, överlägset bra.

Skrivande är en ensam hobby. Det ligger i sakens natur och att få diskutera skrivande med någon som också skriver är viktigt. Jag har lärt mig enormt mycket av mina skrivarvänner. Inte bara genom återkoppling på mina texter; jag har också fått tips på skrivartävlingar, lärt mig hur man bildar bolag, fått uppmuntran att skicka till förlag, gett varandra utmaningar att gå utanför bekvämlighetszonen (senast: poesi), osv osv. Att gå en kurs kan också ofta ge liknande fördelar, men en skrivargrupp är ändå en mer långvarig och vänskaplig relation. Eftersom vi bor på olika platser har vi aldrig träffats i verkligheten, men har regelbundna möten över facebook.

Så jag hoppas att vi kan ses på riktigt snart. Och att idén med en gemensam novellsamling kan bli verklighet. Skrivarkollektivet Z - visst låter det som något som skolbarn får läsa om i skolan om fyrtio år?

Nummer 36

 

Åter dags för en gästbloggare. Jag är  stolt och smickrad över att få publicera denna novell av Lizette Lindskog, som jag lärt känna genom att vi är med i samma skrivargrupp: skrivargruppen Z; fyra författare som inte låter sig låsas av realismens bojor. Jag tycker Lizette är en enormt skicklig författare som skriver väldigt olikt mig själv. Lizette är framför allt en skräckförfattare och, enligt min åsikt, en tragediförfattare. Leta inte efter lyckliga slut hos Lizette, för de finns inte! Lizette kan sitt hantverk och skriver väldigt fysiskt och nära. Det känns i Lizettes texter - inte bara in på huden utan även in genom alla inälvor. Så även i denna novell:

Nr 36

Nummer 36 reagerar inte längre på den smuts som omger henne, inte heller på de många sår och blåmärken som sträcker sig längs hennes späda kropp. Nummer 37 och 38 gråter i rummet bredvid, gnyr som skadeskjutna djur, och hon vill bara att de ska tystna. Det är fortfarande tidigt på dagen och ljusstrimman som smyger sig in mellan plankorna i det tillbommade fönstret har inte hunnit mer än en fjärdedel av sin väg bort till hörnet. När den når dit bort är det dags igen.

Det bultar dovt mellan benen och pulsslagen sprider sig genom kroppen, men det är en trubbig smärta, avlägsen och diffus. Hon drar fingrarna över det hårt stampade jordgolvet, hon vet precis var hon ska hitta märkena. Precis mellan madrassen och toaletten. Där har hon ristat in sitt namn, natten efter att hon kom hit och fick sitt nummer. Det var längesedan. Hon har blivit så lång att hon måste krypa ihop för att få plats på madrassen nu, det behövde hon inte då. Hon följer bokstäverna med fingertopparna, även om hon kan formen på dem utantill, trots att hon inte längre kommer ihåg hur man tyder dem, eller vad som var hennes namn. Det var längesedan tanken fick henne att gråta, hon är van vid att vara ingenting nu. Hon är van vid att vara nummer 36.

Tunga steg ekar utanför dörren och kroppen knyter sig till en boll. Inte ens ett andetag får plats i henne. De brukar inte komma om dagarna, då brukar hon få vara ifred. Ljusstrimman som vandrar över golvet är inte ens halvvägs till hörnet som markerar deras ankomst. Kundernas. Oftast män, sällan kvinnor. Alltid hårdhänta. Hon kan känna fingeravtrycken de pressat in i hennes hud om och om igen. Dörren far upp, ett frasande följs av en duns, sedan stängs dörren igen och nyckeln skramlar i låset.

 

Nummer 39 är en pojke, men inte lik någon pojke hon någonsin sett. Hans vingar är så vita att de nästan lyser i halvmörkret, som om de tog varje ljuststråle och multiplicerade den med oändligheten. Kedjorna som stramar över fjädrarna besvärar honom inte, och hela dagen pratar han. Om sol och måne, om människor som har namn. Han berättar sagor från en annan värld, en värld hon sedan länge glömt bort. Han fyller rummet med sin högljuddhet, men mest tycker hon om det han säger lite tystare. När han kallar henne speciell och håller hennes hand. När hon får känna sig som något annat än nummer 36.

Strax innan ljusstrimman har nått hörnet frågar hon om hon får röra vid hans vingar, han bara ler och vänder ryggen mot henne. Fjädrarna är mjuka, och för ett ögonblick fladdrar ett döende minne till. Någons hår, kastanjebrunt och silkeslent mot hennes kind. Utan att tänka lägger hon kinden mot fjädrarna och andas in doften av damm och värme. Då ser hon det. Smutsiga avtryck fläckar på det rena, hennes avtryck. Hon drar sig tillbaka, sätter sig på händerna för att inte frestas att röra igen. Det hon inte rör vid kan hon inte förstöra. Ljusstrimman möter hörnet och fotsteg ekar i bakgrunden. Det är dags.

 

Han måste ha varit speciell, för det tar fyra dagar innan pojken med vingarna kommer tillbaka. Han är nästan lika smutsig som hon nu, och blodet över låren och de många handformade blåmärkena talar sitt sombra språk. Han sitter i hörnet, omgiven av fallande fjädrar. Hon tar upp en stor fjäder, nu mer smutsgrå än vit, och försöker kila fast den mellan de kvarvarande fjädrarna på hans vinge. Fjädrarna är hala och hon försöker flera gånger, till ännu en fjäder lossnar och faller av.

Han orkar inte berätta fler sagor, men hans ögon är fortfarande himmelsblå. En färg från en värld som hon desperat vill minnas. Han pratar om hur de ska flyga bort, upprepar alla förbjudna saker hon vill höra medan fjäder efter fjäder faller till marken.

 

Nästa gång är det hon som är borta i flera dagar. Smärtan lever. Den vrider sig och krälar genom henne innan den exploderar i metastaser. Hon ligger länge på golvet, pressar huden mot den bedövande kylan som kryper in i henne.

Först tror hon att hon är ensam, sedan ser hon honom. Han går knappt att känna igen. Huden spänner över de nakna vingarna och hans kropp rycker i spasmer. Svarta ådror täcker vingarna och i halvdunklet ser det ut som att de långsamt sprider sig in mot kroppen. Han sitter med huvudet mellan knäna och händerna för öronen, och hon undrar om han ens vet att hon är här. Där står en skål gröt bredvid henne. Doften får magen att knyta sig, men hon sväljer ner några munnar luft och kryper fram till honom.

Hon pratar, berättar vad hon minns av sagorna. Kramar och klappar men möts bara av en kompakt tystnad. Till sist tar hon mod till sig och viskar att de är speciella. Att de ska flyga iväg. Allt det som är förbjudet att ens tänka. Letargiskt och utan att möta hennes blick skakar han på huvudet, och någon inom henne som hon inte trodde fanns rämnar. Tårarna bränner i ögonen och allt blir suddigt. Hur vågar han? Hur vågar han visa henne en annan värld bara för att överge henne i smutsen igen?

Pulsen rusar och ljuset i rummet flimrar. Hon hamrar allt hon kan med sina magra händer, bultar honom över ryggen, klöser hans armar och biter honom i handen. Inte ett ljud lämnar hans läppar. Hon slår till mjölksyran tar över, till tröttheten lägger sig som en filt över ilskan och sakta kväver den.

Hon önskar att ilskan flammat upp igen för det den lämnar efter sig är värre. En tung sorg bygger bo i hennes bröst och självföraktet smakar jord och död. Hon försöker be om förlåtelse, gång på gång, men tungan är svullen och de ovana orden kommer inte ut som de ska. Till sist lägger hon en hand över hans. Han rycker till och tittar upp, och hon kastar sig bakåt, men inte innan hon hinner se. De tidigare himmelsblå ögonen är nattsvarta och i deras avgrundsdjup ser hon sig själv som han ser henne. Hon är precis som alla andra. Som de som kommer om nätterna, som de som tar ut sin mänsklighet på hennes kropp.

Den frätande tystnaden tar över. Tillsammans sitter de ensamma och tittar på ljusstrimmans färd över golvet. Det är snart dags. Den här gången vet hon att hon förtjänar det som ska komma.

Mördande tråkig Bengt

 Vad händer i utgivningsprocessen till feelgood-skrönan Norna, undrar ni säkert? Jo, manuset kom tillbaka från redaktören för en månad sedan. Jag är fortfarande osäker på vad en redaktör egentligen gör, men det kan vara detsamma eftersom hon var väldigt positiv till manuset (Jag skriver "hon" trots att redaktören var anonym, men jag har fått intrycket av att bokvärlden mest befolkas av kvinnor; en kvinna är den mest rimliga gissningen.)

Det var egentligen bara småsaker som behövde ändras; mycket handlade faktiskt om rätt användning av skiljetecken, så där fick jag lära mig en del. Tydligen används de annorlunda i engelska, vilket nog har påverkat min användning. Avbrutna ord ska till exempel inte markeras med tankstreck, vilket var en ny lärdo...

Eftersom det var oväntat få synpunkter om ändringar så tog arbetet lite längre tid. Jag kunde inte riktigt tro på att det bara var de små felen, så jag drog mig för att skicka tillbaka manuset. Till exempel lät jag Words berättarröst Bengt läsa upp hela berättelsen (42 000 ord). Det tog ungefär 42 000 timmar, känslomässigt, för Bengt är mördande tråkig. Jag har en vän som heter Bengt och han är jättetrevlig, men Bengt i Word är en känslokall, iskall psykopat som läser orden helt mekaniskt. Var är känslan?! Dessutom var det vissa ord han inte kunde utläsa utan var tvungen att stava bokstav för bokstav. Konstiga ord som "fnös" och "gång". Jag kan förstå att han inte klarade Ååååh eller Hm, men att han uttalade ett jakande "Mm" som "millimeter" ..., om han åtminstone uttalat det som "megameter" så hade det stämt med SI-systemet. 

Nu vidtar korrekturläsning. Det finns säkert några fel kvar som Bengt missade. Hoppas bara att jag inte råkar ut för uppsats-effekten: att man gör en ändring efter en synpunkt och i nästa steg får ändra tillbaka efter en ny synpunkt. 

Fantasy är inte en genre. Jo. Nej. Nja.

En arbetskamrat läste en av mina noveller - Flickan i tavlan. Han tyckte den var bra, så en annan av mina kolleger köpte den också, läste och hon tyckte också att den var bra. Ett förvånat "Den var ju bra!" och så ett "Men jag måste nog läsa om slutet". Bra betyg båda två: att den var bra och den gav henne något att tänka på. Jag var en ganska nöjd författare. Sen kom Frågan. Frågan som är så svår. 

Den svåra frågan är inte "Är det dig själv du skriver om?". Den är enkel att svara på. Antingen blir man trodd eller inte, men den är enkel att svara på. Den svåra frågan är "Vad är det för genre?" 

Ibland är det en enkel fråga att besvara. Deckare. Feelgood. Kärleksroman. Äventyrsbok. Alla vet ungefär vad det är, vad de kan vänta sig och hur omslaget ser ut. Eller hur? För min del är svaret "mjaa, det är väl kanske, typ, fantasy eftersom det är övernaturliga inslag, men egentligen är det väl mer en berättelse om kärlek/ om att känna sig utanför/ humor/ om lastbilar i en annan dimension/ besatthet av konst..." eller vad det nu handlar om. 

Min kollega sa "Nej, fantasy är det inte." och det betyder nog "det är inte vad jag trodde fantasy är" och det betyder i sin tur "fantasy är berättelser med skäggiga trollkarlar, drakar och svärd." 

Och egentligen finns kanske inte fantasy.

Jo. Det klart att det finns. Eller? (Och läs gärna Eva Holmquists utmärkta krönika om Urban fantasy som finns i ett tidigare blogginlägg). 

Visst finns fantasy, eller det vidare begreppet fantastik som jag kommer använda i fortsättningen, men jag tycker inte att det är en genre*. Det finns väldigt små likheter mellan Sagan om ringen och någon av Terry Pratchetts böcker om Discworld. Den ena är en pompös hjältesaga och den andra är komiska berättelser med en filosofisk knorr. Helt olika berättelser, men båda är fantastik. Star Wars** är helt annorlunda än Liftarens guide till galaxen och båda är helt olika Ray Bradburys fantastiska noveller. Men de är alla fantastik. Och om fantastik är så olika saker; är det då en genre?

Då säger du, kära läsare, att detta gäller också till exempel för deckare: Milleniumböckerna är ganska olika böckerna om miss Marple. Kära läsare, du har helt rätt! Men de handlar ändå om brott. Därför lägger jag dem i samma genre, om än i olika undergenrer.

Fantastik är däremot olika genrer, för de handlar om olika saker. Fantastik kan vara deckare, samhällskritik, skräck, feelgood, romantik, humor, utvecklingsromaner; berättelser om att komma ut, om hämnd, om trasiga familjer. 

Fantastik är däremot en... kuliss. En kuliss som tillåter att författaren förstärker något genom att ta in övernaturliga element. I fantasy är det övernaturliga oftast magi och sagoväsen. I science-fiction är det övernaturliga oftast teknik och rymdvarelser. I Star Wars är det båda två samtidigt. Det finns andra genrer som egentligen är kulisser: I ett kostymdrama kan författaren använda förlegade klassroller, könsroller och krinoliner för att lyfta fram något. I en western kan författaren använda nybyggarnas utsatthet, förtrycket av ursprungsamerikanerna eller hästar och pistoler. Alla dessa sorters berättelser handlar om världar som liknar vår egen, men samtidigt är annorlunda, och då syns vissa saker desto tydligare. Eller så ger de bara en känsla man gillar och det är också okej.

Det finns fantasy som fokuserar på själva sagovärlden, på medeltida vapen eller hur man hässjar hö, snarare än på själva berättelsen. Eller sci-fi som fokuserar på teknik, laser, fysik och maskhål mer än på själva berättelsen. Sådana böcker eller filmer blir oftast väldigt tråkiga. Det värsta exemplet jag läst var Andy Weirs The Martian, där jag nästan trodde det skulle komma räkneövningar efter varje kapitel; om syretillverkning och potatisodling eller allt vad han höll på med. Fantastik är en kuliss jag gillar, men det räcker inte med kulissen, det måste finnas en bra berättelse också.      

 Jag hoppas detta redde ut några viktiga begrepp, rörde ihop andra eller åtminstone irriterade någon.

P.S. Jag använder hellre fantastik eftersom jag gärna blandar vampyrer, zeppelinare, revolvermän, enhörningar, svärd och kvantfysik. 

* En del säger nu att fantastik är ett samlingsnamn för flera genrer, men det struntar jag i just nu. Det är nämligen inte det som är min poäng. 

** För mina jämngamla läsare: Stjärnornas Krig.

 

Old time religion - kortnovell

 Det kunde inte gå fel, men Quintus tänkte inte slarva för det. Det här skulle göras noggrant. Listan över kunder var förberedd. Första numret!

-Josefsson, svarade någon med det lite frågande tonfallet som folk har när de inte vet vem som ringer.

-Hej Inga-Britt, hur mår du idag, jag heter Quintus!

-Jaha?

-Härligt, härligt! Ingen fara Inga-Britt, jag tänker inte sälja några strumpor till dig, ha ha!

-Alltså, jag har faktiskt int...

-Inga-Britt, bröt Quintus av. Visst kan livet kännas innehållslöst ibland? Som om det saknade mening? Har jag rätt eller har jag rätt?

-Jo ibland så…

-Alla behöver en mening Inga-Britt. Och den kan man inte få genom shopping, det behövs något mer; något med substans. Inga-Britt, jag talar om religion. Andlighet. Mening med livet.

-Jag är medlem i svenska kyrk...

-Svenska kyrkan? Är inte det mest en fika-klubb? Inga-Britt, jag talar inte om någon av de konventionella religionerna, de som ingen egentligen begriper och som, ärligt talat, mest lett till krig och lidande. Jag talar om att gå tillbaka till rötterna, till ursprunget, innan den intellektuella eliten krånglade till allt.

-Jaså, ja det kanske...

-Som enda licensierade missionär för Molok-Baal kan jag erbjuda en religion av den gamla hederliga sorten, en som går att förstå. Vi har avgudabilder, prästinnor, extatiska dansare, människooffer …

-Människooffer?!

-Precis Inga-Britt, jag visste att du skulle gilla det! Det är lite old school, klassiskt sådär. Offren tvättas i åsninnemjölk och läggs i munnen på Molok-Baal, fast det är bara en staty förstås, och i magen på guden brinner en eld som offren ramlar ner i och... Hallå? Hallå?

Konstigt. Bara lägga på så där. 

Quintus ryckte på axlarna. Bara att gå vidare på listan. Människooffer - det bara måste bli en succé.

Ja, sa Molok-Baal, Den evigt glödande tjuren, Världars uppslukare. Det måste lyckas. 

Arkitektoniskt manifest

 

Manifest för vackra hus

Modernistisk arkitektur får ofta kritik för att vara fantasilös, fyrkantig och för att vara en intern historia mellan arkitekter som inte tar hänsyn till vad allmänheten tycker är vackert. Och handen på hjärtat; är den inte ganska trist, så här ett knappt sekel senare? Om Du är en arkitekt som är hårt drillad i modernismens raka, preussiska linjer och inte riktigt vet hur Du ska bryta Dig loss kan Du ta hjälp av detta arkitektoniska manifest i fem enkla punkter varje dag fram till trettondan. Manifestet är resultatet av många års studier kring vad som gör en byggnad vacker eller ful. Följ manifestet så får Du inga Kasper Salin-priser, men väl tacksamma leenden från Dina medmänniskor.

 

 

1.  Sluttande tak.

Platta tak gör att huset ser ofärdigt ut och inte riktigt får någon fin övergång mot himlen. Det blir som en avhuggen stubbe. Sluttande tak är praktiska också. Regn och snö rinner av lättare och det går dessutom att sätta på solpaneler, vilket väl känns modernt? Du kanske invänder att det finns områden i världen som traditionellt har platta tak och att det är vackert där. Ja kanske, men då kompenseras de trista platta taken ofta av stor variation i takhöjd vilket tar bort den avhuggna, oavslutade känslan och dessutom finns de oftast i länder där man kan sitta på sin takterrass utan att drunkna i iskallt regn.

 

2. Rena linjer

Rena, geometriska linjer är för arkitekturen vad uniformen är för kläderna. Elegant men tråkigt och egentligen en ursäkt för att slippa använda sin fantasi. Bryt den släta ytan med burspråk, torn och balkonger, gärna runda former mot allt kantigt. Barbapapa-huset är ingen dum inspirationskälla om Gaudi känns uttjatad.

3. Färgsättning

Det finns enkla regler för färgsättning. I kalla, mörka klimat krävs varma färger. Rött, gult och aprikos fungerar bra i Sverige och ger bra kontrast till regntunga novemberskyar. Varmt grön eller varmt blå kan också fungera, men det är ingen personlig favorit. Kalla färger och vitt passar i varma, soliga trakter. Grekiska hus vita hus med blå dörrar till exempel. Tänk alltså så här: Varmt väder, kalla färger. Kallt väder, varma färger. Grått? Beklagar, men försök igen!

 

Du kommer att nå långt med dessa tre grundregler och när Du vant dig vid dem kan Du gå vidare till den högre nivån: 

 

 

          

4. Yta

Glasfasad kan vara snyggt och praktiskt - om Du ritar akvarier. Glas och andra blanka ytor ger en steril känsla som vi bara vill ha i en operationssal. Byggnader för människor bör ha ett material som skänker lite struktur och liv. Puts, sten, trä och tegel är klassiker som fungerat i århundraden. Betong som fasad funkar – om Du ritar broar eller rymningssäkra fängelser.        

 

                     

5. Ornament

Här finns bara en regel: Ös på! Det kan aldrig bli för många pelare och maskaroner och Din stränga träning i den avskalade estetiken kommer ändå hålla Dig tillbaka. Om Du är riktigt djärv kan du lägga till drakar eller valfria monster på taknocken, över porten, på ditt torn eller som stuprör. Om det fungerar på Notre Dame fungerar det även för Ditt hus.

 

God fortsättning på arkitekturåret! Snart kommer vi tillbaka med hemligheten bakom bra stadsplanering.

 

Vi som står bakom detta heter Tobias Robinson (text) och Fredrik Meurman (illustrationer). 

Tobias är naturgeograf och har under flera år arbetat med miljöbedömningar av detaljplaner och infrastruktur. Han är även författare. 

Fredrik Meurman är arkitekt SAR/MSA och har varit kommunarkitekt, länsarkitekt, ansvarig för Boverkets utvecklingsarbete samt chef för Regionplaneavdelningen i Stockholm. Han är även musiker och teaterman. 

Både Tobias och Fredrik arbetar idag på Ecoloop där de utvecklar system för resurseffektiva samhällen.