-Och vad kan jag hjälpa dig med då?
Adam tog fram den gamla serietidningen och visade upp den för den skäggige mannen. Han pekade på en figur i en serieruta.
-Så där.
Den skäggige tittade på bilden.
-Det är en ljusblå man med vit mössa, sa han oförstående. Är han besatt av demoner? Han bor i en svamp verkar det som - det finns demoner i vissa.
-Det är en smurf, förklarade Adam. De är goda, men ljusblå av födseln.
-Varför det?
-Varför? Det ska väl Du veta - det är väl någon del av Din plan.
Sebaot kliade sig i skägget. Den där planen... det var ju inte så att han hade tänkt ut allting egentligen, det var bara något han sa för att få folk att sluta fråga så mycket - "Det är en del av planen". Vanligtvis fungerade det fint, folk var märkligt nöjda med att det fanns en plan som de inte förstod, de svalde det utan knota. Några saker hade han ju planerat; tyngdlagen, himlen, människan och sånt. Men smurfer - hade han verkligen planerat smurfer?
-Och vad är det du vill med den?
-Jag tänkte, sa Adam, att det är en väldigt snygg färg.
-Mjo, ja, den är fin. Jag tror jag använde den till förgätmigej, faktiskt.
-Och så tänkte jag att det vore väldigt snyggt om himlen hade den färgen - det skulle göra sig bra. Det skulle kännas väldigt lyxigt.
Sebaot plirade mot Adam.
-Var då på himlen?
-Alltihop, så klart!
-Alltihop!
-Ja, det går väl inte att bara ha en fläck någonstans?
-Men fattar du vad det kostar - en hel himmel med ljusblått? Det kommer ju kosta en förmögenhet!
Adam ryckte på axlarna.
-Det har vi väl råd med?
-Vad är det för fel med färgen vi har?
-Vitt är så tråkigt.
-Tråkigt? Det är en perfekt färg, för den innehåller alla andra färger samtidigt.
-Äh, jag vet inte. Känns lite... gjort, liksom.
-Vitt får det vara, bestämde Sebaot. Dessutom passar det till allt.
Sebaot lånade serietidningen när han skulle gå på toaletten och Adam satt ensam kvar och surade. Varför skulle allt vara så tråkigt? Ljusblått var mycket snyggare än tråkigt vitt. Först hade den varit gråbrun, men då hade ingen sett var marken började och himlen slutade vilket blev besvärligt. Vitt passar till allt - och inget.
-Psst!
Adam såg sig omkring.
-Psst! Här!
Ett välfriserat ansikte dolde sig bland nyponbuskens grenar. Adam hade aldrig riktigt gillat Lux, men han ordnade de bästa festerna så det var dumt att göra sig ovän med honom.
-Jag hörde att du ville ändra färg på himlen?
-Vitt är så tråkigt, gnällde Adam.
-Jag håller med, sa Lux. Jag kanske kan... ordna någonting?
Det var en replik som egentligen borde ha sagts i en mörk gränd och vara inramad av en nerdragen hatt och en cigarett i munstycke. Den borde egentligen inte ha sagts från en solig nyponbuske med en jublande fågelkör i bakgrunden, men nu blev det så.
-Det är för dyrt enligt pappa, sa Adam.
-Äh, fnös Lux. Den gamle snåljåpen. Det är inte så dyrt.
-Kan du fixa det alltså?
-Fast... bara för att det inte är dyrt betyder inte att det är gratis...
Adam satt och beundrade himlen.
-Jaha, är nu nöjd nu, frågade Sebaot torrt, som föräldrar gör när deras barn lyckats tjata sig till något dumt.
-Det är jättesnyggt.
-Och du tycker att det var värt det?
Adam ryckte på axlarna.
-Evigt liv verkade inte så fantastiskt ändå - inte med den inredningen.
Himlens ljusblå hade en ljusare nyans närmast solen och lite mörkare vid horisonten. Och var det ljusblått överallt, hela himlen som en enda stor smurf.
Det såg väldigt lyxigt ut.
