Alla böcker är fantastik-böcker (egentligen)

 Nej, så är det ju inte, säger någon. Det finns en massa böcker och filmer där ingenting omöjligt händer, och om det inte är omöjligt - ja, då är det inte fantastik. För det är väl ändå en av huvudreglerna för att det ska vara fantastik: då måste något omöjligt finnas med? Om det kan hända en vanlig torsdag, eller åtminstone en ovanlig torsdag, ja då är det vanlig, hederlig realism.* 

Men vad innebär det omöjliga, är det verkligen så tydligt? Jag börjar med de uttalat omöjliga genrerna science fiction och fantasy. Sci-fi har alltid lidit av att cool, omöjlig teknik med tiden blir uppfunnet på riktigt och så är det inte längre science-fiction - det har blivit en vanlig torsdag. Den (väldigt) gamla deckar-seriehjälten Dick Tracy hade redan på 1940-talet otroligt häftiga video-telefon-armbandsur. Nu finns det smarta klockor med möjlighet till både videosamtal och telefonsamtal och som dessutom kartlägger varenda steg, och vips har Dick Tracys vision blivit vardag.

Fantasy bygger ofta på magi som omöjligt inslag, och där är det tydligare. Om det är magi så är det övernaturligt och då är det fantasy. Vi har hittills inte hittat några fungerande trollstavar, och troll och alver lyser fortfarande med sin frånvaro. Även mer socialt accepterade magisystem i form av religion har hittills aldrig bevisats på ett trovärdigt sätt.

På det hela taget är sci-fi, fantasy och alla deras undergenrer av uttalad fantastik full med omöjligheter och befinner sig därför tydligt på den omöjliga sidan. Men omöjligt och möjligt är inte ett "antingen, eller". Det är en glidande skala av sannolikheter, från det helt sanna till det helt påhittade. Hur är det då med den så kallade realistiska litteraturen, är den egentligen så realistisk? Nej, tycker jag. Det händer för mycket och det händer alltför dramatiska saker för att det egentligen ska vara trovärdigt. 

I de allra flesta böcker och filmer händer det betydligt mer saker på trehundra sidor än i någon verklig människas hela liv. Allt vardagligt, tråkigt är bortskalat och kvar finns enbart en klart lysande händelsekedja som utgör handlingen. Det skulle bli alltför rörigt, förvirrande och trist annars. De flesta skulle undra vad verket egentligen handlar om. Försök har gjorts med så kallad diskbänksrealism, och det finns (säkert prisbelönta) verk som är precis lika vaga och händelsefattiga som en vanlig människas liv, som skildrar vardagens bussresor, matinköp och tv-tittande, men det vanligaste är ändå en väldigt tydlig händelsekedja med ganska dramatiska händelser. Inte bara i spännande actionfilmer, utan även i relationsdramer. Allt som händer i dessa verk kan hända, men sannolikheten för att så många dramatiska händelser ska rymmas i några få huvudpersoners liv är så låg att det gränsar till det omöjliga. 

Ännu tydligare blir det i mer absurda verk. Mitt favoritexempel är Magnus Danielssons bok "Egon Nilssons bästa affär" som utgår från en sovjetisk, hemlig ubåt som legat dold i en sjö i Västergötland. Med tre personer ombord. I tjugoåtta år. Det är rent tekniskt möjligt men samtidigt så osannolikt att boken står med ena benet i fantastiken. 

Det finns förstås böcker och filmer som bygger på verkliga, väl dokumenterade, och väldigt dramatiska händelser, till exempel under ett krig. Är de också fantasy? På sätt och vis är de realistiska eftersom de skildrar det som verkligen hände, men även i sådana verk har oftast bara de mest dramatiska och avgörande händelserna vaskats fram som guldkornen ur gyttjan, medan de många fler, trista vardagshändelserna oftast inte visas. Är det då realistiskt, eller är det en dramatisering av en händelse, en snedvridning som i sig innebär en form av omöjlighet? 

Så om det är en någorlunda intressant handling så är den förmodligen så tillspetsad, och allt trist är bortskalat, att den inte riktigt kan kallas för realistisk längre, även om precis allt som skildras har hänt, eller skulle kunna hända, i verkligheten. 

*För att vara övertydlig: detta blogginlägg handlade enbart om fiktion, inte om dokumentära böcker eller filmer.

Polkagrisvägen nummer söndag - en synestetisk saga

 

Det var den sötaste lilla villagata man kunde tänka sig. Vägen slingrade sig mellan små näpna trähus som stod och log mot varandra mellan äppelträdens blommande grenar. Vit snickarglädje krullade sig uppe vid taknockarna och vänliga blomsterlådor med prunkande pelargoner hängde under fönstren, vari man kunde skymta rundkindade gummor med skrattgropar som bakade bullar. Och hur kunde den vara annat än söt, denna villagata, med det namnet: Polkagrisvägen?

De små husen var alla målade i varma, milda färger: rött, gult, aprikos, rosa. Människor som besökte Polkagrisvägen blev genast gladare och kände med en gång att de skulle försöka bli bättre människor, om så bara för en dag.

Det var ingen lång gata, nej bara åtta hus fanns där, och alla som bodde där var så goda vänner.

Tills Eivor Brun dog.

Eivor, som hade de djupaste skrattgroparna och de rundaste kinderna och som bakade de bästa kanelbullarna och bryggde det starkaste kaffet, dog knall och fall och blev hämtad av en stor svart bil. Det var förstås mycket sorgligt, och de skulle säkert sakna henne mycket, men människor dör ibland, det var de alla överens om, och det skulle ändå bli väldigt spännande att se vilken ny vän som skulle flytta in på deras lilla gata. Att de skulle bli vänner, det var de säkra på.

Han som flyttade in i Eivors aprikosfärgade gamla hus på Polkagrisvägen 6, han hette herr Blå och han var verkligen mycket trevlig och vänlig. Han gick runt till alla och presenterade sig och bjöd på chokladpraliner som han hade gjort själv. Goddag, goddag, jag heter Agaton Blå, angenämt. Var det inte det vi trodde, sa invånarna på Polkagrisvägen. Vi har fått en ny vän.

 ***

När Agaton Blå hade bott i tre veckor på Polkagrisvägen 6 besökte han kommunstyrelsens ordförande. Agaton undrade om det var tillåtet att måla om huset. Jo, sa kommunstyrelsens ordförande, det går visst bra det. Så bra, sa Agaton, och går det bra om jag även byter färg? Visst, visst, skrockade kommunstyrelsens ordförande. Det finns ju andra trevliga färger än aprikos - det finns ju rött, gult och rosa! Tack då, sa Agaton Blå och bugade artigt, för i den här staden var det fortfarande sagornas tid och alla var artiga mot varandra. 

Ryktet spred sig snabbt att Agaton skulle måla om huset och folk gjorde sig små ärenden förbi för att se vilken färg han skulle välja. Skulle det bli rött eller gult eller rosa? Agaton log bara och sa att det skulle bli den enda möjliga färgen på huset.

 ***

En förmiddag, det var en söndag, när de vänliga människorna på Polkagrisvägen gick på sin promenad efter elvakaffet, hade Agaton redan hunnit börja måla. Ja, han hade till och med hunnit måla halva huset! En så duktig målare var Agaton, och färgen han hade valt var inte rött, inte gult, inte rosa och inte aprikos. Det var …

Grått.

Inte en jämn, slät varm grå färg som himlen en regnig sommardag när naturen är törstig efter att det varit varma abborrmetardagar och vattenkrigsdagar och regnet kommer som en befrielse. Inte en sån grå färg.

Den var vit med många små, svarta prickar som stack i ögonen. Om den grå färgen hade haft ett ljud skulle det ha varit ett irriterande brus, som en avlägsen motorväg eller ett tilluftssystem till ett bankkontor i en fyrtiosjuvåningars betongbyggnad där människor jobbar som aldrig hinner baka kanelbullar.

Agaton såg vänligt på de förvånade polkagrisborna.

“Men … det är ju grått”, sa någon.

“Här har vi alltid haft varma, vänliga färger”, sa en annan.

“Gult och rosa och rött och aprikos”, sa en tredje.

“Möjligtvis grönt”, sa en fjärde. “Fast en varm grön, såklart.”

Ja, en varm färg såklart.

Agatons flimrande grå var inte varm.

Någon ringde efter kommunstyrelsens ordförande, som strax stod bland dem och stirrade på den ovanliga färgen.

“Du sa att jag fick välja färg”, påpekade Agaton.

“Ja, jo, men jag trodde ju du skulle välja … en bra färg”, sa kommunstyrelsens ordförande olyckligt, för han trodde att detta skulle göra att han inte blev omvald.

 ***

Agaton gjorde kaffe och hallonsaft och tog fram chokladpraliner till sina förvirrade grannar.

“Ni förstår”, sa Agaton, när de satt sig med kaffekopparna i syrénbersåns hemtrevliga humlesurr. “För mig har alla siffror färger. Siffran två är till exempel blå, siffran tre är en svagt, varm aprikosbeige, nummer fyra är gul och så vidare. Förstår ni?”

De förstod inte.

“Eftersom siffran sex inte har aprikosfärg för mig, så skulle jag aldrig kunna bli lycklig om jag inte fick måla om.”

De ville förstås att han skulle vara lycklig, men …

“Men … vilken färg har då siffran sex?” frågade någon.

“Kan den kanske vara röd?” frågade en annan hoppfullt, men Agaton skakade på huvudet.

“Nej, nummer sex är grå, eller mer som ett flimmer mellan små vita och svarta prickar, precis som den har jag målat.”

“Varför valde du just den färgen, som är så ful?” sa en tredje oartigt.

“Jag väljer inte färgerna”, sa Agaton. “De är som de är och det är inget jag kan göra något åt.”

Det här var verkligen ett bekymmer. De ville ju inte att Agaton skulle vara olycklig, men om huset skulle bli gråflimrigt så skulle de själva bli olyckliga. De föreslog andra färger: vitt, blått, orange, vinrött, blåbärsrisgrönt, solnedgångsrosa. Men Agaton bara skakade på huvudet. De var alla fel färg för siffran sex.

“Det är inget jag kan göra något åt”, sa han.

 ***

Kommunstyrelsens ordförande såg hur hans ämbete gick förlorat i nästa val. Han hade aldrig gjort något annat i sitt liv än att vara kommunstyrelsens ordförande, så nu var goda råd dyra. Han ringde därför sin allra dyraste managementkonsult.

“Enkelt”, sa den dyra managementkonsulten. “Ge fastigheten ett annat nummer.”

En sån duktig konsult, tänkte kommunstyrelsens ordförande, men det skulle visa sig lättare sagt än gjort. Först sa han att Agatons hus skulle få nummer ett, men den adressen fanns redan och där bodde herr och fru Jönsson, som inte ville byta. Nummer två, föreslog kommunstyrelsens ordförande, men där bodde systrarna Ättikkvist så det numret var redan upptaget. Ja, det visade sig att alla de andra siffrorna, från nummer ett till nummer åtta, allaredan var upptagna. Då tyckte kommunstyrelsens ordförande att Agaton skulle få nummer tjugofyra, som skulle bli väldigt trevligt blått (eftersom det var en tvåa) och gult (eftersom det var en fyra), men då sa postmästaren ifrån. Det gick inte för sig att ha ett så högt nummer på en gata som bara har åtta hus, det måste var och en förstå. Hur skulle brevbäraren kunna dela ut posten då? Kommunstyrelsens ordförande tänkte att nästa faktura från managementkonsulten, den tänkte han minsann inte betala.

 ***

Nu satt alla och var olyckliga och visste inte hur de skulle lösa situationen. De hade redan vant sig vid Agaton Blå och hans chokladpraliner och ville inte att han skulle flytta, men … grått? Och Agaton ville inte heller flytta från den trevliga gatan, men … aprikos?

Då kom äldsta dottern på Polkagrisvägen fyra hem från körövning. När det inte fanns någon hemma som hade gjort mat gick hon och letade, och hittade sina föräldrar, och alla andra, gråtande hemma hos Agaton Blå. De förklarade för henne vad som hade hänt och eftersom äldsta dottern i fyran var den klokaste i hela sju kyrksocknar bad de henne att fundera ut en lösning.

Och äldsta dottern i fyran satte sig och funderade. Och funderade och funderade.

“Är det bara siffror som har färger”, frågade hon till slut.

“Nej då”, sa Agaton mellan snyftningarna. “Veckodagarna har också färger. Tisdag har till exempel samma grå färg som siffran sex, medan torsdag är svart.”

“Hm”, sa äldsta dottern i fyran. “Finns det någon dag som har en gladare färg?”

“Mja,” sa Agaton och torkade tårarna. “Idag är det ju söndag, och den är förstås röd.”

 ***

Och så kom det sig att husen på Polkagrisvägen har nummer ett, två, tre, fyra, fem, söndag, sju och åtta. Och nummer söndag, där Agaton Blå bor, det huset är strålande rött.

Min skrivarresa

 Förord

Varför skriver man om sin skrivarresa? Ibland behövs det en puff. Den fick jag av Håkans hylla. Håkans hylla är en bokbloggare och bokälskare som är välbekant för många författare. Alltid mån om att försöka lyfta oss författare har Håkan bjudit in oss att presentera våra skrivarresor. Jag skrev om min, och den har Håkan publicerat på sitt instagramkonto. Nu kommer den även här.

Min skrivarresa

Jag har alltid gillat att fantisera ihop historier, gärna i andra världar som var betydligt bättre eller intressantare än den vanliga. Jag har också alltid haft en fascination för det exotiska. Fantasyböcker, rollspel, teater, serier, resor – allt som kan ge mig ett annorlunda perspektiv. Det var nog därför jag läste geovetenskap. Finns det en större, episk berättelse än den om en hel planet under dryga fyra miljarder år?

Jag skrev små snuttar hela tiden, men inget seriöst. Ett par mikromusikaler, en novell till den sortens tidning man köper med rodnande kinder, små tankar till byrålådan. På jobbet strikta, tekniska rapporter och miljöbedömningar där jag ständigt fick kommentarer om att jag inte fick byta ut begrepp bara för att det skulle bli en intressantare text. Men det var på ändå jobbet jag fick chans att ta nästa steg. Jag startade företagets blogg och märkte att orden bara rann ur mig när jag fick skriva reflektioner och utvikningar kring ett ämne. Jag hade kul och bloggar fortfarande privat. Och så ville jag ha något att göra under sömnlösa nätter. Jag började skriva, på riktigt.

Först, högmodigt, en fantasyroman. Det var oväntat svårt*. Ganska snart fick jag backa och skriva korta texter, som blev längre och längre, för att lära mig hantverket. Noveller är fortfarande det jag är bäst på. Jag skrev bara för byrålådan tills några kolleger gav ut faktaböcker, en gav t o m en romancebok. De hade kontaktat förlag, vilket inte hade fallit mig in. Jag skickade en novell till ett par förlag. Undrentide förlag ville ge ut den som e-bok. Det blev min första publicerade bok – Gelato. Känslan att se den på Adlibris hemsida är fortfarande svårslagen.

Skrivande är ensamt så jag tog initiativ till Skrivargruppen Z. Av mina kamrater där fick jag upp ögonen för hybridförlag och för skrivartävlingar, bra sätt att få sina texter utsatta för läsare.

Nu har det blivit två romaner och ett antal noveller som e-böcker/ljud. Ett romanmanus är färdigt och ett är på gång. Till på köpet har jag hittat en ny flock som jag trivs i: skrivande och läsande människor.

* Det manuset är fortfarande inte klart och det är faktiskt inget vidare. En dag, kanske.

Varför hatar författare ord?

 Ibland har jag anlitat lektörer till mina berättelser och böcker. Det är ett bra sätt att få en professionell, iskallt granskande blick över sin text och hur den kan bli bättre. En sak förbryllar mig dock med deras utlåtanden - nästan alltid vill de att jag ska stryka ord. Till saken hör att jag helst skriver väldigt kort och verkligen kämpar med att förlänga mina berättelser till en längd som gör att en läsare tycker att de har fått valuta för pengarna. 

Ändå ska det alltid strykas ord. Jag ser även detta i sociala medier - författare skriver stolt att de skurit bort en massa ord. Bort, bort, bort! Inga ord! Särskilt inte små ord. Och inte långa ord heller, för de kan vara svåra att förstå. Och verkligen inte adjektiv, adverb och andra ordklasser som börjar på ad. Det är som ett slags ordklass-apartheid. Möjligtvis får författaren använda substantiv och verb. Fast inte för många verb och särskilt inga verb som ger nyanser till dialoger. Det går inte att skriva att någon skriker, eller viskar. Det är fusk. Och dåligt hantverk. Och inga skiljetecken förutom punkt (absolut inte semikolon). Det är "billigt" och "amatörmässigt". 

Författare - och andra i skrivabranschen - hatar ord. 

Och meningar ... meningar ska vara korta. Inte mer än. Fyra ord. I. Varje mening. 

Inte såna där härliga, långa, snirkliga meningar som jag gillar - med inskjutna bisatser och många kommatecken - som växer fram över hela sidor och rymmer både känslor och intryck - och som kastar sig mellan olika perspektiv som i en opera där sångarna står två meter från varandra och skriker ut sina känslor och tror att ingen hör. Såna meningar, stycken och texter som Jose Saramago skrev, eller PG Wodehouse, eller vilken som helst berömd författare som inte skriver just nu. 

Eller just då. 

För det är som om böcker helst ska vara som en isländsk saga: Sigtrygg hette en man. Sigtrygg dräpte Torbjörn. Väl kämpat, sade Torbjörn. Slut. 

Nej, det är nog inte de isländska, lakoniska sagorna (slå upp lakonisk). Jag tror det är rationalismen som spökar med sina krav på det avskalade och rena och tydliga och ... alldeles jättetrista. Det kanske inte heter rationalism heller, men ni förstår. Ungefär som ett miljonprogramshus. Praktiskt. Lättstädat. 

En del texter ska vara så, men inte alla. Och alla läsare vill inte läsa korthugget och avskalat. Inte jag, till exempel. Inte alltid åtminstone. De texterna kan vara jättebra, men det behövs även böcker med långa, pladdriga texter med adjektiv och adverb. 

Titta författaren.

Titta författarens ord.

Många ord. 

Författaren trött. 

Bort ord.   

Social fobi

 Den där killen med prickiga regnbågsfärgade kavajen som trycker upp böcker i ansiktet på intet ont anande mässbesökare - han har social fobi.

För kanske 30 år sedan mådde jag inte så bra i själen och sökte hjälp hos en psykolog. Det var väldigt bra för mig och jag kan rekommendera alla att uppsöka en psykolog för ni har säkert något litet skav någonstans. Det har de flesta.

En sak som var jobbig för mig i relationer till andra människor var att jag ständigt kände mig utvärderad, betygsatt, bedömd och väldigt ofta förstod jag inte ens betygsskalan. Jag förstod inte varför saker jag gjorde blev hårt kritiserade när saker som andra gjorde - som för mig verkade vara ungefär samma - blev accepterade, eller till och med applåderade. Den här känslan av att bli ständigt missförstådd och få låga sociala betyg var väldigt tröttsam. Positiv respons var förstås bättre, men jag förstod sällan vad som gav upphov till det heller. De flesta kunde nog inte märka det, men jag kunde vara helt slut efter en dag bland människor och grubblade och ältade ofta det som sagts och hänt. Jag tror du har social fobi, sa psykologen och jag tappade hakan. 

Jag, som älskar att stå på mässor och sälja, som gick runt hela kvarteret och sålde lotter som barn, som inte har något problem med att kallringa kunder som jag aldrig har träffat, jag som älskar att stå på scen, att hålla tal - jag har alltså social fobi. Jag tycker alltså det är väldigt jobbigt att bli betygsatt, ifrågasatt, graderad. Åtminstone om det är negativt. Beröm gör mig däremot orimligt glad. Jag vet inte vem som kommer att ge mig tummen ner  - eller upp - eller ens varför de gör det. Varje möte innehåller därför en risk.

Men varför skriver jag då böcker och utsätter mig för risken att bli betygsatt - av fullständiga främlingar - även på fritiden? Jag skulle ju kunna tassa hem varje kväll, låsa dörren och bara njuta av tryggheten i mitt hem. Trots det gillar jag att skriva berättelser och jag gillar att få dem lästa. 

Visst är människor konstiga?

Jag visar inga svagheter! Jag visar dem inte.

Vissa berättelser handlar om personer som verkar helt oövervinnerliga. Lite Stålmannen över dem. De kan börja från ett underläge, men de avancerar otroligt snabbt - och helt omotiverat - till att bli ett slags övermänniskor oavsett om de är krigare i en fantasy, advokater i en rättegångsfilm, idrottare eller musiker. Det känns lite härligt att de klarar att resa sig och bli så där överlägsna, förmodligen för att vi vet att det aldrig, aldrig är så där i verkligheten. Det är lite härligt, och samtidigt lite fånigt. Ja, barnsligt om vi ska vara helt ärliga. 

Sen finns det förstås berättelser om personer som inte alls övervinner sina svårigheter. De går stadigt mot sin undergång. Det är sällan jag ser eller läser sådana berättelser, men mitt intryck är att det ofta är svårigheter utifrån som krossar hjälten. En ond kraft, eller ännu värre en likgiltig. En släkting till mig älskar till exempel böcker-om-kvinnor-det-är-synd-om. Bokhandlare vet exakt vad jag menar när jag frågar efter sådana, så det är en riktig genre. I de böckerna finns det alltid en yttre fiende, oftast en man eller till och med ett helt samhälle. Jag menar inte allt att raljera över dessa böcker, som tyvärr ofta bygger på verkliga händelse vilket gör dem extra plågsamma. Min poäng är att det handlar om personer som är offer för ett yttre förtryck som de inte kan övervinna.

Det som är mer ovanligt är berättelser om våra inre svagheter och fulheter. Vår avundsjuka, feghet, vår omotiverade skam och lika omotiverade självförhärligande. De finns säkert - många till och med, och vissa får säkert Nobelpriset - men jag läser dem sällan och känner inte till så många. Kanske blir det för plågsamt att ens ta del av dem eftersom det blir ofrånkomligt att reflektera över sina egna mörkare sidor.

Jag klarar inte av att skriva sådana berättelser, varken om att vara offer för yttre händelser eller om mina egna inneboende uselheter. Att skriva om sådant som drabbat mig utifrån skulle snabbt urarta till ett trist gnällande och självömkan, något som jag vet att jag har alldeles för lätt för. Och att visa mina svagheter ...

Det finns de författare som gör det, hämningslöst, även om jag tror att de som skriver om de oförrätter de drabbats av är betydligt fler. Det måste krävas en alldeles särskilt sorts mental superstyrka för att blotta sina sämre sidor. De flesta vill framställa sig som hjälten i berättelsen och döljer gärna sin egen låghet. Himmler skulle säkert beskriva sig själv som kärleksfull familjefar, inte som skoningslös bödel i tredje rikets tjänst, och jag tror det gäller för de flesta av oss. Inte bara våra ondare sidor, utan även våra sårbara sidor. Hur ofta visar vi dem? Tänk om de vänds mot oss! Hur många av oss har den styrkan att räcka över ett vapen till en potentiell fiende? Inte jag.

Men kanske avslöjar vi oss själva, kanske särskilt vi som skriver. Under en resa nyligen insåg jag till exempel att jag går och bär på en stor kropps-skam. Åratal som klenast i klassen, i plutonen och i största allmänhet har lärt mig att skämmas för min kropp och vad den kan prestera (inte mycket). Jag vet att det finns de som har betydligt värre problem, men där finns den ändå - en sårbarhet. Och det kanske sipprar igenom i mitt skrivande som ofta handlar om personer som upplever sig själva - och upplevs av andra - som svaga. Det kanske inte är en slump att Kolsvart och gruvsjuan handlar om sju små dvärgar, eller att protagonisten i Norna är den sortens person som människor ser rakt igenom.

   

Bokmässan 2025

 Ännu en bokmässa är avklarad. Det här är min tredje, eller två-och-ett-halvte kanske eftersom jag vid den första bara var inne på mässområdet i två timmar.  

Det började med stor dramatik, där jag som sann kulturman ringde slumpartat nummer till en ur personalen och krävde att bli insläppt. Jag hade ju en signering och hade inte fått ett riktigt mässpass! Snälla nån, jag har ju en plikt mot mina läsare!

Signeringen avlöpte fint med "Kolsvart och gruvsjuan" slutsåld. Knepet är att inte ha med sig för många exemplar. Norna sålde ungefär lika bra men där hade jag tagit med mig fler exemplar. Orutinerat.

Det bästa är förstås att få träffa resten av Skrivargruppen Z. Vi var inte så lättstyrda men lyckades ändå äta lunch ihop. Vilket bra gäng!

Träffade även flera andra gamla bekanta ur Sveriges fantastikelit, hälsade på brorsdottern i hennes monter och lyckades prata med två förlagschefer. 

Mycket bra bokmässa. Nästa år ska jag göra som mina kloka skrivargruppskamrater och se på fler föredrag. Kanske åka ner redan till fredagen. Får se om jag kan lura med min fantastiska fru även då.