Ny roman på gång

 Sedan sist har jag skrivit på kontrakt för utgivning av en ny roman. Egentligen är den gammal, och skrevs parallellt med mina två första romaner Norna och Kolsvart och gruvsjuan. De var färdiga ungefär samtidigt 2021, men det går ju inte att ge ut tre böcker på samma gång. Och i ärlighetens namn har jag gjort lite justeringar på den kommande, som den mått väldigt bra av. 

Den har alltså varit klar länge, men jag har liksom inte hittat rätt förlag till den. Tills nu. Modiga förlaget Belvida Bell gör det som 23 andra förlag och 34 litterära agenter inte hade i sig. Andie och Snezana kommer att ge ut Små marginaler för Anders Johansson, en grustransport sci-fi komedi med lite trasslig medeålders kärlek. Känns jättebra. 

Fantasydagen i Trollhättan 2026

Längst bort i en korridor, bakom varmvattenberedaren, en vilsen tant som säger att hon läser allt ”utom fantasy såklart”. Så kan det vara på vissa bokmässor.

Och så kan det vara som på @fantasydagen i Trollhättan i går: koncentrerat, insatt, vänligt och välorganiserat. Rätt mix av panelsamtal och marknadstid, alla var samlade på liten yta, intressanta samtal och, framför allt, alla var där för att de ville upptäcka svensk fantastik. Ja, de flesta var nog ganska insatta redan innan, men vi lärde oss alla något nytt.

Svensk fantastik finns, den håller hög kvalitet, och den blir läst. När ska de stora förlagen våga ta klivet och ge ut något annat än deckare om trötta kommissarier, feelgood om små bagerier och kokböcker skrivna av B-kändisar? 

Önskas: Tråkiga politiker!

Det är val i år igen. Trots mitt ständigt växande politikerförakt* har jag inte gett upp helt, men jag accepterar inte vad som helst för det. Här är min önskelista: 

1. Tråkiga politiker. 

Jag vill ha politiker som är kemiskt befriade från all sorts charm, karisma eller tilltalande utseende. Varje gång en politiker har utstrålning bör man fråga sig: vad är det jag missar i hens argument och förslag bara för att jag rycks med av hens charm? 

Politiker är inga jag ska förföras av eller ens vilja dricka kaffe med. De ska ta hand om landet. Det är allt. De ska vara så trista att jag hör och ser deras argument och förslag i all deras krassa nakenhet. Helst ska jag somna så fort de öppnar munnen. 

Men hur ska vi vilja följa en ledare som inte har utstrålning, säger kanske någon. Svaret är: vi ska inte följa ledare. Vi väljer inte ledare. Eftersom vi är en representativ demokrati väljer vi representanter. Diktaturer har ledare. Demokratier har representanter. 

2. Politiker som inte drunknar i ideologi. 

Politiker har ett jobb att sköta. De ska sköta vårt land på bästa möjliga sätt. Givetvis ska de ha en idé om vad som är det bästa sättet, men de får aldrig ha ögonbindlar av ideologi. Exempel: de flesta politiker vill att barn ska lära sig saker i skolan. Det är nog alla överens om. Men politiker till höger säger att betyg är bra, medan de till vänster säger att betyg är dåligt. Det kan omöjligt vara sant samtidigt. Det finns däremot forskning på detta och politiker ska då lyssna på forskningen och forma sin politik därefter. 

3. Sluta med den barnsliga blockpolitiken.

Vi har en hel drös med partier i vår riksdag, men egentligen är Sverige en tvåpartistat. Det finns sossegänget och anti-sossegänget. Exakt vilka som är med i de båda gängen varierar, men det är alltid två läger. 

Detta får antidemokratiska effekter såsom taktikröstning. Det är skadligt och dumt och bygger på att någon instruerar väljare vad de ska rösta på. Så kan vi inte ha det. Varje väljare ska rösta på det parti den tycker är bäst, eller åtminstone minst dåligt, och sen ska en regering bildas baserat på valresultatet. 

Ett sätt att få bort blockpolitiken kan vara att sluta med opinionsundersökningar. De har notoriskt dålig träffsäkerhet, de säger inget om varför respondenterna svarar som de gör,  men styr ändå politikers beteende så att det är lika irrationellt och ryckigt som aktiebörsen. Det finns bara en sak som ska styra politikers beteende - våra röster.

4. Politiker som är ärliga

Nej, skojar bara. Det finns gränser för vad man får fantisera om.

*Detta gäller rikspolitiker, som jag helt har tappat förtroende för. På kommunal nivå tror jag att det finns många som faktiskt stretar på och gör sitt bästa. 

Vem är AI?

Idag ska jag gå på stora AI-dagen för samhällsbyggnad, en del av mitt företag Ecoloops AI-satsning som leds av min kollega Maria Johansson. Och här kommer en fundering som kommer göra väldigt många kreativa personer upprörda. Känn er varnade och tänk på att det här bara är min personliga åsikt. Ni får gärna ha andra.

Använder ni AI? Jag måste erkänna att efter den första fascinationen lagt sig är jag inte särskilt imponerad av AI som verktyg, åtminstone inte de verktyg jag själv har använt. Mötesanteckningar gjorda med AI från inspelade och transkriberade möten blir så övergripande och ytliga att de är oväsentliga. Samma gäller textsammanfattningar - AI verkar aldrig fånga de där viktiga detaljerna som kan vara det viktigaste. Som sökmotor är AI rätt så bra, men alla experter säger att så ska man inte använda det. 

Det jag tycker AI gör bäst är nästan när den ger sig in i det kreativa - skriva verser, ta fram filmer, göra en podd av en rapport. Det är paradoxalt och som hobbyförfattare är jag kluven i hur jag ska ställa mig till det. Det kreativa är väl det sista vi vill lämna över till maskiner?

Eftersom AI dessutom ljuger och hallucinerar - på ett sätt människor gör utan problem men som vanliga dum-datorer aldrig har klarat av - kan jag inte låta bli att ställa mig frågan: Är AI en person?

Jag kommer säkert lära mig mycket nytt idag, det är jag säker på. Kanske blir jag omvänd.

Jag älskar negativ kritik!

Det finns faktiskt personer som säger sånt : "Jag älskar negativ kritik, då får jag en chans att utvecklas!" 

Menar de verkligen det? Finns det människor som genuint är så kallblodigt resultatinriktade att de bara ser negativ kritik som "en chans att utvecklas"?  

Själv blir jag helt förkrossad. 

Jag har nämligen nerverna på utsidan. Varje negativ recension eller utlåtande sätter sig som en liten tagg och skaver. Det spelar ingen roll om det är tjugo andra som säger att det jag har skrivit är bra. Det enda jag inte blir särskilt upprörd över är när läsare, riktiga läsare, säger vad de tycker. Inte lika mycket i alla fall.

"Jag älskar negativ kritik." Det känns som något man ska tycka för att visa att man är resultatinriktad. Eller kanske är de människorna av den där avundsvärda sorten som är så urtrygga, som är helt grundade och känner sig helt bekväma i alla sammanhang. Stålmänniskor som ingen och inget kan få ur balans.

Själv känner jag mig oftast avig bland människor. Alltid lite fel och jag förstår inte ens varför. "Du har alltid varit lite konstig, Tobias", som min bästa och äldsta vän Micke brukar säga. Bland de skrivande människorna har jag hittat "min flock". Kan det vara därför jag är så känslig för kritik för just mitt skrivande? Tänk om inte det här heller är min flock. Det blir högstadiet i repris, alla andra har fattat vad som gäller utom jag. Alla gillar rätt musik, har rätt kläder och skrattar och rätt skämt. Varje gång mitt skrivande blir ifrågasatt, känner jag mig också ifrågasatt. Det är som om jag skriver på svenska och människor läser på forngrekiska.

Utvecklas förresten - utvecklas till vad? I Vasaloppet är målet att komma först. Vad är målet med att skriva? Vem kan säga när man har "lyckats?" 

Nietzsche, alla fascisters favoritfilosof, har sagt "Allt som inte dödar härdar". Det är väl så de tänker, de där stålmänniskorna som älskar negativ kritik så att de kan utvecklas. Jag tror inte ett dugg på det där. Filosofen Tobias Robinson har sagt: "Allt som inte dödar bryter ner mig gradvis, nöter ner mig till en hög med sorgset damm. Men när någon lyfter mig blir jag starkare och klarar mer och kan lyfta någon annan i min tur." 

Strindberg har förstås beskrivit det bättre:

Vid avenue de Neuilly
Där ligger ett slakteri,
Och när jag går till staden,
Jag går där alltid förbi.

Det stora öppna fönstret
Det lyser av blod så rött,
På vita marmorskivor
Där ryker nyslaktat kött.

I dag där hängde på glasdörrn
Ett hjärta, jag tror av kalv,
Som svept i goffrerat papper
Jag tyckte i kölden skalv.

Då gingo hastiga tankar
Till gamla Norrbro-Basarn,
Där lysande fönsterraden
Beskådas av kvinnor och barn.

Där hänger på boklådsfönstret
En tunnklädd liten bok.
Det är ett urtaget hjärta
Som dinglar där på sin krok.

USA finns inte

 Ibland undrar jag om USA egentligen finns, eller om det bara är världens mest långlivade såpopera. Hela stället verkar så osannolikt. Alldeles ... för mycket, hela tiden. Det finns liksom inga gränser för vad som kan hända i USA. 

USA är landet där allt kan hända, den imaginära plats där vi simulerar alla galna och vilda idéer för att se hur de faller ut. Demokrati, nymedeltid, Hallmark-filmer. Tänk själva - ett land där folk går omkring med maskingevär OCH biblar, samtidigt. Ska vi tro på det? Historier om utomjordingar som sticker upp sonder i rumpan på amerikanska bönder är påhitt (kanske), men även de verkar betydligt mer sannolika än det jag kan se på nyheterna varje kväll. Andra länder, med alla sina fel och brister, verkar ändå ha något slags logik. Händelser följer på andra händelser och det hänger liksom ihop. I USA händer saker liksom utan sammanhang.

Vem skulle kunna hitta på ett så otroligt ställe, undrar ni? Jag tror det är ett samarbete mellan Kanada och Mexiko (som är riktiga länder) som skriver, regisserar och spelar in alltihop tillsammans. De har klarat det fint i tvåhundrafemtio år, men på senaste tiden har manusförfattarna fått slut på idéer och börjar kasta in den ena mer osannolika karaktären efter den andra för att vi ska fortsätta titta. Det brukar bli så i såpor som överlevt sig själva och är ett säkert tecken på att det är sista säsongen. Det går helt enkelt inte att krama mer ur konceptet. 

Men jag har ju varit i USA, säger ni nu. Hur skulle jag kunnat vara det om det inte finns? Tyvärr, tyvärr, det ni åkte till var en skickligt iscensatt bluff. På ett särskilt avdelat landområde mellan Kanada och Mexiko har städer, byar, majsfält och annat byggts upp och tusentals skådespelare står redo att iscensätta den amerikanska drömmen. Eller snarare: den amerikanska illusionen. Det är inte så många skådespelare, så det blir lite grann som att se på olika danska tv-serier - samma skådespelare dyker upp i alla möjliga roller. Skådisen som spelar karaktären Donald Trump syns t ex även som bensinmacksföreståndare i Illinois, drag-artist i San Francisco och gangsterkung i Boulder. Han är egentligen bäst i sin känsliga och hjärtvärmande roll som en f d jazzmusiker som numera lever som tiggare i New Orleans.

Nej, snart kommer hela konceptet läggas ner. Vi kommer få en säsong där manusförfattarna skriver in att hela jättelandet spricker i olika småriken, som det brukar bli när imperier går under. Efter några desperata säsonger med envisa strider på balkan-vis kommer Kanada och Mexiko lägga ner hela alltet, dela upp markområdena broderligt och erkänna: det var vi hela tiden, vi hittade på alltihop. 

Alla böcker är fantastik-böcker (egentligen)

 Nej, så är det ju inte, säger någon. Det finns en massa böcker och filmer där ingenting omöjligt händer, och om det inte är omöjligt - ja, då är det inte fantastik. För det är väl ändå en av huvudreglerna för att det ska vara fantastik: då måste något omöjligt finnas med? Om det kan hända en vanlig torsdag, eller åtminstone en ovanlig torsdag, ja då är det vanlig, hederlig realism.* 

Men vad innebär det omöjliga, är det verkligen så tydligt? Jag börjar med de uttalat omöjliga genrerna science fiction och fantasy. Sci-fi har alltid lidit av att cool, omöjlig teknik med tiden blir uppfunnet på riktigt och så är det inte längre science-fiction - det har blivit en vanlig torsdag. Den (väldigt) gamla deckar-seriehjälten Dick Tracy hade redan på 1940-talet otroligt häftiga video-telefon-armbandsur. Nu finns det smarta klockor med möjlighet till både videosamtal och telefonsamtal och som dessutom kartlägger varenda steg, och vips har Dick Tracys vision blivit vardag.

Fantasy bygger ofta på magi som omöjligt inslag, och där är det tydligare. Om det är magi så är det övernaturligt och då är det fantasy. Vi har hittills inte hittat några fungerande trollstavar, och troll och alver lyser fortfarande med sin frånvaro. Även mer socialt accepterade magisystem i form av religion har hittills aldrig bevisats på ett trovärdigt sätt.

På det hela taget är sci-fi, fantasy och alla deras undergenrer av uttalad fantastik full med omöjligheter och befinner sig därför tydligt på den omöjliga sidan. Men omöjligt och möjligt är inte ett "antingen, eller". Det är en glidande skala av sannolikheter, från det helt sanna till det helt påhittade. Hur är det då med den så kallade realistiska litteraturen, är den egentligen så realistisk? Nej, tycker jag. Det händer för mycket och det händer alltför dramatiska saker för att det egentligen ska vara trovärdigt. 

I de allra flesta böcker och filmer händer det betydligt mer saker på trehundra sidor än i någon verklig människas hela liv. Allt vardagligt, tråkigt är bortskalat och kvar finns enbart en klart lysande händelsekedja som utgör handlingen. Det skulle bli alltför rörigt, förvirrande och trist annars. De flesta skulle undra vad verket egentligen handlar om. Försök har gjorts med så kallad diskbänksrealism, och det finns (säkert prisbelönta) verk som är precis lika vaga och händelsefattiga som en vanlig människas liv, som skildrar vardagens bussresor, matinköp och tv-tittande, men det vanligaste är ändå en väldigt tydlig händelsekedja med ganska dramatiska händelser. Inte bara i spännande actionfilmer, utan även i relationsdramer. Allt som händer i dessa verk kan hända, men sannolikheten för att så många dramatiska händelser ska rymmas i några få huvudpersoners liv är så låg att det gränsar till det omöjliga. 

Ännu tydligare blir det i mer absurda verk. Mitt favoritexempel är Magnus Danielssons bok "Egon Nilssons bästa affär" som utgår från en sovjetisk, hemlig ubåt som legat dold i en sjö i Västergötland. Med tre personer ombord. I tjugoåtta år. Det är rent tekniskt möjligt men samtidigt så osannolikt att boken står med ena benet i fantastiken. 

Det finns förstås böcker och filmer som bygger på verkliga, väl dokumenterade, och väldigt dramatiska händelser, till exempel under ett krig. Är de också fantasy? På sätt och vis är de realistiska eftersom de skildrar det som verkligen hände, men även i sådana verk har oftast bara de mest dramatiska och avgörande händelserna vaskats fram som guldkornen ur gyttjan, medan de många fler, trista vardagshändelserna oftast inte visas. Är det då realistiskt, eller är det en dramatisering av en händelse, en snedvridning som i sig innebär en form av omöjlighet? 

Så om det är en någorlunda intressant handling så är den förmodligen så tillspetsad, och allt trist är bortskalat, att den inte riktigt kan kallas för realistisk längre, även om precis allt som skildras har hänt, eller skulle kunna hända, i verkligheten. 

*För att vara övertydlig: detta blogginlägg handlade enbart om fiktion, inte om dokumentära böcker eller filmer.