Önskas: Tråkiga politiker!

Det är val i år igen. Trots mitt ständigt växande politikerförakt* har jag inte gett upp helt, men jag accepterar inte vad som helst för det. Här är min önskelista: 

1. Tråkiga politiker. 

Jag vill ha politiker som är kemiskt befriade från all sorts charm, karisma eller tilltalande utseende. Varje gång en politiker har utstrålning bör man fråga sig: vad är det jag missar i hens argument och förslag bara för att jag rycks med av hens charm? 

Politiker är inga jag ska förföras av eller ens vilja dricka kaffe med. De ska ta hand om landet. Det är allt. De ska vara så trista att jag hör och ser deras argument och förslag i all deras krassa nakenhet. Helst ska jag somna så fort de öppnar munnen. 

Men hur ska vi vilja följa en ledare som inte har utstrålning, säger kanske någon. Svaret är: vi ska inte följa ledare. Vi väljer inte ledare. Eftersom vi är en representativ demokrati väljer vi representanter. Diktaturer har ledare. Demokratier har representanter. 

2. Politiker som inte drunknar i ideologi. 

Politiker har ett jobb att sköta. De ska sköta vårt land på bästa möjliga sätt. Givetvis ska de ha en idé om vad som är det bästa sättet, men de får aldrig ha ögonbindlar av ideologi. Exempel: de flesta politiker vill att barn ska lära sig saker i skolan. Det är nog alla överens om. Men politiker till höger säger att betyg är bra, medan de till vänster säger att betyg är dåligt. Det kan omöjligt vara sant samtidigt. Det finns däremot forskning på detta och politiker ska då lyssna på forskningen och forma sin politik därefter. 

3. Sluta med den barnsliga blockpolitiken.

Vi har en hel drös med partier i vår riksdag, men egentligen är Sverige en tvåpartistat. Det finns sossegänget och anti-sossegänget. Exakt vilka som är med i de båda gängen varierar, men det är alltid två läger. 

Detta får antidemokratiska effekter såsom taktikröstning. Det är skadligt och dumt och bygger på att någon instruerar väljare vad de ska rösta på. Så kan vi inte ha det. Varje väljare ska rösta på det parti den tycker är bäst, eller åtminstone minst dåligt, och sen ska en regering bildas baserat på valresultatet. 

Ett sätt att få bort blockpolitiken kan vara att sluta med opinionsundersökningar. De har notoriskt dålig träffsäkerhet, de säger inget om varför respondenterna svarar som de gör,  men styr ändå politikers beteende så att det är lika irrationellt och ryckigt som aktiebörsen. Det finns bara en sak som ska styra politikers beteende - våra röster.

4. Politiker som är ärliga

Nej, skojar bara. Det finns gränser för vad man får fantisera om.

*Detta gäller rikspolitiker, som jag helt har tappat förtroende för. På kommunal nivå tror jag att det finns många som faktiskt stretar på och gör sitt bästa. 

Vem är AI?

Idag ska jag gå på stora AI-dagen för samhällsbyggnad, en del av mitt företag Ecoloops AI-satsning som leds av min kollega Maria Johansson. Och här kommer en fundering som kommer göra väldigt många kreativa personer upprörda. Känn er varnade och tänk på att det här bara är min personliga åsikt. Ni får gärna ha andra.

Använder ni AI? Jag måste erkänna att efter den första fascinationen lagt sig är jag inte särskilt imponerad av AI som verktyg, åtminstone inte de verktyg jag själv har använt. Mötesanteckningar gjorda med AI från inspelade och transkriberade möten blir så övergripande och ytliga att de är oväsentliga. Samma gäller textsammanfattningar - AI verkar aldrig fånga de där viktiga detaljerna som kan vara det viktigaste. Som sökmotor är AI rätt så bra, men alla experter säger att så ska man inte använda det. 

Det jag tycker AI gör bäst är nästan när den ger sig in i det kreativa - skriva verser, ta fram filmer, göra en podd av en rapport. Det är paradoxalt och som hobbyförfattare är jag kluven i hur jag ska ställa mig till det. Det kreativa är väl det sista vi vill lämna över till maskiner?

Eftersom AI dessutom ljuger och hallucinerar - på ett sätt människor gör utan problem men som vanliga dum-datorer aldrig har klarat av - kan jag inte låta bli att ställa mig frågan: Är AI en person?

Jag kommer säkert lära mig mycket nytt idag, det är jag säker på. Kanske blir jag omvänd.

Jag älskar negativ kritik!

Det finns faktiskt personer som säger sånt : "Jag älskar negativ kritik, då får jag en chans att utvecklas!" 

Menar de verkligen det? Finns det människor som genuint är så kallblodigt resultatinriktade att de bara ser negativ kritik som "en chans att utvecklas"?  

Själv blir jag helt förkrossad. 

Jag har nämligen nerverna på utsidan. Varje negativ recension eller utlåtande sätter sig som en liten tagg och skaver. Det spelar ingen roll om det är tjugo andra som säger att det jag har skrivit är bra. Det enda jag inte blir särskilt upprörd över är när läsare, riktiga läsare, säger vad de tycker. Inte lika mycket i alla fall.

"Jag älskar negativ kritik." Det känns som något man ska tycka för att visa att man är resultatinriktad. Eller kanske är de människorna av den där avundsvärda sorten som är så urtrygga, som är helt grundade och känner sig helt bekväma i alla sammanhang. Stålmänniskor som ingen och inget kan få ur balans.

Själv känner jag mig oftast avig bland människor. Alltid lite fel och jag förstår inte ens varför. "Du har alltid varit lite konstig, Tobias", som min bästa och äldsta vän Micke brukar säga. Bland de skrivande människorna har jag hittat "min flock". Kan det vara därför jag är så känslig för kritik för just mitt skrivande? Tänk om inte det här heller är min flock. Det blir högstadiet i repris, alla andra har fattat vad som gäller utom jag. Alla gillar rätt musik, har rätt kläder och skrattar och rätt skämt. Varje gång mitt skrivande blir ifrågasatt, känner jag mig också ifrågasatt. Det är som om jag skriver på svenska och människor läser på forngrekiska.

Utvecklas förresten - utvecklas till vad? I Vasaloppet är målet att komma först. Vad är målet med att skriva? Vem kan säga när man har "lyckats?" 

Nietzsche, alla fascisters favoritfilosof, har sagt "Allt som inte dödar härdar". Det är väl så de tänker, de där stålmänniskorna som älskar negativ kritik så att de kan utvecklas. Jag tror inte ett dugg på det där. Filosofen Tobias Robinson har sagt: "Allt som inte dödar bryter ner mig gradvis, nöter ner mig till en hög med sorgset damm. Men när någon lyfter mig blir jag starkare och klarar mer och kan lyfta någon annan i min tur." 

Strindberg har förstås beskrivit det bättre:

Vid avenue de Neuilly
Där ligger ett slakteri,
Och när jag går till staden,
Jag går där alltid förbi.

Det stora öppna fönstret
Det lyser av blod så rött,
På vita marmorskivor
Där ryker nyslaktat kött.

I dag där hängde på glasdörrn
Ett hjärta, jag tror av kalv,
Som svept i goffrerat papper
Jag tyckte i kölden skalv.

Då gingo hastiga tankar
Till gamla Norrbro-Basarn,
Där lysande fönsterraden
Beskådas av kvinnor och barn.

Där hänger på boklådsfönstret
En tunnklädd liten bok.
Det är ett urtaget hjärta
Som dinglar där på sin krok.

USA finns inte

 Ibland undrar jag om USA egentligen finns, eller om det bara är världens mest långlivade såpopera. Hela stället verkar så osannolikt. Alldeles ... för mycket, hela tiden. Det finns liksom inga gränser för vad som kan hända i USA. 

USA är landet där allt kan hända, den imaginära plats där vi simulerar alla galna och vilda idéer för att se hur de faller ut. Demokrati, nymedeltid, Hallmark-filmer. Tänk själva - ett land där folk går omkring med maskingevär OCH biblar, samtidigt. Ska vi tro på det? Historier om utomjordingar som sticker upp sonder i rumpan på amerikanska bönder är påhitt (kanske), men även de verkar betydligt mer sannolika än det jag kan se på nyheterna varje kväll. Andra länder, med alla sina fel och brister, verkar ändå ha något slags logik. Händelser följer på andra händelser och det hänger liksom ihop. I USA händer saker liksom utan sammanhang.

Vem skulle kunna hitta på ett så otroligt ställe, undrar ni? Jag tror det är ett samarbete mellan Kanada och Mexiko (som är riktiga länder) som skriver, regisserar och spelar in alltihop tillsammans. De har klarat det fint i tvåhundrafemtio år, men på senaste tiden har manusförfattarna fått slut på idéer och börjar kasta in den ena mer osannolika karaktären efter den andra för att vi ska fortsätta titta. Det brukar bli så i såpor som överlevt sig själva och är ett säkert tecken på att det är sista säsongen. Det går helt enkelt inte att krama mer ur konceptet. 

Men jag har ju varit i USA, säger ni nu. Hur skulle jag kunnat vara det om det inte finns? Tyvärr, tyvärr, det ni åkte till var en skickligt iscensatt bluff. På ett särskilt avdelat landområde mellan Kanada och Mexiko har städer, byar, majsfält och annat byggts upp och tusentals skådespelare står redo att iscensätta den amerikanska drömmen. Eller snarare: den amerikanska illusionen. Det är inte så många skådespelare, så det blir lite grann som att se på olika danska tv-serier - samma skådespelare dyker upp i alla möjliga roller. Skådisen som spelar karaktären Donald Trump syns t ex även som bensinmacksföreståndare i Illinois, drag-artist i San Francisco och gangsterkung i Boulder. Han är egentligen bäst i sin känsliga och hjärtvärmande roll som en f d jazzmusiker som numera lever som tiggare i New Orleans.

Nej, snart kommer hela konceptet läggas ner. Vi kommer få en säsong där manusförfattarna skriver in att hela jättelandet spricker i olika småriken, som det brukar bli när imperier går under. Efter några desperata säsonger med envisa strider på balkan-vis kommer Kanada och Mexiko lägga ner hela alltet, dela upp markområdena broderligt och erkänna: det var vi hela tiden, vi hittade på alltihop. 

Alla böcker är fantastik-böcker (egentligen)

 Nej, så är det ju inte, säger någon. Det finns en massa böcker och filmer där ingenting omöjligt händer, och om det inte är omöjligt - ja, då är det inte fantastik. För det är väl ändå en av huvudreglerna för att det ska vara fantastik: då måste något omöjligt finnas med? Om det kan hända en vanlig torsdag, eller åtminstone en ovanlig torsdag, ja då är det vanlig, hederlig realism.* 

Men vad innebär det omöjliga, är det verkligen så tydligt? Jag börjar med de uttalat omöjliga genrerna science fiction och fantasy. Sci-fi har alltid lidit av att cool, omöjlig teknik med tiden blir uppfunnet på riktigt och så är det inte längre science-fiction - det har blivit en vanlig torsdag. Den (väldigt) gamla deckar-seriehjälten Dick Tracy hade redan på 1940-talet otroligt häftiga video-telefon-armbandsur. Nu finns det smarta klockor med möjlighet till både videosamtal och telefonsamtal och som dessutom kartlägger varenda steg, och vips har Dick Tracys vision blivit vardag.

Fantasy bygger ofta på magi som omöjligt inslag, och där är det tydligare. Om det är magi så är det övernaturligt och då är det fantasy. Vi har hittills inte hittat några fungerande trollstavar, och troll och alver lyser fortfarande med sin frånvaro. Även mer socialt accepterade magisystem i form av religion har hittills aldrig bevisats på ett trovärdigt sätt.

På det hela taget är sci-fi, fantasy och alla deras undergenrer av uttalad fantastik full med omöjligheter och befinner sig därför tydligt på den omöjliga sidan. Men omöjligt och möjligt är inte ett "antingen, eller". Det är en glidande skala av sannolikheter, från det helt sanna till det helt påhittade. Hur är det då med den så kallade realistiska litteraturen, är den egentligen så realistisk? Nej, tycker jag. Det händer för mycket och det händer alltför dramatiska saker för att det egentligen ska vara trovärdigt. 

I de allra flesta böcker och filmer händer det betydligt mer saker på trehundra sidor än i någon verklig människas hela liv. Allt vardagligt, tråkigt är bortskalat och kvar finns enbart en klart lysande händelsekedja som utgör handlingen. Det skulle bli alltför rörigt, förvirrande och trist annars. De flesta skulle undra vad verket egentligen handlar om. Försök har gjorts med så kallad diskbänksrealism, och det finns (säkert prisbelönta) verk som är precis lika vaga och händelsefattiga som en vanlig människas liv, som skildrar vardagens bussresor, matinköp och tv-tittande, men det vanligaste är ändå en väldigt tydlig händelsekedja med ganska dramatiska händelser. Inte bara i spännande actionfilmer, utan även i relationsdramer. Allt som händer i dessa verk kan hända, men sannolikheten för att så många dramatiska händelser ska rymmas i några få huvudpersoners liv är så låg att det gränsar till det omöjliga. 

Ännu tydligare blir det i mer absurda verk. Mitt favoritexempel är Magnus Danielssons bok "Egon Nilssons bästa affär" som utgår från en sovjetisk, hemlig ubåt som legat dold i en sjö i Västergötland. Med tre personer ombord. I tjugoåtta år. Det är rent tekniskt möjligt men samtidigt så osannolikt att boken står med ena benet i fantastiken. 

Det finns förstås böcker och filmer som bygger på verkliga, väl dokumenterade, och väldigt dramatiska händelser, till exempel under ett krig. Är de också fantasy? På sätt och vis är de realistiska eftersom de skildrar det som verkligen hände, men även i sådana verk har oftast bara de mest dramatiska och avgörande händelserna vaskats fram som guldkornen ur gyttjan, medan de många fler, trista vardagshändelserna oftast inte visas. Är det då realistiskt, eller är det en dramatisering av en händelse, en snedvridning som i sig innebär en form av omöjlighet? 

Så om det är en någorlunda intressant handling så är den förmodligen så tillspetsad, och allt trist är bortskalat, att den inte riktigt kan kallas för realistisk längre, även om precis allt som skildras har hänt, eller skulle kunna hända, i verkligheten. 

*För att vara övertydlig: detta blogginlägg handlade enbart om fiktion, inte om dokumentära böcker eller filmer.

Polkagrisvägen nummer söndag - en synestetisk saga

 

Det var den sötaste lilla villagata man kunde tänka sig. Vägen slingrade sig mellan små näpna trähus som stod och log mot varandra mellan äppelträdens blommande grenar. Vit snickarglädje krullade sig uppe vid taknockarna och vänliga blomsterlådor med prunkande pelargoner hängde under fönstren, vari man kunde skymta rundkindade gummor med skrattgropar som bakade bullar. Och hur kunde den vara annat än söt, denna villagata, med det namnet: Polkagrisvägen?

De små husen var alla målade i varma, milda färger: rött, gult, aprikos, rosa. Människor som besökte Polkagrisvägen blev genast gladare och kände med en gång att de skulle försöka bli bättre människor, om så bara för en dag.

Det var ingen lång gata, nej bara åtta hus fanns där, och alla som bodde där var så goda vänner.

Tills Eivor Brun dog.

Eivor, som hade de djupaste skrattgroparna och de rundaste kinderna och som bakade de bästa kanelbullarna och bryggde det starkaste kaffet, dog knall och fall och blev hämtad av en stor svart bil. Det var förstås mycket sorgligt, och de skulle säkert sakna henne mycket, men människor dör ibland, det var de alla överens om, och det skulle ändå bli väldigt spännande att se vilken ny vän som skulle flytta in på deras lilla gata. Att de skulle bli vänner, det var de säkra på.

Han som flyttade in i Eivors aprikosfärgade gamla hus på Polkagrisvägen 6, han hette herr Blå och han var verkligen mycket trevlig och vänlig. Han gick runt till alla och presenterade sig och bjöd på chokladpraliner som han hade gjort själv. Goddag, goddag, jag heter Agaton Blå, angenämt. Var det inte det vi trodde, sa invånarna på Polkagrisvägen. Vi har fått en ny vän.

 ***

När Agaton Blå hade bott i tre veckor på Polkagrisvägen 6 besökte han kommunstyrelsens ordförande. Agaton undrade om det var tillåtet att måla om huset. Jo, sa kommunstyrelsens ordförande, det går visst bra det. Så bra, sa Agaton, och går det bra om jag även byter färg? Visst, visst, skrockade kommunstyrelsens ordförande. Det finns ju andra trevliga färger än aprikos - det finns ju rött, gult och rosa! Tack då, sa Agaton Blå och bugade artigt, för i den här staden var det fortfarande sagornas tid och alla var artiga mot varandra. 

Ryktet spred sig snabbt att Agaton skulle måla om huset och folk gjorde sig små ärenden förbi för att se vilken färg han skulle välja. Skulle det bli rött eller gult eller rosa? Agaton log bara och sa att det skulle bli den enda möjliga färgen på huset.

 ***

En förmiddag, det var en söndag, när de vänliga människorna på Polkagrisvägen gick på sin promenad efter elvakaffet, hade Agaton redan hunnit börja måla. Ja, han hade till och med hunnit måla halva huset! En så duktig målare var Agaton, och färgen han hade valt var inte rött, inte gult, inte rosa och inte aprikos. Det var …

Grått.

Inte en jämn, slät varm grå färg som himlen en regnig sommardag när naturen är törstig efter att det varit varma abborrmetardagar och vattenkrigsdagar och regnet kommer som en befrielse. Inte en sån grå färg.

Den var vit med många små, svarta prickar som stack i ögonen. Om den grå färgen hade haft ett ljud skulle det ha varit ett irriterande brus, som en avlägsen motorväg eller ett tilluftssystem till ett bankkontor i en fyrtiosjuvåningars betongbyggnad där människor jobbar som aldrig hinner baka kanelbullar.

Agaton såg vänligt på de förvånade polkagrisborna.

“Men … det är ju grått”, sa någon.

“Här har vi alltid haft varma, vänliga färger”, sa en annan.

“Gult och rosa och rött och aprikos”, sa en tredje.

“Möjligtvis grönt”, sa en fjärde. “Fast en varm grön, såklart.”

Ja, en varm färg såklart.

Agatons flimrande grå var inte varm.

Någon ringde efter kommunstyrelsens ordförande, som strax stod bland dem och stirrade på den ovanliga färgen.

“Du sa att jag fick välja färg”, påpekade Agaton.

“Ja, jo, men jag trodde ju du skulle välja … en bra färg”, sa kommunstyrelsens ordförande olyckligt, för han trodde att detta skulle göra att han inte blev omvald.

 ***

Agaton gjorde kaffe och hallonsaft och tog fram chokladpraliner till sina förvirrade grannar.

“Ni förstår”, sa Agaton, när de satt sig med kaffekopparna i syrénbersåns hemtrevliga humlesurr. “För mig har alla siffror färger. Siffran två är till exempel blå, siffran tre är en svagt, varm aprikosbeige, nummer fyra är gul och så vidare. Förstår ni?”

De förstod inte.

“Eftersom siffran sex inte har aprikosfärg för mig, så skulle jag aldrig kunna bli lycklig om jag inte fick måla om.”

De ville förstås att han skulle vara lycklig, men …

“Men … vilken färg har då siffran sex?” frågade någon.

“Kan den kanske vara röd?” frågade en annan hoppfullt, men Agaton skakade på huvudet.

“Nej, nummer sex är grå, eller mer som ett flimmer mellan små vita och svarta prickar, precis som den har jag målat.”

“Varför valde du just den färgen, som är så ful?” sa en tredje oartigt.

“Jag väljer inte färgerna”, sa Agaton. “De är som de är och det är inget jag kan göra något åt.”

Det här var verkligen ett bekymmer. De ville ju inte att Agaton skulle vara olycklig, men om huset skulle bli gråflimrigt så skulle de själva bli olyckliga. De föreslog andra färger: vitt, blått, orange, vinrött, blåbärsrisgrönt, solnedgångsrosa. Men Agaton bara skakade på huvudet. De var alla fel färg för siffran sex.

“Det är inget jag kan göra något åt”, sa han.

 ***

Kommunstyrelsens ordförande såg hur hans ämbete gick förlorat i nästa val. Han hade aldrig gjort något annat i sitt liv än att vara kommunstyrelsens ordförande, så nu var goda råd dyra. Han ringde därför sin allra dyraste managementkonsult.

“Enkelt”, sa den dyra managementkonsulten. “Ge fastigheten ett annat nummer.”

En sån duktig konsult, tänkte kommunstyrelsens ordförande, men det skulle visa sig lättare sagt än gjort. Först sa han att Agatons hus skulle få nummer ett, men den adressen fanns redan och där bodde herr och fru Jönsson, som inte ville byta. Nummer två, föreslog kommunstyrelsens ordförande, men där bodde systrarna Ättikkvist så det numret var redan upptaget. Ja, det visade sig att alla de andra siffrorna, från nummer ett till nummer åtta, allaredan var upptagna. Då tyckte kommunstyrelsens ordförande att Agaton skulle få nummer tjugofyra, som skulle bli väldigt trevligt blått (eftersom det var en tvåa) och gult (eftersom det var en fyra), men då sa postmästaren ifrån. Det gick inte för sig att ha ett så högt nummer på en gata som bara har åtta hus, det måste var och en förstå. Hur skulle brevbäraren kunna dela ut posten då? Kommunstyrelsens ordförande tänkte att nästa faktura från managementkonsulten, den tänkte han minsann inte betala.

 ***

Nu satt alla och var olyckliga och visste inte hur de skulle lösa situationen. De hade redan vant sig vid Agaton Blå och hans chokladpraliner och ville inte att han skulle flytta, men … grått? Och Agaton ville inte heller flytta från den trevliga gatan, men … aprikos?

Då kom äldsta dottern på Polkagrisvägen fyra hem från körövning. När det inte fanns någon hemma som hade gjort mat gick hon och letade, och hittade sina föräldrar, och alla andra, gråtande hemma hos Agaton Blå. De förklarade för henne vad som hade hänt och eftersom äldsta dottern i fyran var den klokaste i hela sju kyrksocknar bad de henne att fundera ut en lösning.

Och äldsta dottern i fyran satte sig och funderade. Och funderade och funderade.

“Är det bara siffror som har färger”, frågade hon till slut.

“Nej då”, sa Agaton mellan snyftningarna. “Veckodagarna har också färger. Tisdag har till exempel samma grå färg som siffran sex, medan torsdag är svart.”

“Hm”, sa äldsta dottern i fyran. “Finns det någon dag som har en gladare färg?”

“Mja,” sa Agaton och torkade tårarna. “Idag är det ju söndag, och den är förstås röd.”

 ***

Och så kom det sig att husen på Polkagrisvägen har nummer ett, två, tre, fyra, fem, söndag, sju och åtta. Och nummer söndag, där Agaton Blå bor, det huset är strålande rött.

Min skrivarresa

 Förord

Varför skriver man om sin skrivarresa? Ibland behövs det en puff. Den fick jag av Håkans hylla. Håkans hylla är en bokbloggare och bokälskare som är välbekant för många författare. Alltid mån om att försöka lyfta oss författare har Håkan bjudit in oss att presentera våra skrivarresor. Jag skrev om min, och den har Håkan publicerat på sitt instagramkonto. Nu kommer den även här.

Min skrivarresa

Jag har alltid gillat att fantisera ihop historier, gärna i andra världar som var betydligt bättre eller intressantare än den vanliga. Jag har också alltid haft en fascination för det exotiska. Fantasyböcker, rollspel, teater, serier, resor – allt som kan ge mig ett annorlunda perspektiv. Det var nog därför jag läste geovetenskap. Finns det en större, episk berättelse än den om en hel planet under dryga fyra miljarder år?

Jag skrev små snuttar hela tiden, men inget seriöst. Ett par mikromusikaler, en novell till den sortens tidning man köper med rodnande kinder, små tankar till byrålådan. På jobbet strikta, tekniska rapporter och miljöbedömningar där jag ständigt fick kommentarer om att jag inte fick byta ut begrepp bara för att det skulle bli en intressantare text. Men det var på ändå jobbet jag fick chans att ta nästa steg. Jag startade företagets blogg och märkte att orden bara rann ur mig när jag fick skriva reflektioner och utvikningar kring ett ämne. Jag hade kul och bloggar fortfarande privat. Och så ville jag ha något att göra under sömnlösa nätter. Jag började skriva, på riktigt.

Först, högmodigt, en fantasyroman. Det var oväntat svårt*. Ganska snart fick jag backa och skriva korta texter, som blev längre och längre, för att lära mig hantverket. Noveller är fortfarande det jag är bäst på. Jag skrev bara för byrålådan tills några kolleger gav ut faktaböcker, en gav t o m en romancebok. De hade kontaktat förlag, vilket inte hade fallit mig in. Jag skickade en novell till ett par förlag. Undrentide förlag ville ge ut den som e-bok. Det blev min första publicerade bok – Gelato. Känslan att se den på Adlibris hemsida är fortfarande svårslagen.

Skrivande är ensamt så jag tog initiativ till Skrivargruppen Z. Av mina kamrater där fick jag upp ögonen för hybridförlag och för skrivartävlingar, bra sätt att få sina texter utsatta för läsare.

Nu har det blivit två romaner och ett antal noveller som e-böcker/ljud. Ett romanmanus är färdigt och ett är på gång. Till på köpet har jag hittat en ny flock som jag trivs i: skrivande och läsande människor.

* Det manuset är fortfarande inte klart och det är faktiskt inget vidare. En dag, kanske.