Om mitt skrivande

Jag började skriva skönlitteratur som en pysventil till rapportskrivandet i mitt jobb som miljökonsult. Jag behövde slippa skriva det som är sant, korrekt och som inte kan missförstås. Jag ville kunna ljuga, hitta på, ändra begrepp mitt i texten, så tvivel och skörda missförstånd. Jag skriver helst i novell-format och det är också det format jag helst läser själv.

söndag 30 april 2023

Saker jag bråkar med mina lektörer om

Lugn, det uppstår (sällan) blodvite; jag är väldigt tacksam för alla goda råd mina lektörer ger mig* och jag är nog sällsynt vidrig att ha som klient, snarstucken och sårbar konstnärssjäl som jag är. För det mesta blir texten bättre och jag måste, dovt muttrande, erkänna att de har haft rätt, men det finns vissa stilgrepp som lektörer verkar störa sig extra mycket på och som jag inte tänker sluta med:

  • Adverb - Om ni inte tål adverb, sluta läsa redan nu! Men varför skulle jag inte använda alla ordklasser i en text? Ibland är det helt enkelt mest effektivt och mest lämpligt att använda ett adverb, skrev han irriterat. Märkte ni vad som hände? Ni såg en irriterad person framför er, hans rynkade ögonbryn, den något höjda, spända rösten och sättet han trycker ner tangenterna lite för hårt. Svagt vidgade näsborrar också? Allt detta förmedlat med ett enda ord istället för en lång harang med mer eller mindre krystade beskrivningar som närmast liknar scenanvisningar till en stumfilmsmelodram. Att visa är ofta bra, men en författare måste också kunna berätta. 
  • Parenteser - Det blir värre: Jag lägger vissa inskjutna satser inom parentes, särskilt om informationen inte är helt nödvändig men ger en nyans till texten som jag vill få fram. Man kan förstås välja andra sätt att skjuta in sina satser, men i min ganska svala stil där det ständigt svävar en allvetande berättare över läsarens huvud blir parentesen oftast den rätta.
  • Perspektivbyten  - Värst av allt: jag byter perspektiv i texten (kan ingen stoppa mig?) när jag tycker att det är lämpligt. Själv tycker jag det ger texten spänst. Jag kan beskriva vad som sägs i en dialog och samtidigt berätta vad som rör sig i talarnas huvuden.
  • Onödigheter - En skönlitterär berättelse är helt och hållet onödig. Den finns bara för att författaren ville skriva den. Till skillnad från sådant som mat, friskt vatten och skydd mot kyla och hetta, är en berättelse en lyx. Varifrån kommer idén att "bara det nödvändiga" ska finnas med, gärna i tidningskorta staccato-fraser? Mer av allt, bara det är bra.

Får man göra såhär? Ingen läsare har hittills klagat på det, det är faktiskt bara personer som skriver som noterar det. Framför allt personer som gått skrivarkurser. Jag har heller inte hittat några regler mot det och alla stilgreppen används av etablerade författare. Oftast av engelska eller amerikanska såsom PG Wodehouse, Terry Pratchett eller Neil Gaiman, det ska jag erkänna, men de har å andra sidan sålt flera tiotals miljoner böcker och fått alla möjliga utmärkelser, adelskap och filmkontrakt. De kanske inte heller fick, men de gjorde ändå. Jag tror förresten att Tage Danielsson friskt använde sig av sådana här grepp, och några till, i sina berättelser. 


Jag har insett att, förutom utländska bästsäljare, är min stil är påverkad av serietidningar och film; två berättartekniker jag tycker mycket om. Jag strävar alltid efter att få till något "filmiskt" i mitt skrivande och i serietidningar skiftar perspektivet ofta. Får litteratur låna grepp från serietidningar? Från film? Allt som fungerar är bra och varje författare måste odla sin egen personliga röst. Tänk på författaren Karin Smirnoff som bryter mot ett och ett halvt dussin skrivregler redan på sidan 3. Det verkar ju gå alldeles utmärkt bra för henne.

 

Min slutsats är att jag ska fortsätta med de här stilgreppen, göra dem oftare, mer medvetet och framför allt bättre. Så nästa gång en lektör skriver "show, don't tell" i kommentarsfältet  kommer jag bistert fortsätta tänka "show AND tell".





 

* Visst ser det tjusigt ut? "Mina lektörer" - som om jag har en hel stab med lektörer, ständigt redo att finslipa just mina texter. Det har jag inte, tyvärr. Och förresten - en sån här fotnot, det skulle de inte gilla alls, men även det används av storsäljande författaren Terry Pratchett (85 miljoner sålda böcker, översatt till 37 språk), så det kan inte vara helt fel.

1 kommentar:

  1. Jag älskar adverb. Det har gått total hysteri i det här med "gestaltning" och "show, don't tell".

    Jag älskar också inskjutna parenteser. Och tankestreck. Och semikolon. Verktygen finns, så varför ska vi inte använda dem?

    Och fotnoter! Fotnoter är underbara - och för övrigt är fotnoter det enda som gör Bibeln riktigt intressant :)
    Mina favoritfotnoter är när översättaren av en bok lagt till noter för att förklara saker som annars blir obegripligt. Sånt finns i översättningar av Jadwiga P Westrup, i en del av de böcker jag läste som barn/ungdom. Som de där förklaringarna vidgade min värld!

    /S

    P.S. Inlägg om gestaltning hos mig:

    https://www.elsinorien.se/2021/04/03/gestaltning/

    https://www.elsinorien.se/2023/02/18/gestaltning-igen/

    SvaraRadera