Välkommen till lägerelden

 

Det här är ett gästinlägg av Magnus Carling. Magnus är författare och arbetar även som informationssäkerhetschef. Han är just nu aktuell med De försvunna, en spökhistoria, och senare i år kommer den avslutande delen i hans trilogi om den svarta koden.
Och är det inte lite extra häftigt att han har skrivit seriemanus? Häftigt, för det vill jag också göra. Varsågod, Magnus!

Välkommen till vår lägereld. Sätt dig och låt dig värmas av elden. En kopp kaffe kanske? Vi ska ju ändå sitta ett tag här vid brasan, blicka upp mot stjärnorna och lyssna på en berättelse. Bakom dig är det mörkt, skogens ljud överröstar ibland sprakandet från elden. Kanske smyger det något djur där ute, men var lugn. I eldens närhet är du trygg och här kan vi drömma oss bort. Berättaren ska snart starta och ikväll blir det en spökhistoria.

Känner du igen dig? Har du någon gång suttit runt en lägereld och berättat historier med dina vänner och din familj? Visst är det fantastiskt och det är kanske en av de bästa platserna att höra på en bra historia.

Det här är någonting vi människor har hållit på med sedan långt innan vi kunde börja kontrollera elden. Vi har berättat berättelser för varandra så länge som vi haft ett språk. Med tiden blev berättelserna bara mer och mer fantastiska, och för att få fler att vilja lyssna behövde berättaren överdriva lite. Hitta på nya spännande händelser som inte hade hänt, och egentligen spelade det ingen roll. För där i berättelsen fanns det inte bara spänning, det fanns även något att lära sig.

Jag som skrivit berättelser sedan tidiga tonår har hela tiden haft med mig den här bilden av att sitta runt en lägereld och berätta. Det blir lättare att få ur sig historier om jag tänker mig att jag faktiskt berättar dem själv för en grupp människor, gärna runt en lägereld.

Jag började att skriva fantasy, mest för att det var den genre jag helst läste själv. Sedan blev det skräck, djupt imponerad av Stephen King och Dean Koontz. Långa berättelser, långa nog att kallas romaner, och många korta noveller.

Utöver det skrev jag en hel del seriemanus under några år. Framför allt till Bamse, 91:an och så småningom Fantomen. Serierna var ännu ett sätt att berätta historier, på sitt sätt en ny version av gamla hieroglyfer eller grottmålningar.

Det är väldigt lätt att föreställa sig vilka berättelser som berättades i grottorna i skenet av en eld, där målningen i taket gav berättelsen liv. På samma sätt som det är lätt att fundera över vilka budskap egyptierna ville förmedla genom hieroglyferna. Eller vikingarna genom runorna.

Innan vi återvänder till lägerelden så vill jag konkretisera det jag ville säga med det här korta inlägget. Vi människor är helt enkelt födda till att berätta historier. Om du gör det som författare, lärare, busschaufför eller museiguide spelar ingen roll. Berätta av hjärtats lust och gör det med glädje.

Så, nu sätter vi oss igen. Vilken berättelse vill du höra runt lägerelden idag?

Läs mer om Magnus Carling på https://magnuscarling.com