Min skrivarresa

 Förord

Varför skriver man om sin skrivarresa? Ibland behövs det en puff. Den fick jag av Håkans hylla. Håkans hylla är en bokbloggare och bokälskare som är välbekant för många författare. Alltid mån om att försöka lyfta oss författare har Håkan bjudit in oss att presentera våra skrivarresor. Jag skrev om min, och den har Håkan publicerat på sitt instagramkonto. Nu kommer den även här.

Min skrivarresa

Jag har alltid gillat att fantisera ihop historier, gärna i andra världar som var betydligt bättre eller intressantare än den vanliga. Jag har också alltid haft en fascination för det exotiska. Fantasyböcker, rollspel, teater, serier, resor – allt som kan ge mig ett annorlunda perspektiv. Det var nog därför jag läste geovetenskap. Finns det en större, episk berättelse än den om en hel planet under dryga fyra miljarder år?

Jag skrev små snuttar hela tiden, men inget seriöst. Ett par mikromusikaler, en novell till den sortens tidning man köper med rodnande kinder, små tankar till byrålådan. På jobbet strikta, tekniska rapporter och miljöbedömningar där jag ständigt fick kommentarer om att jag inte fick byta ut begrepp bara för att det skulle bli en intressantare text. Men det var på ändå jobbet jag fick chans att ta nästa steg. Jag startade företagets blogg och märkte att orden bara rann ur mig när jag fick skriva reflektioner och utvikningar kring ett ämne. Jag hade kul och bloggar fortfarande privat. Och så ville jag ha något att göra under sömnlösa nätter. Jag började skriva, på riktigt.

Först, högmodigt, en fantasyroman. Det var oväntat svårt*. Ganska snart fick jag backa och skriva korta texter, som blev längre och längre, för att lära mig hantverket. Noveller är fortfarande det jag är bäst på. Jag skrev bara för byrålådan tills några kolleger gav ut faktaböcker, en gav t o m en romancebok. De hade kontaktat förlag, vilket inte hade fallit mig in. Jag skickade en novell till ett par förlag. Undrentide förlag ville ge ut den som e-bok. Det blev min första publicerade bok – Gelato. Känslan att se den på Adlibris hemsida är fortfarande svårslagen.

Skrivande är ensamt så jag tog initiativ till Skrivargruppen Z. Av mina kamrater där fick jag upp ögonen för hybridförlag och för skrivartävlingar, bra sätt att få sina texter utsatta för läsare.

Nu har det blivit två romaner och ett antal noveller som e-böcker/ljud. Ett romanmanus är färdigt och ett är på gång. Till på köpet har jag hittat en ny flock som jag trivs i: skrivande och läsande människor.

* Det manuset är fortfarande inte klart och det är faktiskt inget vidare. En dag, kanske.

Varför hatar författare ord?

 Ibland har jag anlitat lektörer till mina berättelser och böcker. Det är ett bra sätt att få en professionell, iskallt granskande blick över sin text och hur den kan bli bättre. En sak förbryllar mig dock med deras utlåtanden - nästan alltid vill de att jag ska stryka ord. Till saken hör att jag helst skriver väldigt kort och verkligen kämpar med att förlänga mina berättelser till en längd som gör att en läsare tycker att de har fått valuta för pengarna. 

Ändå ska det alltid strykas ord. Jag ser även detta i sociala medier - författare skriver stolt att de skurit bort en massa ord. Bort, bort, bort! Inga ord! Särskilt inte små ord. Och inte långa ord heller, för de kan vara svåra att förstå. Och verkligen inte adjektiv, adverb och andra ordklasser som börjar på ad. Det är som ett slags ordklass-apartheid. Möjligtvis får författaren använda substantiv och verb. Fast inte för många verb och särskilt inga verb som ger nyanser till dialoger. Det går inte att skriva att någon skriker, eller viskar. Det är fusk. Och dåligt hantverk. Och inga skiljetecken förutom punkt (absolut inte semikolon). Det är "billigt" och "amatörmässigt". 

Författare - och andra i skrivabranschen - hatar ord. 

Och meningar ... meningar ska vara korta. Inte mer än. Fyra ord. I. Varje mening. 

Inte såna där härliga, långa, snirkliga meningar som jag gillar - med inskjutna bisatser och många kommatecken - som växer fram över hela sidor och rymmer både känslor och intryck - och som kastar sig mellan olika perspektiv som i en opera där sångarna står två meter från varandra och skriker ut sina känslor och tror att ingen hör. Såna meningar, stycken och texter som Jose Saramago skrev, eller PG Wodehouse, eller vilken som helst berömd författare som inte skriver just nu. 

Eller just då. 

För det är som om böcker helst ska vara som en isländsk saga: Sigtrygg hette en man. Sigtrygg dräpte Torbjörn. Väl kämpat, sade Torbjörn. Slut. 

Nej, det är nog inte de isländska, lakoniska sagorna (slå upp lakonisk). Jag tror det är rationalismen som spökar med sina krav på det avskalade och rena och tydliga och ... alldeles jättetrista. Det kanske inte heter rationalism heller, men ni förstår. Ungefär som ett miljonprogramshus. Praktiskt. Lättstädat. 

En del texter ska vara så, men inte alla. Och alla läsare vill inte läsa korthugget och avskalat. Inte jag, till exempel. Inte alltid åtminstone. De texterna kan vara jättebra, men det behövs även böcker med långa, pladdriga texter med adjektiv och adverb. 

Titta författaren.

Titta författarens ord.

Många ord. 

Författaren trött. 

Bort ord.   

Social fobi

 Den där killen med prickiga regnbågsfärgade kavajen som trycker upp böcker i ansiktet på intet ont anande mässbesökare - han har social fobi.

För kanske 30 år sedan mådde jag inte så bra i själen och sökte hjälp hos en psykolog. Det var väldigt bra för mig och jag kan rekommendera alla att uppsöka en psykolog för ni har säkert något litet skav någonstans. Det har de flesta.

En sak som var jobbig för mig i relationer till andra människor var att jag ständigt kände mig utvärderad, betygsatt, bedömd och väldigt ofta förstod jag inte ens betygsskalan. Jag förstod inte varför saker jag gjorde blev hårt kritiserade när saker som andra gjorde - som för mig verkade vara ungefär samma - blev accepterade, eller till och med applåderade. Den här känslan av att bli ständigt missförstådd och få låga sociala betyg var väldigt tröttsam. Positiv respons var förstås bättre, men jag förstod sällan vad som gav upphov till det heller. De flesta kunde nog inte märka det, men jag kunde vara helt slut efter en dag bland människor och grubblade och ältade ofta det som sagts och hänt. Jag tror du har social fobi, sa psykologen och jag tappade hakan. 

Jag, som älskar att stå på mässor och sälja, som gick runt hela kvarteret och sålde lotter som barn, som inte har något problem med att kallringa kunder som jag aldrig har träffat, jag som älskar att stå på scen, att hålla tal - jag har alltså social fobi. Jag tycker alltså det är väldigt jobbigt att bli betygsatt, ifrågasatt, graderad. Åtminstone om det är negativt. Beröm gör mig däremot orimligt glad. Jag vet inte vem som kommer att ge mig tummen ner  - eller upp - eller ens varför de gör det. Varje möte innehåller därför en risk.

Men varför skriver jag då böcker och utsätter mig för risken att bli betygsatt - av fullständiga främlingar - även på fritiden? Jag skulle ju kunna tassa hem varje kväll, låsa dörren och bara njuta av tryggheten i mitt hem. Trots det gillar jag att skriva berättelser och jag gillar att få dem lästa. 

Visst är människor konstiga?

Jag visar inga svagheter! Jag visar dem inte.

Vissa berättelser handlar om personer som verkar helt oövervinnerliga. Lite Stålmannen över dem. De kan börja från ett underläge, men de avancerar otroligt snabbt - och helt omotiverat - till att bli ett slags övermänniskor oavsett om de är krigare i en fantasy, advokater i en rättegångsfilm, idrottare eller musiker. Det känns lite härligt att de klarar att resa sig och bli så där överlägsna, förmodligen för att vi vet att det aldrig, aldrig är så där i verkligheten. Det är lite härligt, och samtidigt lite fånigt. Ja, barnsligt om vi ska vara helt ärliga. 

Sen finns det förstås berättelser om personer som inte alls övervinner sina svårigheter. De går stadigt mot sin undergång. Det är sällan jag ser eller läser sådana berättelser, men mitt intryck är att det ofta är svårigheter utifrån som krossar hjälten. En ond kraft, eller ännu värre en likgiltig. En släkting till mig älskar till exempel böcker-om-kvinnor-det-är-synd-om. Bokhandlare vet exakt vad jag menar när jag frågar efter sådana, så det är en riktig genre. I de böckerna finns det alltid en yttre fiende, oftast en man eller till och med ett helt samhälle. Jag menar inte allt att raljera över dessa böcker, som tyvärr ofta bygger på verkliga händelse vilket gör dem extra plågsamma. Min poäng är att det handlar om personer som är offer för ett yttre förtryck som de inte kan övervinna.

Det som är mer ovanligt är berättelser om våra inre svagheter och fulheter. Vår avundsjuka, feghet, vår omotiverade skam och lika omotiverade självförhärligande. De finns säkert - många till och med, och vissa får säkert Nobelpriset - men jag läser dem sällan och känner inte till så många. Kanske blir det för plågsamt att ens ta del av dem eftersom det blir ofrånkomligt att reflektera över sina egna mörkare sidor.

Jag klarar inte av att skriva sådana berättelser, varken om att vara offer för yttre händelser eller om mina egna inneboende uselheter. Att skriva om sådant som drabbat mig utifrån skulle snabbt urarta till ett trist gnällande och självömkan, något som jag vet att jag har alldeles för lätt för. Och att visa mina svagheter ...

Det finns de författare som gör det, hämningslöst, även om jag tror att de som skriver om de oförrätter de drabbats av är betydligt fler. Det måste krävas en alldeles särskilt sorts mental superstyrka för att blotta sina sämre sidor. De flesta vill framställa sig som hjälten i berättelsen och döljer gärna sin egen låghet. Himmler skulle säkert beskriva sig själv som kärleksfull familjefar, inte som skoningslös bödel i tredje rikets tjänst, och jag tror det gäller för de flesta av oss. Inte bara våra ondare sidor, utan även våra sårbara sidor. Hur ofta visar vi dem? Tänk om de vänds mot oss! Hur många av oss har den styrkan att räcka över ett vapen till en potentiell fiende? Inte jag.

Men kanske avslöjar vi oss själva, kanske särskilt vi som skriver. Under en resa nyligen insåg jag till exempel att jag går och bär på en stor kropps-skam. Åratal som klenast i klassen, i plutonen och i största allmänhet har lärt mig att skämmas för min kropp och vad den kan prestera (inte mycket). Jag vet att det finns de som har betydligt värre problem, men där finns den ändå - en sårbarhet. Och det kanske sipprar igenom i mitt skrivande som ofta handlar om personer som upplever sig själva - och upplevs av andra - som svaga. Det kanske inte är en slump att Kolsvart och gruvsjuan handlar om sju små dvärgar, eller att protagonisten i Norna är den sortens person som människor ser rakt igenom.

   

Bokmässan 2025

 Ännu en bokmässa är avklarad. Det här är min tredje, eller två-och-ett-halvte kanske eftersom jag vid den första bara var inne på mässområdet i två timmar.  

Det började med stor dramatik, där jag som sann kulturman ringde slumpartat nummer till en ur personalen och krävde att bli insläppt. Jag hade ju en signering och hade inte fått ett riktigt mässpass! Snälla nån, jag har ju en plikt mot mina läsare!

Signeringen avlöpte fint med "Kolsvart och gruvsjuan" slutsåld. Knepet är att inte ha med sig för många exemplar. Norna sålde ungefär lika bra men där hade jag tagit med mig fler exemplar. Orutinerat.

Det bästa är förstås att få träffa resten av Skrivargruppen Z. Vi var inte så lättstyrda men lyckades ändå äta lunch ihop. Vilket bra gäng!

Träffade även flera andra gamla bekanta ur Sveriges fantastikelit, hälsade på brorsdottern i hennes monter och lyckades prata med två förlagschefer. 

Mycket bra bokmässa. Nästa år ska jag göra som mina kloka skrivargruppskamrater och se på fler föredrag. Kanske åka ner redan till fredagen. Får se om jag kan lura med min fantastiska fru även då.

Äntligen vet jag svaret - jag skriver urban fantasy!

Många, särskilt jag själv, har frågat mig: Vilken genre skriver du i? Mitt svar brukar bli ett långrandigt "Ja, det är ju vår egen värld, fast med övernaturliga inslag, fast det är inte riktigt fantasy heller och så är det en del humor och ... Hallå! Kom tillbaka, jag har inte förklarat färdigt!" 

Egentligen borde det inte spela någon roll, för alla etiketter är förstås en begränsning och alla verk är unika. Men samtidigt spelar det roll vilken genre en bok tillhör. När jag ska lyssna på musik vill jag veta om det är dansband eller Stravinskij, när jag ser på en film vill jag veta om det är Bergman eller Spielberg och när jag väljer bok vill jag veta, på ett ungefär åtminstone, om det är en deckare, en komedi, en skräckroman eller vad det nu är. Om man inte är riktigt finkulturell förstås, men då vill man försöka undvika att råka läsa något som kallas för "genre". Hur man än vänder och vrider på det så spelar genre roll. 

Därför är det en lättnad att nu kunna säga, rakryggat och stolt: Jag skriver urban fantasy! Urban fantasy komedi om man vill specificera ytterligare. 

Det är som jag hört personer med t ex ADHD beskriva känslan när de äntligen fått sin diagnos. Äntligen vet jag varför jag skriver så konstiga böcker som ingen fattar! Den som ställde diagnosen var doktor Stefan Ekman, som skrivit en redig lunta med titeln "Urban fantasy" som beskriver vad det är. Åtminstone vad han tycker att det är, för i litteraturvetenskap verkar det inte finnas några skarpa gränser och tydliga definitioner.

Urban fantasy är, enligt Ekman, litteratur som:

• blandar stildrag från olika genrer,
• speglar det moderna samhället i en fantastisk spegel och 
• särskilt ägnar sig åt det som är dolt.

Så i urban fantasy kan jag helt ogenerat blanda stildrag från deckare, romance, humor, skräck - ja, vad jag vill. Till och med från fantasy (ni vet, med älvor och svärd). 

Jag kan slänga in så mycket övernaturligt jag bara vill, men det som skiljer sig från fantasy (älvor osv) är att jag ofta placerar dem i en modern värld och på så sätt får jag en automatisk kommentar till vårt moderna samhälle. Även en sådan författare som Terry Pratchett räknar Ekman till urban fantasy - Pratchett skriver ju egentligen om vår moderna värld fast han har klätt ut den i fantasykostym.  

Det som jag inte gör så mycket är att skriva om det som är dolt i samhället. Men många andra gör det. De skriver hemlösa orcer, eller om vampyrer som styr bakom kulisserna. Samhällets lägsta skikt, och högsta skikt, som vi vanlisar mittemellan egentligen aldrig ser (eller väljer att blunda för).

Tips på bra urban fantasy-författare: Christopher Moore, Neil Gaiman, Terry Pratchett, Jim Butcher. 

Tv-serier och filmer: The Umbrella Academy, Post Mortem och The Good Place. 

 P.S. Urban fantasy kan även utspela sig på landsbygden.

   

Världsherraväldet kom av sig - så vad gör jag nu?

 Nej, inte heller Stora Världen har nappat på min berättelse om Anders Johansson, den försynte bergtäktsägaren som får hjälp av en mystisk, äggliknande konsult för att minska de stigande dieselkostnaderna. Inte ens hjälpen jag fick av den entusiastiske mytoman-boten Chat hjälpte. Jag har kontaktat 21 förlag, 8 svenska agenturer och 15 utländska agenturer, och har som mest mötts av ett "mja".

Är det en dålig bok? Det kan inte uteslutas, men jag tycker inte den är särskilt mycket sämre än mycket annat som ges ut. Med risk för att bryta mot jantelagen tycker jag faktiskt att den är rätt okej. 

Är det viktigt att världen får läsa denna bok? Den kommer inte sätta stopp för klimatkrisen, inte få högerextremister att skärpa sig, inte ge oss en garanterat vit jul varje år, men den kommer ge några timmars avkoppling, några skratt och kanske, kanske en eftertanke om vad som är viktigt i livet. 

Jag står nu inför ett antal val:

1. Bekosta en hybridutgivning och försöka sälja själv på marknader och till intet ont anande släktingar och vänner. Det är svårt, mycket svårt vet jag av erfarenhet.
2. Ge ut den själv som e-bok på Amazon eller med hjälp av något framsynt förlag. 
3. Ordna en crowdfunding (pöbel-finansiering), sen åter till punkt 1.
4. Radera alla filer och skaffa mig ett riktigt jobb. Jag har ju ett jobb redan, så den lösningen känns bara deprimerande.

Att skriva böcker måste vara den ultimata buddhistiska övningen. Det finns inget som utsläcker ens ego så som att försöka få en bok utgiven.