Ibland är en cigarr (inte) bara en cigarr

 Jag slutade röka när jag var tolv. 

Det var inte så svårt eftersom jag även började röka när jag var tolv, cirka 18 minuter innan jag slutade, vilket jag var tvungen till för att kunna kräkas upp (noggrant separerat) grillad kyckling samt ris. Hur maten lyckades dela upp sig i magen förstår jag fortfarande inte, men jag insåg att rökning inte var något för mig. 

Tills i måndags.

Jag har haft uppdrag i Lund sedan 2024. Varje gång har jag gått förbi en cigarraffär. Det har förstås inte bara cigarrer, men de skyltar med det. Cigarrer.

Tobaksvaror är inte utbytbara. De har en identitet. Cigaretter är tuffa, snus är bonnigt, pipa är tryggt, vitt snus är lömskt och cigarrer är ... status. Cigarrer röks av framgångsrika affärsmän, av töntar som låtsas vara framgångsrika affärsmän, av maffiabossar och av Clint Eastwood. Cigarrer signalerar kontroll, överlägsenhet.

Jag bestämde mig för att köpa en cigarr på Zigges Zigarett. Det var dels mycket lärorikt och dels gav det mig chansen att göra en människa mycket, mycket glad (nej, inte tobakshandlaren). Först om det jag lärde mig:

1) Cigarrer är handrullade av yrkesstolta kubaner och säljs av yrkesstolta tobakshandlare. Det är inte bara att gå in och köpa en cigarr hursomhelst. Man behöver tillbehör också, för att kunna snoppa dem och annat. Cigariller är däremot fabrikstillverkade och är förberedda för att kunna rökas av vilken amatör som helst. Så strängt taget har jag rökt en cigarill, men låt oss ignorera den detaljen för att inte störa berättelsen. Jag köpte ett fempack samt en tändare.

2) Att röka en cigarr kändes som ett legitimt skäl att bara sitta och se ut över ett torg i en kvart och samtidigt känna sig (ja, tyvärr) lite cool, och värdig, samtidigt. Torget var mitt den där kvarten.  

3) Röken, som är gulgrå, ger en svagt brännande känsla i munnen och gör saliven besk. Det är måste vara därför ovana rökare spottar så mycket.

4) Händerna luktar cigarr i två dagar efteråt hur mycket man än tvättar sig. Inte så trevligt, men det fick mig att tänka på min pappa så det var inte bara dåligt.

5) Det finns få offentliga askkoppar. 

Nu hade jag rökt en cigarr och hade ingen ambition att röka fler. Samtidigt kändes det fel att bara kasta de fyra som var kvar. Onödigt slösaktigt. Vräkigt. Skulle jag lägga dem på en bänk och hoppas att någon rökare hittade dem? Eller skulle jag gå fram till en rökare och erbjuda cigarrer? Vad är god ton rökare emellan? 

Morgonen efter gick jag på en promenad medan jag väntade på att hotellfrukosten skulle dukas fram. Den enda jag träffade på var en man med slitna, smutsiga kläder, långt ovårdat hår och skägg, som drog hela sitt bohag i en kundvagn från Coop. Han hade en fimp i munnen. 

Två minuter senare hade han fyra cigarrer och en ny tändare. 

Jag har gett pengar till hemlösa tidigare, och köper deras tidning regelbundet. Det blir de förstås glada för, men jag har aldrig fått så genuint lyckliga tack som jag fick av honom. Att ge pengar är en allmosa och att köpa en tidning är en transaktion. Det här var mer som att han fick, ja, en present faktiskt, något han uppenbarligen tyckte om och som inte handlade om att bara överleva en dag till.  

Jag hoppas att han njöt av finrökat, att han satte sig på torget och lät den tjocka röken ringla sig med vinden och att han kände sig lite speciell i femton minuter. 

PS. Varför gör inga politiker något för de hemlösa? Det är skamligt att människor ska behöva leva på gatan. 

Struktur - hur får man till det?

 Eftersom mitt manus Små marginaler för Anders Johansson ligger och jäser hos förlaget har jag fått tid att skriva på min tidsreseroman. Mina äggformade tjänstehen från Myndigheten från Världens Bevarande är med även i denna berättelse. Det verkar vara omöjligt att hålla dem borta!

Får erkänna att jag tog AI till hjälp för att komma på en titel. Näst efter att förklara handlingen så är titel det allra svåraste. Den kommer heta “Hur jag (nästan) förstörde världshistorien”. Det blir tydligt att det handlar om tidsresor och även tydligt att det är en komedi. Bra jobbat Chat!

Något som är ännu svårare är att få till en bra struktur. En tidsreseberättelse ska, i och för sig, vara smått kaotisk. Det ligger i själva konceptets natur. Men en bok kan inte vara för kaotisk, för då blir den omöjlig att läsa. Och när man skriver om tidsresor kommer en massa idéer genom hjärnan som man gärna vill ha med, men som kanske mest rör till det för läsaren. Jag har ju redan 5-6 parallellhandlingar, så jag kanske får slakta ett par av mina mer lösa avstickare eller skriva om dem så att de får fungera som intron eller extron (Heter det så? Ni förstår i alla fall). Min kloka fru har hjälpt mig här med att dra åt tyglarna lite. Jag gillar ju själv när det är lite kaotiskt och många bi-handlingar, men det är svårt att skriva.

Varför läser amerikaner min blogg?

 Det finns en statistikfunktion i den här bloggportalen. Där kan jag se hur många som läst mina inlägg, vad de har för operativsystem (varför vill någon veta det) samt varifrån de kommer. 

Eftersom jag skriver på svenska skulle jag ha gissat att de flesta som läser denna blogg är från ... ja, varför inte Sverige?

Sverige är inte ens på topp tio. De allra flesta är från USA. 

Fast det kanske inte är så konstigt, för går inte all datatrafik på något sätt genom amerikanska servrar, eller appar eller hur det nu går till? Men ...

Efter USA kommer Hong Kong, Singapore, Indien och Indonesien. Jag är alltså inte stor i Japan, men väl i Sydostasien. 

För att inte bli för högfärdig över mitt stora internationella genombrott (de köper i alla fall inga böcker) måste jag ställa mig själv frågan: vilka är alla dessa läsare jag har på andra kontinenter, och är de ens verkliga? Om de inte är verkliga - varför dyker de upp som statistik på min blogg? 

Tillägg: Nu har jag fått veta varför. Det är automatiska robotar som skrapar internet. Det betyder att de går igenom internet och letar efter texter för att lära upp AI-modeller. Så om AI-texter plötsligt börjar bli mycket bättre så är det för att de har börjat läsa min blogg. 

Ny roman på gång

 Sedan sist har jag skrivit på kontrakt för utgivning av en ny roman. Egentligen är den gammal, och skrevs parallellt med mina två första romaner Norna och Kolsvart och gruvsjuan. De var färdiga ungefär samtidigt 2021, men det går ju inte att ge ut tre böcker på samma gång. Och i ärlighetens namn har jag gjort lite justeringar på den kommande, som den mått väldigt bra av. 

Den har alltså varit klar länge, men jag har liksom inte hittat rätt förlag till den. Tills nu. Modiga förlaget Belvida Bell gör det som 23 andra förlag och 34 litterära agenter inte hade i sig. Andie och Snezana kommer att ge ut Små marginaler för Anders Johansson, en grustransport sci-fi komedi med lite trasslig medeålders kärlek. Känns jättebra. 

Fantasydagen i Trollhättan 2026

Längst bort i en korridor, bakom varmvattenberedaren, en vilsen tant som säger att hon läser allt ”utom fantasy såklart”. Så kan det vara på vissa bokmässor.

Och så kan det vara som på @fantasydagen i Trollhättan i går: koncentrerat, insatt, vänligt och välorganiserat. Rätt mix av panelsamtal och marknadstid, alla var samlade på liten yta, intressanta samtal och, framför allt, alla var där för att de ville upptäcka svensk fantastik. Ja, de flesta var nog ganska insatta redan innan, men vi lärde oss alla något nytt.

Svensk fantastik finns, den håller hög kvalitet, och den blir läst. När ska de stora förlagen våga ta klivet och ge ut något annat än deckare om trötta kommissarier, feelgood om små bagerier och kokböcker skrivna av B-kändisar? 

Önskas: Tråkiga politiker!

Det är val i år igen. Trots mitt ständigt växande politikerförakt* har jag inte gett upp helt, men jag accepterar inte vad som helst för det. Här är min önskelista: 

1. Tråkiga politiker. 

Jag vill ha politiker som är kemiskt befriade från all sorts charm, karisma eller tilltalande utseende. Varje gång en politiker har utstrålning bör man fråga sig: vad är det jag missar i hens argument och förslag bara för att jag rycks med av hens charm? 

Politiker är inga jag ska förföras av eller ens vilja dricka kaffe med. De ska ta hand om landet. Det är allt. De ska vara så trista att jag hör och ser deras argument och förslag i all deras krassa nakenhet. Helst ska jag somna så fort de öppnar munnen. 

Men hur ska vi vilja följa en ledare som inte har utstrålning, säger kanske någon. Svaret är: vi ska inte följa ledare. Vi väljer inte ledare. Eftersom vi är en representativ demokrati väljer vi representanter. Diktaturer har ledare. Demokratier har representanter. 

2. Politiker som inte drunknar i ideologi. 

Politiker har ett jobb att sköta. De ska sköta vårt land på bästa möjliga sätt. Givetvis ska de ha en idé om vad som är det bästa sättet, men de får aldrig ha ögonbindlar av ideologi. Exempel: de flesta politiker vill att barn ska lära sig saker i skolan. Det är nog alla överens om. Men politiker till höger säger att betyg är bra, medan de till vänster säger att betyg är dåligt. Det kan omöjligt vara sant samtidigt. Det finns däremot forskning på detta och politiker ska då lyssna på forskningen och forma sin politik därefter. 

3. Sluta med den barnsliga blockpolitiken.

Vi har en hel drös med partier i vår riksdag, men egentligen är Sverige en tvåpartistat. Det finns sossegänget och anti-sossegänget. Exakt vilka som är med i de båda gängen varierar, men det är alltid två läger. 

Detta får antidemokratiska effekter såsom taktikröstning. Det är skadligt och dumt och bygger på att någon instruerar väljare vad de ska rösta på. Så kan vi inte ha det. Varje väljare ska rösta på det parti den tycker är bäst, eller åtminstone minst dåligt, och sen ska en regering bildas baserat på valresultatet. 

Ett sätt att få bort blockpolitiken kan vara att sluta med opinionsundersökningar. De har notoriskt dålig träffsäkerhet, de säger inget om varför respondenterna svarar som de gör,  men styr ändå politikers beteende så att det är lika irrationellt och ryckigt som aktiebörsen. Det finns bara en sak som ska styra politikers beteende - våra röster.

4. Politiker som är ärliga

Nej, skojar bara. Det finns gränser för vad man får fantisera om.

*Detta gäller rikspolitiker, som jag helt har tappat förtroende för. På kommunal nivå tror jag att det finns många som faktiskt stretar på och gör sitt bästa. 

Vem är AI?

Idag ska jag gå på stora AI-dagen för samhällsbyggnad, en del av mitt företag Ecoloops AI-satsning som leds av min kollega Maria Johansson. Och här kommer en fundering som kommer göra väldigt många kreativa personer upprörda. Känn er varnade och tänk på att det här bara är min personliga åsikt. Ni får gärna ha andra.

Använder ni AI? Jag måste erkänna att efter den första fascinationen lagt sig är jag inte särskilt imponerad av AI som verktyg, åtminstone inte de verktyg jag själv har använt. Mötesanteckningar gjorda med AI från inspelade och transkriberade möten blir så övergripande och ytliga att de är oväsentliga. Samma gäller textsammanfattningar - AI verkar aldrig fånga de där viktiga detaljerna som kan vara det viktigaste. Som sökmotor är AI rätt så bra, men alla experter säger att så ska man inte använda det. 

Det jag tycker AI gör bäst är nästan när den ger sig in i det kreativa - skriva verser, ta fram filmer, göra en podd av en rapport. Det är paradoxalt och som hobbyförfattare är jag kluven i hur jag ska ställa mig till det. Det kreativa är väl det sista vi vill lämna över till maskiner?

Eftersom AI dessutom ljuger och hallucinerar - på ett sätt människor gör utan problem men som vanliga dum-datorer aldrig har klarat av - kan jag inte låta bli att ställa mig frågan: Är AI en person?

Jag kommer säkert lära mig mycket nytt idag, det är jag säker på. Kanske blir jag omvänd.

Jag älskar negativ kritik!

Det finns faktiskt personer som säger sånt : "Jag älskar negativ kritik, då får jag en chans att utvecklas!" 

Menar de verkligen det? Finns det människor som genuint är så kallblodigt resultatinriktade att de bara ser negativ kritik som "en chans att utvecklas"?  

Själv blir jag helt förkrossad. 

Jag har nämligen nerverna på utsidan. Varje negativ recension eller utlåtande sätter sig som en liten tagg och skaver. Det spelar ingen roll om det är tjugo andra som säger att det jag har skrivit är bra. Det enda jag inte blir särskilt upprörd över är när läsare, riktiga läsare, säger vad de tycker. Inte lika mycket i alla fall.

"Jag älskar negativ kritik." Det känns som något man ska tycka för att visa att man är resultatinriktad. Eller kanske är de människorna av den där avundsvärda sorten som är så urtrygga, som är helt grundade och känner sig helt bekväma i alla sammanhang. Stålmänniskor som ingen och inget kan få ur balans.

Själv känner jag mig oftast avig bland människor. Alltid lite fel och jag förstår inte ens varför. "Du har alltid varit lite konstig, Tobias", som min bästa och äldsta vän Micke brukar säga. Bland de skrivande människorna har jag hittat "min flock". Kan det vara därför jag är så känslig för kritik för just mitt skrivande? Tänk om inte det här heller är min flock. Det blir högstadiet i repris, alla andra har fattat vad som gäller utom jag. Alla gillar rätt musik, har rätt kläder och skrattar och rätt skämt. Varje gång mitt skrivande blir ifrågasatt, känner jag mig också ifrågasatt. Det är som om jag skriver på svenska och människor läser på forngrekiska.

Utvecklas förresten - utvecklas till vad? I Vasaloppet är målet att komma först. Vad är målet med att skriva? Vem kan säga när man har "lyckats?" 

Nietzsche, alla fascisters favoritfilosof, har sagt "Allt som inte dödar härdar". Det är väl så de tänker, de där stålmänniskorna som älskar negativ kritik så att de kan utvecklas. Jag tror inte ett dugg på det där. Filosofen Tobias Robinson har sagt: "Allt som inte dödar bryter ner mig gradvis, nöter ner mig till en hög med sorgset damm. Men när någon lyfter mig blir jag starkare och klarar mer och kan lyfta någon annan i min tur." 

Strindberg har förstås beskrivit det bättre:

Vid avenue de Neuilly
Där ligger ett slakteri,
Och när jag går till staden,
Jag går där alltid förbi.

Det stora öppna fönstret
Det lyser av blod så rött,
På vita marmorskivor
Där ryker nyslaktat kött.

I dag där hängde på glasdörrn
Ett hjärta, jag tror av kalv,
Som svept i goffrerat papper
Jag tyckte i kölden skalv.

Då gingo hastiga tankar
Till gamla Norrbro-Basarn,
Där lysande fönsterraden
Beskådas av kvinnor och barn.

Där hänger på boklådsfönstret
En tunnklädd liten bok.
Det är ett urtaget hjärta
Som dinglar där på sin krok.

USA finns inte

 Ibland undrar jag om USA egentligen finns, eller om det bara är världens mest långlivade såpopera. Hela stället verkar så osannolikt. Alldeles ... för mycket, hela tiden. Det finns liksom inga gränser för vad som kan hända i USA. 

USA är landet där allt kan hända, den imaginära plats där vi simulerar alla galna och vilda idéer för att se hur de faller ut. Demokrati, nymedeltid, Hallmark-filmer. Tänk själva - ett land där folk går omkring med maskingevär OCH biblar, samtidigt. Ska vi tro på det? Historier om utomjordingar som sticker upp sonder i rumpan på amerikanska bönder är påhitt (kanske), men även de verkar betydligt mer sannolika än det jag kan se på nyheterna varje kväll. Andra länder, med alla sina fel och brister, verkar ändå ha något slags logik. Händelser följer på andra händelser och det hänger liksom ihop. I USA händer saker liksom utan sammanhang.

Vem skulle kunna hitta på ett så otroligt ställe, undrar ni? Jag tror det är ett samarbete mellan Kanada och Mexiko (som är riktiga länder) som skriver, regisserar och spelar in alltihop tillsammans. De har klarat det fint i tvåhundrafemtio år, men på senaste tiden har manusförfattarna fått slut på idéer och börjar kasta in den ena mer osannolika karaktären efter den andra för att vi ska fortsätta titta. Det brukar bli så i såpor som överlevt sig själva och är ett säkert tecken på att det är sista säsongen. Det går helt enkelt inte att krama mer ur konceptet. 

Men jag har ju varit i USA, säger ni nu. Hur skulle jag kunnat vara det om det inte finns? Tyvärr, tyvärr, det ni åkte till var en skickligt iscensatt bluff. På ett särskilt avdelat landområde mellan Kanada och Mexiko har städer, byar, majsfält och annat byggts upp och tusentals skådespelare står redo att iscensätta den amerikanska drömmen. Eller snarare: den amerikanska illusionen. Det är inte så många skådespelare, så det blir lite grann som att se på olika danska tv-serier - samma skådespelare dyker upp i alla möjliga roller. Skådisen som spelar karaktären Donald Trump syns t ex även som bensinmacksföreståndare i Illinois, drag-artist i San Francisco och gangsterkung i Boulder. Han är egentligen bäst i sin känsliga och hjärtvärmande roll som en f d jazzmusiker som numera lever som tiggare i New Orleans.

Nej, snart kommer hela konceptet läggas ner. Vi kommer få en säsong där manusförfattarna skriver in att hela jättelandet spricker i olika småriken, som det brukar bli när imperier går under. Efter några desperata säsonger med envisa strider på balkan-vis kommer Kanada och Mexiko lägga ner hela alltet, dela upp markområdena broderligt och erkänna: det var vi hela tiden, vi hittade på alltihop.