I bokhyllorna i vår sommarstuga är det fullt med böcker. Graham Greene, Umberto Eco, Jaques Werup och en massa andra mer eller mindre kända författare, och det finns faktiskt inte en enda som jag har lust att läsa. Umberto Eco (I rosens namn) har jag provat men lagt ner efter tio sidor som mest verkade vara miljöbeskrivningar. Den här sommaren gjorde jag ett försök med Graham Greene (Kaptenen och fienden). Graham Greene har jag läst om i min pappas kåserisamlingar av Torsten Ehrenmark (ett sånt barn var jag), och förstått att han var en bra författare, så jag tänkte att han säkert skriver bra. Jag orkade med 146 sidor, av totalt 180, innan jag lade ner projektet. Den var helt enkelt alltför tråkig för att jag skulle vilja plåga mig igenom de sista 35 sidorna. Det måste nog vara det största misslyckandet som författare - att tråka ut sin läsare.
Det får mig att fundera på det där med att skriva. Jag har aldrig lyckats skriva en så lång bok som 180 sidor (jag är sorten som behöver fylla ut snarare än att stryka), men det är ju förstås möjligt att tråka ut någon redan på de första tio sidorna. Och om det redan finns så många tråkiga böcker, ointressanta böcker, böcker som läsaren ger upp trots att de bara har 35 sidor kvar - behövs det då verkligen fler? Det kanske vore bättre om inga fler böcker skrevs? Det kanske vore bra för världen att spara in på papper, inte slösa mer på ettor och nollor i e-böcker och inte slita ut våra tjugonio bokstäver i onödan (det är ju redan ont om q) om läsaren ändå inte får någon annan upplevelse än uttråkning av våra böcker?
Och även om de tycker om boken? Om de så skrattar så att de viker sig dubbla, om tårarna sprutar av sorg, de kissar på sig av skräck eller om de kokar av ilska? Riskerar inte då vi författare (det känns skönt att skriva det; vi författare) att på ett fjäskigt sätt ständigt försöka vara läsaren till lags, att servera precis det de vill ha, anpassa oss och i själva verket skapa en kopia av den förra boken de tyckte om? Då kan de ju lika gärna läsa om den. Gratis. Och värst av allt - det som får den ene läsaren att jubla, det får den andre läsaren att rycka på axlarna och somna.
Min slutsats är att det är bäst att skriva åt sig själv, inte åt läsaren. Strunta i vad läsaren tycker, för det kan man aldrig veta i alla fall. Det blir som att charma in sig hos en person som man aldrig har träffat.
P.S. Jag hittade Expedition L av Erlend Loe efter ett tags letande. Min tro på litteraturen är återställd. Moa Martinson finns i bokhyllan också. Hon är också bra, men henne hade jag redan läst.
