Om mitt skrivande

Jag började skriva skönlitteratur som en pysventil till rapportskrivandet i mitt jobb som miljökonsult. Jag behövde slippa skriva det som är sant, korrekt och som inte kan missförstås. Jag ville kunna ljuga, hitta på, ändra begrepp mitt i texten, så tvivel och skörda missförstånd. Jag skriver helst i novell-format och det är också det format jag helst läser själv.

fredag 29 augusti 2025

Världsherraväldet kom av sig - så vad gör jag nu?

 Nej, inte heller Stora Världen har nappat på min berättelse om Anders Johansson, den försynte bergtäktsägaren som får hjälp av en mystisk, äggliknande konsult för att minska de stigande dieselkostnaderna. Inte ens hjälpen jag fick av den entusiastiske mytoman-boten Chat hjälpte. Jag har kontaktat 21 förlag, 8 svenska agenturer och 15 utländska agenturer, och har som mest mötts av ett "mja".

Är det en dålig bok? Det kan inte uteslutas, men jag tycker inte den är särskilt mycket sämre än mycket annat som ges ut. Med risk för att bryta mot jantelagen tycker jag faktiskt att den är rätt okej. 

Är det viktigt att världen får läsa denna bok? Den kommer inte sätta stopp för klimatkrisen, inte få högerextremister att skärpa sig, inte ge oss en garanterat vit jul varje år, men den kommer ge några timmars avkoppling, några skratt och kanske, kanske en eftertanke om vad som är viktigt i livet. 

Jag står nu inför ett antal val:

  1. Bekosta en hybridutgivning och försöka sälja själv på marknader och till intet ont anande släktingar och vänner. Det är svårt, mycket svårt vet jag av erfarenhet.
  2. Ge ut den själv som e-bok på Amazon eller med hjälp av något framsynt förlag. 
  3. Ordna en crowdfunding (pöbel-finansiering), sen åter till punkt 1.
  4. Radera alla filer och skaffa mig ett riktigt jobb. Jag har ju ett jobb redan, så den lösningen känns bara deprimerande.
Att skriva böcker måste vara den ultimata buddhistiska övningen. Det finns inget som utsläcker ens ego så som att försöka få en bok utgiven.