Min skrivarresa

 Förord

Varför skriver man om sin skrivarresa? Ibland behövs det en puff. Den fick jag av Håkans hylla. Håkans hylla är en bokbloggare och bokälskare som är välbekant för många författare. Alltid mån om att försöka lyfta oss författare har Håkan bjudit in oss att presentera våra skrivarresor. Jag skrev om min, och den har Håkan publicerat på sitt instagramkonto. Nu kommer den även här.

Min skrivarresa

Jag har alltid gillat att fantisera ihop historier, gärna i andra världar som var betydligt bättre eller intressantare än den vanliga. Jag har också alltid haft en fascination för det exotiska. Fantasyböcker, rollspel, teater, serier, resor – allt som kan ge mig ett annorlunda perspektiv. Det var nog därför jag läste geovetenskap. Finns det en större, episk berättelse än den om en hel planet under dryga fyra miljarder år?

Jag skrev små snuttar hela tiden, men inget seriöst. Ett par mikromusikaler, en novell till den sortens tidning man köper med rodnande kinder, små tankar till byrålådan. På jobbet strikta, tekniska rapporter och miljöbedömningar där jag ständigt fick kommentarer om att jag inte fick byta ut begrepp bara för att det skulle bli en intressantare text. Men det var på ändå jobbet jag fick chans att ta nästa steg. Jag startade företagets blogg och märkte att orden bara rann ur mig när jag fick skriva reflektioner och utvikningar kring ett ämne. Jag hade kul och bloggar fortfarande privat. Och så ville jag ha något att göra under sömnlösa nätter. Jag började skriva, på riktigt.

Först, högmodigt, en fantasyroman. Det var oväntat svårt*. Ganska snart fick jag backa och skriva korta texter, som blev längre och längre, för att lära mig hantverket. Noveller är fortfarande det jag är bäst på. Jag skrev bara för byrålådan tills några kolleger gav ut faktaböcker, en gav t o m en romancebok. De hade kontaktat förlag, vilket inte hade fallit mig in. Jag skickade en novell till ett par förlag. Undrentide förlag ville ge ut den som e-bok. Det blev min första publicerade bok – Gelato. Känslan att se den på Adlibris hemsida är fortfarande svårslagen.

Skrivande är ensamt så jag tog initiativ till Skrivargruppen Z. Av mina kamrater där fick jag upp ögonen för hybridförlag och för skrivartävlingar, bra sätt att få sina texter utsatta för läsare.

Nu har det blivit två romaner och ett antal noveller som e-böcker/ljud. Ett romanmanus är färdigt och ett är på gång. Till på köpet har jag hittat en ny flock som jag trivs i: skrivande och läsande människor.

* Det manuset är fortfarande inte klart och det är faktiskt inget vidare. En dag, kanske.

Varför hatar författare ord?

 Ibland har jag anlitat lektörer till mina berättelser och böcker. Det är ett bra sätt att få en professionell, iskallt granskande blick över sin text och hur den kan bli bättre. En sak förbryllar mig dock med deras utlåtanden - nästan alltid vill de att jag ska stryka ord. Till saken hör att jag helst skriver väldigt kort och verkligen kämpar med att förlänga mina berättelser till en längd som gör att en läsare tycker att de har fått valuta för pengarna. 

Ändå ska det alltid strykas ord. Jag ser även detta i sociala medier - författare skriver stolt att de skurit bort en massa ord. Bort, bort, bort! Inga ord! Särskilt inte små ord. Och inte långa ord heller, för de kan vara svåra att förstå. Och verkligen inte adjektiv, adverb och andra ordklasser som börjar på ad. Det är som ett slags ordklass-apartheid. Möjligtvis får författaren använda substantiv och verb. Fast inte för många verb och särskilt inga verb som ger nyanser till dialoger. Det går inte att skriva att någon skriker, eller viskar. Det är fusk. Och dåligt hantverk. Och inga skiljetecken förutom punkt (absolut inte semikolon). Det är "billigt" och "amatörmässigt". 

Författare - och andra i skrivabranschen - hatar ord. 

Och meningar ... meningar ska vara korta. Inte mer än. Fyra ord. I. Varje mening. 

Inte såna där härliga, långa, snirkliga meningar som jag gillar - med inskjutna bisatser och många kommatecken - som växer fram över hela sidor och rymmer både känslor och intryck - och som kastar sig mellan olika perspektiv som i en opera där sångarna står två meter från varandra och skriker ut sina känslor och tror att ingen hör. Såna meningar, stycken och texter som Jose Saramago skrev, eller PG Wodehouse, eller vilken som helst berömd författare som inte skriver just nu. 

Eller just då. 

För det är som om böcker helst ska vara som en isländsk saga: Sigtrygg hette en man. Sigtrygg dräpte Torbjörn. Väl kämpat, sade Torbjörn. Slut. 

Nej, det är nog inte de isländska, lakoniska sagorna (slå upp lakonisk). Jag tror det är rationalismen som spökar med sina krav på det avskalade och rena och tydliga och ... alldeles jättetrista. Det kanske inte heter rationalism heller, men ni förstår. Ungefär som ett miljonprogramshus. Praktiskt. Lättstädat. 

En del texter ska vara så, men inte alla. Och alla läsare vill inte läsa korthugget och avskalat. Inte jag, till exempel. Inte alltid åtminstone. De texterna kan vara jättebra, men det behövs även böcker med långa, pladdriga texter med adjektiv och adverb. 

Titta författaren.

Titta författarens ord.

Många ord. 

Författaren trött. 

Bort ord.