Varför hatar författare ord?

 Ibland har jag anlitat lektörer till mina berättelser och böcker. Det är ett bra sätt att få en professionell, iskallt granskande blick över sin text och hur den kan bli bättre. En sak förbryllar mig dock med deras utlåtanden - nästan alltid vill de att jag ska stryka ord. Till saken hör att jag helst skriver väldigt kort och verkligen kämpar med att förlänga mina berättelser till en längd som gör att en läsare tycker att de har fått valuta för pengarna. 

Ändå ska det alltid strykas ord. Jag ser även detta i sociala medier - författare skriver stolt att de skurit bort en massa ord. Bort, bort, bort! Inga ord! Särskilt inte små ord. Och inte långa ord heller, för de kan vara svåra att förstå. Och verkligen inte adjektiv, adverb och andra ordklasser som börjar på ad. Det är som ett slags ordklass-apartheid. Möjligtvis får författaren använda substantiv och verb. Fast inte för många verb och särskilt inga verb som ger nyanser till dialoger. Det går inte att skriva att någon skriker, eller viskar. Det är fusk. Och dåligt hantverk. Och inga skiljetecken förutom punkt (absolut inte semikolon). Det är "billigt" och "amatörmässigt". 

Författare - och andra i skrivabranschen - hatar ord. 

Och meningar ... meningar ska vara korta. Inte mer än. Fyra ord. I. Varje mening. 

Inte såna där härliga, långa, snirkliga meningar som jag gillar - med inskjutna bisatser och många kommatecken - som växer fram över hela sidor och rymmer både känslor och intryck - och som kastar sig mellan olika perspektiv som i en opera där sångarna står två meter från varandra och skriker ut sina känslor och tror att ingen hör. Såna meningar, stycken och texter som Jose Saramago skrev, eller PG Wodehouse, eller vilken som helst berömd författare som inte skriver just nu. 

Eller just då. 

För det är som om böcker helst ska vara som en isländsk saga: Sigtrygg hette en man. Sigtrygg dräpte Torbjörn. Väl kämpat, sade Torbjörn. Slut. 

Nej, det är nog inte de isländska, lakoniska sagorna (slå upp lakonisk). Jag tror det är rationalismen som spökar med sina krav på det avskalade och rena och tydliga och ... alldeles jättetrista. Det kanske inte heter rationalism heller, men ni förstår. Ungefär som ett miljonprogramshus. Praktiskt. Lättstädat. 

En del texter ska vara så, men inte alla. Och alla läsare vill inte läsa korthugget och avskalat. Inte jag, till exempel. Inte alltid åtminstone. De texterna kan vara jättebra, men det behövs även böcker med långa, pladdriga texter med adjektiv och adverb. 

Titta författaren.

Titta författarens ord.

Många ord. 

Författaren trött. 

Bort ord.