Det var den sötaste lilla villagata man kunde tänka sig. Vägen slingrade sig mellan små näpna trähus som stod och log mot varandra mellan äppelträdens blommande grenar. Vit snickarglädje krullade sig uppe vid taknockarna och vänliga blomsterlådor med prunkande pelargoner hängde under fönstren, vari man kunde skymta rundkindade gummor med skrattgropar som bakade bullar. Och hur kunde den vara annat än söt, denna villagata, med det namnet: Polkagrisvägen?
De små husen var alla målade i varma, milda färger: rött, gult, aprikos, rosa. Människor som besökte Polkagrisvägen blev genast gladare och kände med en gång att de skulle försöka bli bättre människor, om så bara för en dag.
Det var ingen lång gata, nej bara åtta
hus fanns där, och alla som bodde där var så goda vänner.
Tills Eivor Brun dog.
Eivor, som hade de
djupaste skrattgroparna och de rundaste kinderna och som bakade de bästa kanelbullarna och
bryggde det starkaste kaffet, dog knall och fall och blev hämtad av en stor
svart bil. Det var förstås mycket sorgligt, och de skulle säkert sakna henne
mycket, men människor dör ibland, det var de alla överens om, och det skulle ändå
bli väldigt spännande att se vilken ny vän som skulle flytta in på deras lilla
gata. Att de skulle bli vänner, det var de säkra på.
Han som flyttade in i
Eivors aprikosfärgade
gamla hus på Polkagrisvägen 6, han hette herr Blå och han var verkligen mycket
trevlig och vänlig. Han gick runt till alla och presenterade sig och bjöd på
chokladpraliner som han hade gjort själv. Goddag, goddag, jag heter Agaton Blå,
angenämt. Var det inte det vi trodde, sa invånarna på Polkagrisvägen. Vi har
fått en ny vän.
När Agaton Blå hade bott
i tre veckor på Polkagrisvägen 6 besökte han kommunstyrelsens ordförande.
Agaton undrade om det var tillåtet att måla om huset. Jo, sa kommunstyrelsens
ordförande, det går visst bra det. Så bra, sa Agaton, och går det bra om jag även
byter färg? Visst, visst, skrockade kommunstyrelsens ordförande. Det finns ju
andra trevliga färger än aprikos - det finns ju rött, gult och rosa! Tack då,
sa Agaton Blå och bugade artigt, för i den här staden var det fortfarande
sagornas tid och alla var artiga mot varandra.
Ryktet spred sig snabbt
att Agaton skulle måla om
huset och folk gjorde sig små ärenden förbi för att se vilken färg han skulle
välja. Skulle det bli rött eller gult eller rosa? Agaton log bara och sa att
det skulle bli den enda möjliga färgen på huset.
En förmiddag, det var en
söndag, när de vänliga människorna på Polkagrisvägen gick på sin promenad efter
elvakaffet, hade Agaton redan hunnit börja måla. Ja, han hade till och med
hunnit måla halva huset! En så duktig målare var Agaton, och färgen han hade valt
var inte rött, inte gult, inte rosa och inte aprikos. Det var …
Grått.
Inte en jämn, slät varm grå färg
som himlen en regnig sommardag när naturen är törstig efter att det varit varma
abborrmetardagar och vattenkrigsdagar och regnet kommer som en befrielse. Inte
en sån grå färg.
Den var vit med många små, svarta
prickar som stack i ögonen. Om den grå färgen hade haft ett ljud skulle det ha
varit ett irriterande brus, som en avlägsen motorväg eller ett tilluftssystem
till ett bankkontor i en fyrtiosjuvåningars betongbyggnad där människor jobbar
som aldrig hinner baka kanelbullar.
Agaton såg vänligt på de
förvånade polkagrisborna.
“Men … det är ju grått”, sa någon.
“Här har vi alltid haft varma, vänliga färger”, sa en
annan.
“Gult och rosa och rött och aprikos”, sa en tredje.
“Möjligtvis grönt”, sa en fjärde. “Fast en varm grön,
såklart.”
Ja, en varm färg såklart.
Agatons flimrande grå var inte varm.
Någon ringde efter
kommunstyrelsens ordförande, som strax stod bland dem och stirrade på den
ovanliga färgen.
“Du sa att jag fick välja färg”, påpekade Agaton.
“Ja, jo, men jag trodde ju du skulle välja … en bra
färg”, sa kommunstyrelsens ordförande olyckligt, för han trodde att detta
skulle göra att han inte blev omvald.
Agaton gjorde kaffe och
hallonsaft och tog fram chokladpraliner till sina förvirrade grannar.
“Ni förstår”, sa Agaton, när de satt sig med kaffekopparna i syrénbersåns hemtrevliga humlesurr. “För mig har alla siffror
färger. Siffran två är till exempel blå, siffran tre är en svagt, varm
aprikosbeige, nummer fyra är gul och så vidare. Förstår ni?”
De förstod inte.
“Eftersom siffran sex inte har aprikosfärg för mig, så
skulle jag aldrig kunna bli lycklig om jag inte fick måla om.”
De ville förstås att han skulle
vara lycklig, men …
“Men … vilken färg har då siffran sex?” frågade någon.
“Kan den kanske vara röd?” frågade en annan hoppfullt,
men Agaton skakade på huvudet.
“Nej, nummer sex är grå, eller mer som ett flimmer mellan
små vita och svarta prickar, precis som den har jag målat.”
“Varför valde du just den färgen, som är så ful?” sa en
tredje oartigt.
“Jag väljer inte färgerna”, sa Agaton. “De är som de är
och det är inget jag kan göra något åt.”
Det här var verkligen ett
bekymmer. De ville ju inte att Agaton skulle vara olycklig, men om huset skulle
bli gråflimrigt så skulle de själva bli olyckliga. De föreslog andra färger:
vitt, blått, orange, vinrött, blåbärsrisgrönt, solnedgångsrosa. Men Agaton bara
skakade på huvudet. De var alla fel färg för siffran sex.
“Det är inget jag kan göra något åt”, sa han.
Kommunstyrelsens ordförande såg hur hans
ämbete gick förlorat i nästa val. Han hade aldrig gjort något annat i sitt liv
än att vara kommunstyrelsens ordförande, så nu var goda råd dyra. Han ringde
därför sin allra dyraste managementkonsult.
“Enkelt”, sa den dyra managementkonsulten. “Ge fastigheten ett annat
nummer.”
En sån duktig konsult,
tänkte kommunstyrelsens ordförande, men det skulle visa sig lättare sagt än
gjort. Först sa han att Agatons hus skulle få nummer ett, men den adressen
fanns redan och där bodde herr och fru Jönsson, som inte ville byta. Nummer
två, föreslog kommunstyrelsens ordförande, men där bodde systrarna Ättikkvist
så det numret var redan upptaget. Ja, det visade sig att alla de andra
siffrorna, från nummer ett till nummer åtta, allaredan var upptagna. Då tyckte
kommunstyrelsens ordförande att Agaton skulle få nummer tjugofyra, som skulle
bli väldigt trevligt blått (eftersom det var en tvåa) och gult (eftersom det
var en fyra), men då sa postmästaren ifrån. Det gick inte för sig att ha ett så
högt nummer på en gata som bara har åtta hus, det måste var och en förstå. Hur
skulle brevbäraren kunna dela ut posten då? Kommunstyrelsens ordförande tänkte
att nästa faktura från managementkonsulten, den tänkte han minsann inte betala.
Nu satt alla och var
olyckliga och visste inte hur de skulle lösa situationen. De hade redan vant sig vid Agaton Blå
och hans chokladpraliner och ville inte att han skulle flytta, men … grått? Och
Agaton ville inte heller flytta från den trevliga gatan, men … aprikos?
Då kom äldsta dottern på
Polkagrisvägen fyra hem från körövning. När det inte fanns någon hemma som hade
gjort mat gick hon och letade, och hittade sina föräldrar, och alla andra,
gråtande hemma hos Agaton Blå. De förklarade för henne vad som hade hänt och
eftersom äldsta dottern i fyran var den klokaste i hela sju kyrksocknar bad de
henne att fundera ut en lösning.
Och äldsta dottern i fyran
satte sig och funderade. Och funderade och funderade.
“Är det bara siffror som har färger”, frågade hon till
slut.
“Nej då”, sa Agaton mellan snyftningarna. “Veckodagarna
har också färger. Tisdag har till exempel samma grå färg som siffran sex, medan
torsdag är svart.”
“Hm”, sa äldsta dottern i fyran. “Finns det någon dag som
har en gladare färg?”
“Mja,” sa Agaton och torkade tårarna. “Idag är det ju
söndag, och den är förstås röd.”
Och så kom det sig att husen
på Polkagrisvägen har nummer ett, två, tre, fyra, fem, söndag, sju och åtta. Och nummer söndag, där Agaton Blå bor, det
huset är strålande rött.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar