Sen finns det förstås berättelser om personer som inte alls övervinner sina svårigheter. De går stadigt mot sin undergång. Det är sällan jag ser eller läser sådana berättelser, men mitt intryck är att det ofta är svårigheter utifrån som krossar hjälten. En ond kraft, eller ännu värre en likgiltig. En släkting till mig älskar till exempel böcker-om-kvinnor-det-är-synd-om. Bokhandlare vet exakt vad jag menar när jag frågar efter sådana, så det är en riktig genre. I de böckerna finns det alltid en yttre fiende, oftast en man eller till och med ett helt samhälle. Jag menar inte allt att raljera över dessa böcker, som tyvärr ofta bygger på verkliga händelse vilket gör dem extra plågsamma. Min poäng är att det handlar om personer som är offer för ett yttre förtryck som de inte kan övervinna.
Det som är mer ovanligt är berättelser om våra inre svagheter och fulheter. Vår avundsjuka, feghet, vår omotiverade skam och lika omotiverade självförhärligande. De finns säkert - många till och med, och vissa får säkert Nobelpriset - men jag läser dem sällan och känner inte till så många. Kanske blir det för plågsamt att ens ta del av dem eftersom det blir ofrånkomligt att reflektera över sina egna mörkare sidor.
Jag klarar inte av att skriva sådana berättelser, varken om att vara offer för yttre händelser eller om mina egna inneboende uselheter. Att skriva om sådant som drabbat mig utifrån skulle snabbt urarta till ett trist gnällande och självömkan, något som jag vet att jag har alldeles för lätt för. Och att visa mina svagheter ...
Det finns de författare som gör det, hämningslöst, även om jag tror att de som skriver om de oförrätter de drabbats av är betydligt fler. Det måste krävas en alldeles särskilt sorts mental superstyrka för att blotta sina sämre sidor. De flesta vill framställa sig som hjälten i berättelsen och döljer gärna sin egen låghet. Himmler skulle säkert beskriva sig själv som kärleksfull familjefar, inte som skoningslös bödel i tredje rikets tjänst, och jag tror det gäller för de flesta av oss. Inte bara våra ondare sidor, utan även våra sårbara sidor. Hur ofta visar vi dem? Tänk om de vänds mot oss! Hur många av oss har den styrkan att räcka över ett vapen till en potentiell fiende? Inte jag.
Men kanske avslöjar vi oss själva, kanske särskilt vi som skriver. Under en resa nyligen insåg jag till exempel att jag går och bär på en stor kropps-skam. Åratal som klenast i klassen, i plutonen och i största allmänhet har lärt mig att skämmas för min kropp och vad den kan prestera (inte mycket). Jag vet att det finns de som har betydligt värre problem, men där finns den ändå - en sårbarhet. Och det kanske sipprar igenom i mitt skrivande som ofta handlar om personer som upplever sig själva - och upplevs av andra - som svaga. Det kanske inte är en slump att Kolsvart och gruvsjuan handlar om sju små dvärgar, eller att protagonisten i Norna är den sortens person som människor ser rakt igenom.
