Social fobi

 Den där killen med prickiga regnbågsfärgade kavajen som trycker upp böcker i ansiktet på intet ont anande mässbesökare - han har social fobi.

För kanske 30 år sedan mådde jag inte så bra i själen och sökte hjälp hos en psykolog. Det var väldigt bra för mig och jag kan rekommendera alla att uppsöka en psykolog för ni har säkert något litet skav någonstans. Det har de flesta.

En sak som var jobbig för mig i relationer till andra människor var att jag ständigt kände mig utvärderad, betygsatt, bedömd och väldigt ofta förstod jag inte ens betygsskalan. Jag förstod inte varför saker jag gjorde blev hårt kritiserade när saker som andra gjorde - som för mig verkade vara ungefär samma - blev accepterade, eller till och med applåderade. Den här känslan av att bli ständigt missförstådd och få låga sociala betyg var väldigt tröttsam. Positiv respons var förstås bättre, men jag förstod sällan vad som gav upphov till det heller. De flesta kunde nog inte märka det, men jag kunde vara helt slut efter en dag bland människor och grubblade och ältade ofta det som sagts och hänt. Jag tror du har social fobi, sa psykologen och jag tappade hakan. 

Jag, som älskar att stå på mässor och sälja, som gick runt hela kvarteret och sålde lotter som barn, som inte har något problem med att kallringa kunder som jag aldrig har träffat, jag som älskar att stå på scen, att hålla tal - jag har alltså social fobi. Jag tycker alltså det är väldigt jobbigt att bli betygsatt, ifrågasatt, graderad. Åtminstone om det är negativt. Beröm gör mig däremot orimligt glad. Jag vet inte vem som kommer att ge mig tummen ner  - eller upp - eller ens varför de gör det. Varje möte innehåller därför en risk.

Men varför skriver jag då böcker och utsätter mig för risken att bli betygsatt - av fullständiga främlingar - även på fritiden? Jag skulle ju kunna tassa hem varje kväll, låsa dörren och bara njuta av tryggheten i mitt hem. Trots det gillar jag att skriva berättelser och jag gillar att få dem lästa. 

Visst är människor konstiga?

Jag visar inga svagheter! Jag visar dem inte.

Vissa berättelser handlar om personer som verkar helt oövervinnerliga. Lite Stålmannen över dem. De kan börja från ett underläge, men de avancerar otroligt snabbt - och helt omotiverat - till att bli ett slags övermänniskor oavsett om de är krigare i en fantasy, advokater i en rättegångsfilm, idrottare eller musiker. Det känns lite härligt att de klarar att resa sig och bli så där överlägsna, förmodligen för att vi vet att det aldrig, aldrig är så där i verkligheten. Det är lite härligt, och samtidigt lite fånigt. Ja, barnsligt om vi ska vara helt ärliga. 

Sen finns det förstås berättelser om personer som inte alls övervinner sina svårigheter. De går stadigt mot sin undergång. Det är sällan jag ser eller läser sådana berättelser, men mitt intryck är att det ofta är svårigheter utifrån som krossar hjälten. En ond kraft, eller ännu värre en likgiltig. En släkting till mig älskar till exempel böcker-om-kvinnor-det-är-synd-om. Bokhandlare vet exakt vad jag menar när jag frågar efter sådana, så det är en riktig genre. I de böckerna finns det alltid en yttre fiende, oftast en man eller till och med ett helt samhälle. Jag menar inte allt att raljera över dessa böcker, som tyvärr ofta bygger på verkliga händelse vilket gör dem extra plågsamma. Min poäng är att det handlar om personer som är offer för ett yttre förtryck som de inte kan övervinna.

Det som är mer ovanligt är berättelser om våra inre svagheter och fulheter. Vår avundsjuka, feghet, vår omotiverade skam och lika omotiverade självförhärligande. De finns säkert - många till och med, och vissa får säkert Nobelpriset - men jag läser dem sällan och känner inte till så många. Kanske blir det för plågsamt att ens ta del av dem eftersom det blir ofrånkomligt att reflektera över sina egna mörkare sidor.

Jag klarar inte av att skriva sådana berättelser, varken om att vara offer för yttre händelser eller om mina egna inneboende uselheter. Att skriva om sådant som drabbat mig utifrån skulle snabbt urarta till ett trist gnällande och självömkan, något som jag vet att jag har alldeles för lätt för. Och att visa mina svagheter ...

Det finns de författare som gör det, hämningslöst, även om jag tror att de som skriver om de oförrätter de drabbats av är betydligt fler. Det måste krävas en alldeles särskilt sorts mental superstyrka för att blotta sina sämre sidor. De flesta vill framställa sig som hjälten i berättelsen och döljer gärna sin egen låghet. Himmler skulle säkert beskriva sig själv som kärleksfull familjefar, inte som skoningslös bödel i tredje rikets tjänst, och jag tror det gäller för de flesta av oss. Inte bara våra ondare sidor, utan även våra sårbara sidor. Hur ofta visar vi dem? Tänk om de vänds mot oss! Hur många av oss har den styrkan att räcka över ett vapen till en potentiell fiende? Inte jag.

Men kanske avslöjar vi oss själva, kanske särskilt vi som skriver. Under en resa nyligen insåg jag till exempel att jag går och bär på en stor kropps-skam. Åratal som klenast i klassen, i plutonen och i största allmänhet har lärt mig att skämmas för min kropp och vad den kan prestera (inte mycket). Jag vet att det finns de som har betydligt värre problem, men där finns den ändå - en sårbarhet. Och det kanske sipprar igenom i mitt skrivande som ofta handlar om personer som upplever sig själva - och upplevs av andra - som svaga. Det kanske inte är en slump att Kolsvart och gruvsjuan handlar om sju små dvärgar, eller att protagonisten i Norna är den sortens person som människor ser rakt igenom.