Social fobi

 Den där killen med prickiga regnbågsfärgade kavajen som trycker upp böcker i ansiktet på intet ont anande mässbesökare - han har social fobi.

För kanske 30 år sedan mådde jag inte så bra i själen och sökte hjälp hos en psykolog. Det var väldigt bra för mig och jag kan rekommendera alla att uppsöka en psykolog för ni har säkert något litet skav någonstans. Det har de flesta.

En sak som var jobbig för mig i relationer till andra människor var att jag ständigt kände mig utvärderad, betygsatt, bedömd och väldigt ofta förstod jag inte ens betygsskalan. Jag förstod inte varför saker jag gjorde blev hårt kritiserade när saker som andra gjorde - som för mig verkade vara ungefär samma - blev accepterade, eller till och med applåderade. Den här känslan av att bli ständigt missförstådd och få låga sociala betyg var väldigt tröttsam. Positiv respons var förstås bättre, men jag förstod sällan vad som gav upphov till det heller. De flesta kunde nog inte märka det, men jag kunde vara helt slut efter en dag bland människor och grubblade och ältade ofta det som sagts och hänt. Jag tror du har social fobi, sa psykologen och jag tappade hakan. 

Jag, som älskar att stå på mässor och sälja, som gick runt hela kvarteret och sålde lotter som barn, som inte har något problem med att kallringa kunder som jag aldrig har träffat, jag som älskar att stå på scen, att hålla tal - jag har alltså social fobi. Jag tycker alltså det är väldigt jobbigt att bli betygsatt, ifrågasatt, graderad. Åtminstone om det är negativt. Beröm gör mig däremot orimligt glad. Jag vet inte vem som kommer att ge mig tummen ner  - eller upp - eller ens varför de gör det. Varje möte innehåller därför en risk.

Men varför skriver jag då böcker och utsätter mig för risken att bli betygsatt - av fullständiga främlingar - även på fritiden? Jag skulle ju kunna tassa hem varje kväll, låsa dörren och bara njuta av tryggheten i mitt hem. Trots det gillar jag att skriva berättelser och jag gillar att få dem lästa. 

Visst är människor konstiga?