Alla böcker är fantastik-böcker (egentligen)

 Nej, så är det ju inte, säger någon. Det finns en massa böcker och filmer där ingenting omöjligt händer, och om det inte är omöjligt - ja, då är det inte fantastik. För det är väl ändå en av huvudreglerna för att det ska vara fantastik: då måste något omöjligt finnas med? Om det kan hända en vanlig torsdag, eller åtminstone en ovanlig torsdag, ja då är det vanlig, hederlig realism.* 

Men vad innebär det omöjliga, är det verkligen så tydligt? Jag börjar med de uttalat omöjliga genrerna science fiction och fantasy. Sci-fi har alltid lidit av att cool, omöjlig teknik med tiden blir uppfunnet på riktigt och så är det inte längre science-fiction - det har blivit en vanlig torsdag. Den (väldigt) gamla deckar-seriehjälten Dick Tracy hade redan på 1940-talet otroligt häftiga video-telefon-armbandsur. Nu finns det smarta klockor med möjlighet till både videosamtal och telefonsamtal och som dessutom kartlägger varenda steg, och vips har Dick Tracys vision blivit vardag.

Fantasy bygger ofta på magi som omöjligt inslag, och där är det tydligare. Om det är magi så är det övernaturligt och då är det fantasy. Vi har hittills inte hittat några fungerande trollstavar, och troll och alver lyser fortfarande med sin frånvaro. Även mer socialt accepterade magisystem i form av religion har hittills aldrig bevisats på ett trovärdigt sätt.

På det hela taget är sci-fi, fantasy och alla deras undergenrer av uttalad fantastik full med omöjligheter och befinner sig därför tydligt på den omöjliga sidan. Men omöjligt och möjligt är inte ett "antingen, eller". Det är en glidande skala av sannolikheter, från det helt sanna till det helt påhittade. Hur är det då med den så kallade realistiska litteraturen, är den egentligen så realistisk? Nej, tycker jag. Det händer för mycket och det händer alltför dramatiska saker för att det egentligen ska vara trovärdigt. 

I de allra flesta böcker och filmer händer det betydligt mer saker på trehundra sidor än i någon verklig människas hela liv. Allt vardagligt, tråkigt är bortskalat och kvar finns enbart en klart lysande händelsekedja som utgör handlingen. Det skulle bli alltför rörigt, förvirrande och trist annars. De flesta skulle undra vad verket egentligen handlar om. Försök har gjorts med så kallad diskbänksrealism, och det finns (säkert prisbelönta) verk som är precis lika vaga och händelsefattiga som en vanlig människas liv, som skildrar vardagens bussresor, matinköp och tv-tittande, men det vanligaste är ändå en väldigt tydlig händelsekedja med ganska dramatiska händelser. Inte bara i spännande actionfilmer, utan även i relationsdramer. Allt som händer i dessa verk kan hända, men sannolikheten för att så många dramatiska händelser ska rymmas i några få huvudpersoners liv är så låg att det gränsar till det omöjliga. 

Ännu tydligare blir det i mer absurda verk. Mitt favoritexempel är Magnus Danielssons bok "Egon Nilssons bästa affär" som utgår från en sovjetisk, hemlig ubåt som legat dold i en sjö i Västergötland. Med tre personer ombord. I tjugoåtta år. Det är rent tekniskt möjligt men samtidigt så osannolikt att boken står med ena benet i fantastiken. 

Det finns förstås böcker och filmer som bygger på verkliga, väl dokumenterade, och väldigt dramatiska händelser, till exempel under ett krig. Är de också fantasy? På sätt och vis är de realistiska eftersom de skildrar det som verkligen hände, men även i sådana verk har oftast bara de mest dramatiska och avgörande händelserna vaskats fram som guldkornen ur gyttjan, medan de många fler, trista vardagshändelserna oftast inte visas. Är det då realistiskt, eller är det en dramatisering av en händelse, en snedvridning som i sig innebär en form av omöjlighet? 

Så om det är en någorlunda intressant handling så är den förmodligen så tillspetsad, och allt trist är bortskalat, att den inte riktigt kan kallas för realistisk längre, även om precis allt som skildras har hänt, eller skulle kunna hända, i verkligheten. 

*För att vara övertydlig: detta blogginlägg handlade enbart om fiktion, inte om dokumentära böcker eller filmer.

Polkagrisvägen nummer söndag - en synestetisk saga

 

Det var den sötaste lilla villagata man kunde tänka sig. Vägen slingrade sig mellan små näpna trähus som stod och log mot varandra mellan äppelträdens blommande grenar. Vit snickarglädje krullade sig uppe vid taknockarna och vänliga blomsterlådor med prunkande pelargoner hängde under fönstren, vari man kunde skymta rundkindade gummor med skrattgropar som bakade bullar. Och hur kunde den vara annat än söt, denna villagata, med det namnet: Polkagrisvägen?

De små husen var alla målade i varma, milda färger: rött, gult, aprikos, rosa. Människor som besökte Polkagrisvägen blev genast gladare och kände med en gång att de skulle försöka bli bättre människor, om så bara för en dag.

Det var ingen lång gata, nej bara åtta hus fanns där, och alla som bodde där var så goda vänner.

Tills Eivor Brun dog.

Eivor, som hade de djupaste skrattgroparna och de rundaste kinderna och som bakade de bästa kanelbullarna och bryggde det starkaste kaffet, dog knall och fall och blev hämtad av en stor svart bil. Det var förstås mycket sorgligt, och de skulle säkert sakna henne mycket, men människor dör ibland, det var de alla överens om, och det skulle ändå bli väldigt spännande att se vilken ny vän som skulle flytta in på deras lilla gata. Att de skulle bli vänner, det var de säkra på.

Han som flyttade in i Eivors aprikosfärgade gamla hus på Polkagrisvägen 6, han hette herr Blå och han var verkligen mycket trevlig och vänlig. Han gick runt till alla och presenterade sig och bjöd på chokladpraliner som han hade gjort själv. Goddag, goddag, jag heter Agaton Blå, angenämt. Var det inte det vi trodde, sa invånarna på Polkagrisvägen. Vi har fått en ny vän.

 ***

När Agaton Blå hade bott i tre veckor på Polkagrisvägen 6 besökte han kommunstyrelsens ordförande. Agaton undrade om det var tillåtet att måla om huset. Jo, sa kommunstyrelsens ordförande, det går visst bra det. Så bra, sa Agaton, och går det bra om jag även byter färg? Visst, visst, skrockade kommunstyrelsens ordförande. Det finns ju andra trevliga färger än aprikos - det finns ju rött, gult och rosa! Tack då, sa Agaton Blå och bugade artigt, för i den här staden var det fortfarande sagornas tid och alla var artiga mot varandra. 

Ryktet spred sig snabbt att Agaton skulle måla om huset och folk gjorde sig små ärenden förbi för att se vilken färg han skulle välja. Skulle det bli rött eller gult eller rosa? Agaton log bara och sa att det skulle bli den enda möjliga färgen på huset.

 ***

En förmiddag, det var en söndag, när de vänliga människorna på Polkagrisvägen gick på sin promenad efter elvakaffet, hade Agaton redan hunnit börja måla. Ja, han hade till och med hunnit måla halva huset! En så duktig målare var Agaton, och färgen han hade valt var inte rött, inte gult, inte rosa och inte aprikos. Det var …

Grått.

Inte en jämn, slät varm grå färg som himlen en regnig sommardag när naturen är törstig efter att det varit varma abborrmetardagar och vattenkrigsdagar och regnet kommer som en befrielse. Inte en sån grå färg.

Den var vit med många små, svarta prickar som stack i ögonen. Om den grå färgen hade haft ett ljud skulle det ha varit ett irriterande brus, som en avlägsen motorväg eller ett tilluftssystem till ett bankkontor i en fyrtiosjuvåningars betongbyggnad där människor jobbar som aldrig hinner baka kanelbullar.

Agaton såg vänligt på de förvånade polkagrisborna.

“Men … det är ju grått”, sa någon.

“Här har vi alltid haft varma, vänliga färger”, sa en annan.

“Gult och rosa och rött och aprikos”, sa en tredje.

“Möjligtvis grönt”, sa en fjärde. “Fast en varm grön, såklart.”

Ja, en varm färg såklart.

Agatons flimrande grå var inte varm.

Någon ringde efter kommunstyrelsens ordförande, som strax stod bland dem och stirrade på den ovanliga färgen.

“Du sa att jag fick välja färg”, påpekade Agaton.

“Ja, jo, men jag trodde ju du skulle välja … en bra färg”, sa kommunstyrelsens ordförande olyckligt, för han trodde att detta skulle göra att han inte blev omvald.

 ***

Agaton gjorde kaffe och hallonsaft och tog fram chokladpraliner till sina förvirrade grannar.

“Ni förstår”, sa Agaton, när de satt sig med kaffekopparna i syrénbersåns hemtrevliga humlesurr. “För mig har alla siffror färger. Siffran två är till exempel blå, siffran tre är en svagt, varm aprikosbeige, nummer fyra är gul och så vidare. Förstår ni?”

De förstod inte.

“Eftersom siffran sex inte har aprikosfärg för mig, så skulle jag aldrig kunna bli lycklig om jag inte fick måla om.”

De ville förstås att han skulle vara lycklig, men …

“Men … vilken färg har då siffran sex?” frågade någon.

“Kan den kanske vara röd?” frågade en annan hoppfullt, men Agaton skakade på huvudet.

“Nej, nummer sex är grå, eller mer som ett flimmer mellan små vita och svarta prickar, precis som den har jag målat.”

“Varför valde du just den färgen, som är så ful?” sa en tredje oartigt.

“Jag väljer inte färgerna”, sa Agaton. “De är som de är och det är inget jag kan göra något åt.”

Det här var verkligen ett bekymmer. De ville ju inte att Agaton skulle vara olycklig, men om huset skulle bli gråflimrigt så skulle de själva bli olyckliga. De föreslog andra färger: vitt, blått, orange, vinrött, blåbärsrisgrönt, solnedgångsrosa. Men Agaton bara skakade på huvudet. De var alla fel färg för siffran sex.

“Det är inget jag kan göra något åt”, sa han.

 ***

Kommunstyrelsens ordförande såg hur hans ämbete gick förlorat i nästa val. Han hade aldrig gjort något annat i sitt liv än att vara kommunstyrelsens ordförande, så nu var goda råd dyra. Han ringde därför sin allra dyraste managementkonsult.

“Enkelt”, sa den dyra managementkonsulten. “Ge fastigheten ett annat nummer.”

En sån duktig konsult, tänkte kommunstyrelsens ordförande, men det skulle visa sig lättare sagt än gjort. Först sa han att Agatons hus skulle få nummer ett, men den adressen fanns redan och där bodde herr och fru Jönsson, som inte ville byta. Nummer två, föreslog kommunstyrelsens ordförande, men där bodde systrarna Ättikkvist så det numret var redan upptaget. Ja, det visade sig att alla de andra siffrorna, från nummer ett till nummer åtta, allaredan var upptagna. Då tyckte kommunstyrelsens ordförande att Agaton skulle få nummer tjugofyra, som skulle bli väldigt trevligt blått (eftersom det var en tvåa) och gult (eftersom det var en fyra), men då sa postmästaren ifrån. Det gick inte för sig att ha ett så högt nummer på en gata som bara har åtta hus, det måste var och en förstå. Hur skulle brevbäraren kunna dela ut posten då? Kommunstyrelsens ordförande tänkte att nästa faktura från managementkonsulten, den tänkte han minsann inte betala.

 ***

Nu satt alla och var olyckliga och visste inte hur de skulle lösa situationen. De hade redan vant sig vid Agaton Blå och hans chokladpraliner och ville inte att han skulle flytta, men … grått? Och Agaton ville inte heller flytta från den trevliga gatan, men … aprikos?

Då kom äldsta dottern på Polkagrisvägen fyra hem från körövning. När det inte fanns någon hemma som hade gjort mat gick hon och letade, och hittade sina föräldrar, och alla andra, gråtande hemma hos Agaton Blå. De förklarade för henne vad som hade hänt och eftersom äldsta dottern i fyran var den klokaste i hela sju kyrksocknar bad de henne att fundera ut en lösning.

Och äldsta dottern i fyran satte sig och funderade. Och funderade och funderade.

“Är det bara siffror som har färger”, frågade hon till slut.

“Nej då”, sa Agaton mellan snyftningarna. “Veckodagarna har också färger. Tisdag har till exempel samma grå färg som siffran sex, medan torsdag är svart.”

“Hm”, sa äldsta dottern i fyran. “Finns det någon dag som har en gladare färg?”

“Mja,” sa Agaton och torkade tårarna. “Idag är det ju söndag, och den är förstås röd.”

 ***

Och så kom det sig att husen på Polkagrisvägen har nummer ett, två, tre, fyra, fem, söndag, sju och åtta. Och nummer söndag, där Agaton Blå bor, det huset är strålande rött.