Jag läser en hel del svensk litteratur, mycket fantasy förstås, men även annat. Det finns mycket som är bra, men jag måste få komma med ett klagomål, eller om ni vill se det som möjlighet att svensk litteratur ska bli ännu bättre.
Här kommer det.
Kritiken.
Var beredda!
Svenska författare är för snälla mot sina protagonister.
Jo, så är det. Jag ser detta om och om igen. Hjälten, eller hjältinnan, ställs inför ett problem och jag som läsare bygger upp en förväntan. Nu ska jag få följa hur protagonisten kämpar i motvind, provar olika lösningar och nästan stryker med på kuppen, riskerar såväl liv och lem som anseende. Detta ska jag trollbindas av i 200 sidor, eller tjugo beroende på format, ett reningsbad som förändrar både hen och mig, eller åtminstone får mig att undra ”Hur ska det gå?”
Det går fint. Och det går fint alldeles för fort: En aktuell roman om Grand Hôtel vid sekelskiftet skildrar hur en ung kvinna blir satt att sköta en uppgift som bara män har utfört, alla gubbarna säger upp sig i protest och lämnar henne ensam. Hur ska det gå? Jo, hon samlar ett gäng kvinnliga anställda som genast ser henne som en ledare och lär upp dem på en stressig och logistiskt komplicerad uppgift på cirka tre minuter. Med orimlig käckhet fixar de förstås uppgiften, gör det självklart bättre än männen och får dessutom tio kronor i dricks. Yes, we can!
Den romanen kanske är lite väl övertydlig (och det var inte det enda problemet som löstes genom 100 % klämmighet) men jag ser liknande saker i många, många svenska böcker. Ett problem presenteras, man får fundera en liten stund hur det ska gå, och så … blir författaren professor Balthazar, drar i en litterär spak och allt ordnar sig.
Gäsp!
Frodo fick streta i tre tjocka böcker innan ringen kunde kastas i Domedagsberget, och han hade dessutom inte klarat det utan den vidrige Gollum. Katniss Everdeen höll nästan på att dö i tre böcker innan hon återställde demokratin i Panem. De kämpar, de förtvivlar, de ger upp, de förråder sina vänner och sviker sina ideal, de går igenom helvetets alla kretsar innan de löser sin uppgift.
Det är inte antalet sidor. Det kan göras även in en novell. Fiskaren Santiago kämpar med sin fisk över hela mexikanska golfen.
Men …
Det. Ska. Inte. Vara. Så. Lätt.
Är det för att jag är en finlitterär dysterläsare som inte förstår att feelgood och komedi fungerar annorlunda? Nej, det är precis likadant med komedier. Komedi-kungen P G Wodehouse låter Bertie Wooster stå vid avgrundens rand (dvs risken att behöva gifta sig) gång på gång. Vi vet att Jeeves kommer lösa det, men inte förrän det verkar gå alldeles åt skogen. En bra feelgood fungerar på samma sätt: först efter många besvikelser och pinsamheter kan Bridget Jones landa i Mr Darcys famn.
Och det där precis det som gör berättelsen läsvärd. Att det var svårt. Att vi inte visste hur sjutton de skulle klara av det. Det är inte intressant med någon som bara är … duktig.
Så, snälla, sluta vara snälla!
