Nummer 36

 

Åter dags för en gästbloggare. Jag är  stolt och smickrad över att få publicera denna novell av Lizette Lindskog, som jag lärt känna genom att vi är med i samma skrivargrupp: skrivargruppen Z; fyra författare som inte låter sig låsas av realismens bojor. Jag tycker Lizette är en enormt skicklig författare som skriver väldigt olikt mig själv. Lizette är framför allt en skräckförfattare och, enligt min åsikt, en tragediförfattare. Leta inte efter lyckliga slut hos Lizette, för de finns inte! Lizette kan sitt hantverk och skriver väldigt fysiskt och nära. Det känns i Lizettes texter - inte bara in på huden utan även in genom alla inälvor. Så även i denna novell:

Nr 36

Nummer 36 reagerar inte längre på den smuts som omger henne, inte heller på de många sår och blåmärken som sträcker sig längs hennes späda kropp. Nummer 37 och 38 gråter i rummet bredvid, gnyr som skadeskjutna djur, och hon vill bara att de ska tystna. Det är fortfarande tidigt på dagen och ljusstrimman som smyger sig in mellan plankorna i det tillbommade fönstret har inte hunnit mer än en fjärdedel av sin väg bort till hörnet. När den når dit bort är det dags igen.

Det bultar dovt mellan benen och pulsslagen sprider sig genom kroppen, men det är en trubbig smärta, avlägsen och diffus. Hon drar fingrarna över det hårt stampade jordgolvet, hon vet precis var hon ska hitta märkena. Precis mellan madrassen och toaletten. Där har hon ristat in sitt namn, natten efter att hon kom hit och fick sitt nummer. Det var längesedan. Hon har blivit så lång att hon måste krypa ihop för att få plats på madrassen nu, det behövde hon inte då. Hon följer bokstäverna med fingertopparna, även om hon kan formen på dem utantill, trots att hon inte längre kommer ihåg hur man tyder dem, eller vad som var hennes namn. Det var längesedan tanken fick henne att gråta, hon är van vid att vara ingenting nu. Hon är van vid att vara nummer 36.

Tunga steg ekar utanför dörren och kroppen knyter sig till en boll. Inte ens ett andetag får plats i henne. De brukar inte komma om dagarna, då brukar hon få vara ifred. Ljusstrimman som vandrar över golvet är inte ens halvvägs till hörnet som markerar deras ankomst. Kundernas. Oftast män, sällan kvinnor. Alltid hårdhänta. Hon kan känna fingeravtrycken de pressat in i hennes hud om och om igen. Dörren far upp, ett frasande följs av en duns, sedan stängs dörren igen och nyckeln skramlar i låset.

 

Nummer 39 är en pojke, men inte lik någon pojke hon någonsin sett. Hans vingar är så vita att de nästan lyser i halvmörkret, som om de tog varje ljuststråle och multiplicerade den med oändligheten. Kedjorna som stramar över fjädrarna besvärar honom inte, och hela dagen pratar han. Om sol och måne, om människor som har namn. Han berättar sagor från en annan värld, en värld hon sedan länge glömt bort. Han fyller rummet med sin högljuddhet, men mest tycker hon om det han säger lite tystare. När han kallar henne speciell och håller hennes hand. När hon får känna sig som något annat än nummer 36.

Strax innan ljusstrimman har nått hörnet frågar hon om hon får röra vid hans vingar, han bara ler och vänder ryggen mot henne. Fjädrarna är mjuka, och för ett ögonblick fladdrar ett döende minne till. Någons hår, kastanjebrunt och silkeslent mot hennes kind. Utan att tänka lägger hon kinden mot fjädrarna och andas in doften av damm och värme. Då ser hon det. Smutsiga avtryck fläckar på det rena, hennes avtryck. Hon drar sig tillbaka, sätter sig på händerna för att inte frestas att röra igen. Det hon inte rör vid kan hon inte förstöra. Ljusstrimman möter hörnet och fotsteg ekar i bakgrunden. Det är dags.

 

Han måste ha varit speciell, för det tar fyra dagar innan pojken med vingarna kommer tillbaka. Han är nästan lika smutsig som hon nu, och blodet över låren och de många handformade blåmärkena talar sitt sombra språk. Han sitter i hörnet, omgiven av fallande fjädrar. Hon tar upp en stor fjäder, nu mer smutsgrå än vit, och försöker kila fast den mellan de kvarvarande fjädrarna på hans vinge. Fjädrarna är hala och hon försöker flera gånger, till ännu en fjäder lossnar och faller av.

Han orkar inte berätta fler sagor, men hans ögon är fortfarande himmelsblå. En färg från en värld som hon desperat vill minnas. Han pratar om hur de ska flyga bort, upprepar alla förbjudna saker hon vill höra medan fjäder efter fjäder faller till marken.

 

Nästa gång är det hon som är borta i flera dagar. Smärtan lever. Den vrider sig och krälar genom henne innan den exploderar i metastaser. Hon ligger länge på golvet, pressar huden mot den bedövande kylan som kryper in i henne.

Först tror hon att hon är ensam, sedan ser hon honom. Han går knappt att känna igen. Huden spänner över de nakna vingarna och hans kropp rycker i spasmer. Svarta ådror täcker vingarna och i halvdunklet ser det ut som att de långsamt sprider sig in mot kroppen. Han sitter med huvudet mellan knäna och händerna för öronen, och hon undrar om han ens vet att hon är här. Där står en skål gröt bredvid henne. Doften får magen att knyta sig, men hon sväljer ner några munnar luft och kryper fram till honom.

Hon pratar, berättar vad hon minns av sagorna. Kramar och klappar men möts bara av en kompakt tystnad. Till sist tar hon mod till sig och viskar att de är speciella. Att de ska flyga iväg. Allt det som är förbjudet att ens tänka. Letargiskt och utan att möta hennes blick skakar han på huvudet, och någon inom henne som hon inte trodde fanns rämnar. Tårarna bränner i ögonen och allt blir suddigt. Hur vågar han? Hur vågar han visa henne en annan värld bara för att överge henne i smutsen igen?

Pulsen rusar och ljuset i rummet flimrar. Hon hamrar allt hon kan med sina magra händer, bultar honom över ryggen, klöser hans armar och biter honom i handen. Inte ett ljud lämnar hans läppar. Hon slår till mjölksyran tar över, till tröttheten lägger sig som en filt över ilskan och sakta kväver den.

Hon önskar att ilskan flammat upp igen för det den lämnar efter sig är värre. En tung sorg bygger bo i hennes bröst och självföraktet smakar jord och död. Hon försöker be om förlåtelse, gång på gång, men tungan är svullen och de ovana orden kommer inte ut som de ska. Till sist lägger hon en hand över hans. Han rycker till och tittar upp, och hon kastar sig bakåt, men inte innan hon hinner se. De tidigare himmelsblå ögonen är nattsvarta och i deras avgrundsdjup ser hon sig själv som han ser henne. Hon är precis som alla andra. Som de som kommer om nätterna, som de som tar ut sin mänsklighet på hennes kropp.

Den frätande tystnaden tar över. Tillsammans sitter de ensamma och tittar på ljusstrimmans färd över golvet. Det är snart dags. Den här gången vet hon att hon förtjänar det som ska komma.