Mitt nya lyckliga liv - som cyniker

Jag har alltid TROTT. Trott på politikers välvilja, på att vi kan hitta lösningar på miljöproblemen, på att det jag gör spelar roll, på att jag kan påverka. Jag har trots allt valt att arbeta med miljöfrågor hela livet. Det gör man inte om man inte TROR. När jag var yngre blev jag irriterad på min pappa som lite uppgivet kunde säga att alla politiker var likadana, jag blev irriterad på min bror som sa att det inte spelar någon roll vad man gör. Men gissa vem som också har blivit en cyniker? 

Cynism och uppgivenhet är helt enkelt den enda rimliga slutsatsen av allt som händer. Några exempel:

• Det där snälla, lite töntiga, frikyrkliga partiet bildar en regering, som leds av nynazisterna, tillsammans med liberalerna och högern (okej, högerförbundet har en historia av att vara nazivänliga, men de där två snälla partierna?!).
• Sossarna paniksöker medlemskap i Nato utan att vänta in valet bara tre månader senare, helt uppenbart bara för att slippa en splittrande interndebatt.
• Halten klimatgaser bara stiger trots alla möten och avtal.
• Hälften av alla arter riskerar utrotning inom 25 år. 
• Och i USA känns det som en tidsfråga innan någon utropar sig till president på livstid.

Eftersom jag alltid har TROTT så har jag också blivit upprörd över det som går åt fel håll. Men det är för mycket nu, jag orkar inte vara arg längre. Jag har bestämt mig för att släppa det, strunta i det, bara vända ryggen åt alltihop. 

Jag har blivit en cyniker. Och det känns jätteskönt. 

I hela mitt liv har jag strävat efter att försöka göra bättre och mer, jag var aldrig nöjd. 

Om jag gav en tjuga till en uteliggare - varför gav jag inte två?

Om jag åt vegetariskt - varför inte veganskt, och är inte de där tomaterna från Israel?

Om jag jobbade 8 timmar om dagen med miljöfrågor - varför inte 16 timmar?

Om jag sänkte inomhustemperaturen med en grad - varför inte tio grader?

Om jag åkte tåg på semestern - varför inte stanna hemma helt, och göra av med ännu mindre energi?

Som cyniker kan jag vara nöjd med att ha gjort någonting, någonting alls.

Det första jag ska göra är att sluta läsa, titta eller lyssna på alla nyheter om Donald Trump och hans ägare Elon Musk. Bara tanken känns som en lättnad. Prova får ni se - strunta i honom. Skriv inga upprörda inlägg på facebook, dela inga parodiska bilder, säg inget i fikarummet om honom. Strunta i honom, han struntar nämligen i er. Sen kan ni strunta i riksdagen och regeringen. Särskilt statsminister Jimmie Åkesson. Han struntar nämligen också i er. Toppenskönt att strunta. Ni kan rösta i nästa val - gör gärna det - men nu under mandatperioden finns det inget ni kan göra eller säga som kommer att ändra vad han eller hans underlydande i regeringen gör eller säger. 

Ingenting. 

Det blir ännu bättre i den lilla, personliga skalan. Skriver någon ett helt vansinnigt konspirationsinlägg på sociala medier? Det var bara vad man kunde vänta sig av den där - strunta i det.

Så slappna av, ta det lugnt, ät en dammsugare till. Om hundra år är vi alla döda, om hundrafemtio år är vi alla bortglömda och om tusen år finns varken USA eller Sölvesborg.   

Vad är en bra bok?

 I höstas "avslöjade" SVT att hybridförlag tjänar en massa pengar på folks författardrömmar. Ungefär som att avslöja att det blir vinter varje år, men för en del var det kanske nytt. Detta ledde till en diskussion om det är så att författare som ger ut via hybridförlag är tvungna att göra det för att de är så usla författare, eftersom bra författare givetvis genast blir antagna av ett traditionellt förlag. Logiken skulle vara att bra böcker ges ut av riktiga förlag och resten nog mest är skit. Flera hybridförfattare blev sårade av sådana korkade påståenden, men det finns en intressant fråga här: Vad är bra litteratur?*

För om det finns dåliga böcker, så finns det automatiskt också bra böcker. Det skulle också kunna vara så att det inte går att gradera böckers kvalitet, men låt oss anta att det faktiskt går. Då har vi bra böcker, och dåliga böcker. Hur avgör man vilket som vilket? Det är inte lätt och jag är inte litteraturvetare, men det får inte hindra mig i mitt sökande efter sanningen.

I diskussionen om hybridförlagen sattes ett likhetstecken mellan litterär kvalitet och bli antagen av ett traditionellt förlag. Ett traditionellt förlag lever på att sälja böcker. Det innebär att merparten av de böcker de ger ut måste gå att sälja och för att överleva måste de fokusera på just sådana böcker. Slutsatsen blir: bra litteratur = litteratur som säljer. Enligt det måttet är storsäljaren Barbara Cartland (en miljard sålda böcker) helt klart överlägsen de flesta andra författare. 

Ett annat mått skulle kunna vara hur många böcker en författare skriver. En snickare som byggt många hus blir ju skickligare än den som bara byggt ett, och varför skulle samma resonemang inte kunna gälla en författare? Även här är Barbara Cartland högt upp på listan med över 700 titlar. Hon är dock bara en dvärg jämfört med spanska romansförfattarinnan Corín Tellado som gav ut 4000. Det är groteskt många och det finns rykten om att så produktiva författare i själva verket har anställda som gör grovjobbet i deras namn. Det gör inget. Även Michelangelo hade assistenter som stod för bulk-måleriet - eller trodde ni att en ensam person klarar att måla en så stor kyrka som Sixtinska kapellet?

Försäljningssiffror och antal titlar känns som lite väl affärsmässiga mått, som om böcker skulle vara vilken produkt som helst, jämförbara med t ex kullager. Är det så? Precis som för ett kullager finns ett slags teknisk prestanda och hantverksmässighet i en bok - en korrekt grammatik, korrekt stavning, meningsbyggnad etc. Den språkliga korrektheten skulle alltså kunna vara måttet på en bra bok. En sådan författare som Karin Smirnoff är då en dålig författare eftersom hon skriver ihop för- och efternamn och dessutom inte använder stor initialbokstav i namn. 

Instinktivt känner jag att även detta språktekniska mått är rätt klumpigt. Vi läser inte böcker för att njuta av korrekt grammatik. Vi vill åt något annat. En upplevelse. Måttet på en bra bok kan alltså finnas i upplevelsen. Upplevelsen är dock ett väldigt svårt mått att använda. Till skillnad från försäljningssiffror, antal böcker eller korrekt grammatik så är upplevelsen individuell. En bok som jag tycker är fantastisk kan vara helt meningslös för någon annan, och det går inte att säga att den enes upplevelse är mer relevant än den andres. Eller?

Möjligen skulle vi kunna anse att en van och utbildad läsare, t ex medlemmarna i Svenska Akademien, har bättre smak än andra, mer amatörmässiga läsare. Det vore inte så konstigt. Någon som har sett mycket fotboll borde vara bättre på att avgöra vad som är bra fotboll än den som aldrig har sett en match. Varför skulle inte samma sak gälla för böcker? Tyvärr håller det inte. Fotbollsspelarens kvalitet definieras av hur väl den hjälper laget till seger och det är sådant en fotbollsexpert kan avgöra. Det måttet liknar väldigt mycket analogin med kullagret, det är ett mått på teknisk prestanda och det har vi redan avfärdat som det bästa måttet på en bra bok. Expertargumentet håller därför inte.

Det finns ytterligare argument för att akademiledamotens bedömning inte är mer relevant för någon annan än ledamoten själv. En van läsare kan helt enkelt vara blasé. Hon kan därför avfärda en bok som är viktig och bra för den mer ovane och istället hylla en bok som ger en ny och stimulerande upplevelse för henne själv. Kvalitetsmåttet där blir i så fall originaliteten. Kan då inte det vara ett mått på en bra bok? Något som är nytt och djärvt, det är väl ändå ett kvalitetsmått? Tyvärr inte. En originell bok kan vara bra, men originalitet är ingen kvalitet i sig. Det skulle vara nytt och djärvt att skriva en bok bestående av enbart bokstaven A, och jag tror något liknande har gjorts. Det är lätt att se att det mest blir en ploj, eller i värsta fall effektsökeri.

Slutsatsen jag drar, och som jag inte kunde förutsäga innan jag skrev detta, är att en boks kvalitet framför allt ligger i den upplevelse den ger läsaren. Eftersom den kvaliteten är individuell går det inte att säga att en bok är bättre än en annan. 

* Gäller bara skönlitteratur. Facklitteratur har helt andra måttstockar.