Mitt nya lyckliga liv - som cyniker

Jag har alltid TROTT. Trott på politikers välvilja, på att vi kan hitta lösningar på miljöproblemen, på att det jag gör spelar roll, på att jag kan påverka. Jag har trots allt valt att arbeta med miljöfrågor hela livet. Det gör man inte om man inte TROR. När jag var yngre blev jag irriterad på min pappa som lite uppgivet kunde säga att alla politiker var likadana, jag blev irriterad på min bror som sa att det inte spelar någon roll vad man gör. Men gissa vem som också har blivit en cyniker? 

Cynism och uppgivenhet är helt enkelt den enda rimliga slutsatsen av allt som händer. Några exempel:

• Det där snälla, lite töntiga, frikyrkliga partiet bildar en regering, som leds av nynazisterna, tillsammans med liberalerna och högern (okej, högerförbundet har en historia av att vara nazivänliga, men de där två snälla partierna?!).
• Sossarna paniksöker medlemskap i Nato utan att vänta in valet bara tre månader senare, helt uppenbart bara för att slippa en splittrande interndebatt.
• Halten klimatgaser bara stiger trots alla möten och avtal.
• Hälften av alla arter riskerar utrotning inom 25 år. 
• Och i USA känns det som en tidsfråga innan någon utropar sig till president på livstid.

Eftersom jag alltid har TROTT så har jag också blivit upprörd över det som går åt fel håll. Men det är för mycket nu, jag orkar inte vara arg längre. Jag har bestämt mig för att släppa det, strunta i det, bara vända ryggen åt alltihop. 

Jag har blivit en cyniker. Och det känns jätteskönt. 

I hela mitt liv har jag strävat efter att försöka göra bättre och mer, jag var aldrig nöjd. 

Om jag gav en tjuga till en uteliggare - varför gav jag inte två?

Om jag åt vegetariskt - varför inte veganskt, och är inte de där tomaterna från Israel?

Om jag jobbade 8 timmar om dagen med miljöfrågor - varför inte 16 timmar?

Om jag sänkte inomhustemperaturen med en grad - varför inte tio grader?

Om jag åkte tåg på semestern - varför inte stanna hemma helt, och göra av med ännu mindre energi?

Som cyniker kan jag vara nöjd med att ha gjort någonting, någonting alls.

Det första jag ska göra är att sluta läsa, titta eller lyssna på alla nyheter om Donald Trump och hans ägare Elon Musk. Bara tanken känns som en lättnad. Prova får ni se - strunta i honom. Skriv inga upprörda inlägg på facebook, dela inga parodiska bilder, säg inget i fikarummet om honom. Strunta i honom, han struntar nämligen i er. Sen kan ni strunta i riksdagen och regeringen. Särskilt statsminister Jimmie Åkesson. Han struntar nämligen också i er. Toppenskönt att strunta. Ni kan rösta i nästa val - gör gärna det - men nu under mandatperioden finns det inget ni kan göra eller säga som kommer att ändra vad han eller hans underlydande i regeringen gör eller säger. 

Ingenting. 

Det blir ännu bättre i den lilla, personliga skalan. Skriver någon ett helt vansinnigt konspirationsinlägg på sociala medier? Det var bara vad man kunde vänta sig av den där - strunta i det.

Så slappna av, ta det lugnt, ät en dammsugare till. Om hundra år är vi alla döda, om hundrafemtio år är vi alla bortglömda och om tusen år finns varken USA eller Sölvesborg.   

Vad är en bra bok?

 I höstas "avslöjade" SVT att hybridförlag tjänar en massa pengar på folks författardrömmar. Ungefär som att avslöja att det blir vinter varje år, men för en del var det kanske nytt. Detta ledde till en diskussion om det är så att författare som ger ut via hybridförlag är tvungna att göra det för att de är så usla författare, eftersom bra författare givetvis genast blir antagna av ett traditionellt förlag. Logiken skulle vara att bra böcker ges ut av riktiga förlag och resten nog mest är skit. Flera hybridförfattare blev sårade av sådana korkade påståenden, men det finns en intressant fråga här: Vad är bra litteratur?*

För om det finns dåliga böcker, så finns det automatiskt också bra böcker. Det skulle också kunna vara så att det inte går att gradera böckers kvalitet, men låt oss anta att det faktiskt går. Då har vi bra böcker, och dåliga böcker. Hur avgör man vilket som vilket? Det är inte lätt och jag är inte litteraturvetare, men det får inte hindra mig i mitt sökande efter sanningen.

I diskussionen om hybridförlagen sattes ett likhetstecken mellan litterär kvalitet och bli antagen av ett traditionellt förlag. Ett traditionellt förlag lever på att sälja böcker. Det innebär att merparten av de böcker de ger ut måste gå att sälja och för att överleva måste de fokusera på just sådana böcker. Slutsatsen blir: bra litteratur = litteratur som säljer. Enligt det måttet är storsäljaren Barbara Cartland (en miljard sålda böcker) helt klart överlägsen de flesta andra författare. 

Ett annat mått skulle kunna vara hur många böcker en författare skriver. En snickare som byggt många hus blir ju skickligare än den som bara byggt ett, och varför skulle samma resonemang inte kunna gälla en författare? Även här är Barbara Cartland högt upp på listan med över 700 titlar. Hon är dock bara en dvärg jämfört med spanska romansförfattarinnan Corín Tellado som gav ut 4000. Det är groteskt många och det finns rykten om att så produktiva författare i själva verket har anställda som gör grovjobbet i deras namn. Det gör inget. Även Michelangelo hade assistenter som stod för bulk-måleriet - eller trodde ni att en ensam person klarar att måla en så stor kyrka som Sixtinska kapellet?

Försäljningssiffror och antal titlar känns som lite väl affärsmässiga mått, som om böcker skulle vara vilken produkt som helst, jämförbara med t ex kullager. Är det så? Precis som för ett kullager finns ett slags teknisk prestanda och hantverksmässighet i en bok - en korrekt grammatik, korrekt stavning, meningsbyggnad etc. Den språkliga korrektheten skulle alltså kunna vara måttet på en bra bok. En sådan författare som Karin Smirnoff är då en dålig författare eftersom hon skriver ihop för- och efternamn och dessutom inte använder stor initialbokstav i namn. 

Instinktivt känner jag att även detta språktekniska mått är rätt klumpigt. Vi läser inte böcker för att njuta av korrekt grammatik. Vi vill åt något annat. En upplevelse. Måttet på en bra bok kan alltså finnas i upplevelsen. Upplevelsen är dock ett väldigt svårt mått att använda. Till skillnad från försäljningssiffror, antal böcker eller korrekt grammatik så är upplevelsen individuell. En bok som jag tycker är fantastisk kan vara helt meningslös för någon annan, och det går inte att säga att den enes upplevelse är mer relevant än den andres. Eller?

Möjligen skulle vi kunna anse att en van och utbildad läsare, t ex medlemmarna i Svenska Akademien, har bättre smak än andra, mer amatörmässiga läsare. Det vore inte så konstigt. Någon som har sett mycket fotboll borde vara bättre på att avgöra vad som är bra fotboll än den som aldrig har sett en match. Varför skulle inte samma sak gälla för böcker? Tyvärr håller det inte. Fotbollsspelarens kvalitet definieras av hur väl den hjälper laget till seger och det är sådant en fotbollsexpert kan avgöra. Det måttet liknar väldigt mycket analogin med kullagret, det är ett mått på teknisk prestanda och det har vi redan avfärdat som det bästa måttet på en bra bok. Expertargumentet håller därför inte.

Det finns ytterligare argument för att akademiledamotens bedömning inte är mer relevant för någon annan än ledamoten själv. En van läsare kan helt enkelt vara blasé. Hon kan därför avfärda en bok som är viktig och bra för den mer ovane och istället hylla en bok som ger en ny och stimulerande upplevelse för henne själv. Kvalitetsmåttet där blir i så fall originaliteten. Kan då inte det vara ett mått på en bra bok? Något som är nytt och djärvt, det är väl ändå ett kvalitetsmått? Tyvärr inte. En originell bok kan vara bra, men originalitet är ingen kvalitet i sig. Det skulle vara nytt och djärvt att skriva en bok bestående av enbart bokstaven A, och jag tror något liknande har gjorts. Det är lätt att se att det mest blir en ploj, eller i värsta fall effektsökeri.

Slutsatsen jag drar, och som jag inte kunde förutsäga innan jag skrev detta, är att en boks kvalitet framför allt ligger i den upplevelse den ger läsaren. Eftersom den kvaliteten är individuell går det inte att säga att en bok är bättre än en annan. 

* Gäller bara skönlitteratur. Facklitteratur har helt andra måttstockar.

Varför ska man plåga en häst?

En person som läst Kolsvart och gruvsjuan hörde av sig. Hon hade tyckt att boken var välskriven och humoristisk, men det var en sak hon INTE gillade. Scenen där en huvudpersonen, Drottning Kolsvart, försöker ha ihjäl en häst. Läsaren, som är hästägare, ställde mig mot väggen: Vad var meningen med den scenen?

Jag blev glad att hon frågade om hästscenen. Inte för att det är min favoritscen eller så, men det visar ju att hon verkligen läst boken och reagerat på den. Med avsmak verkar det som, men ändå: en stark reaktion. Det jag blev extra glad för var att jag fick ett incitament att analysera vad jag själv hade skrivit.

Det är inget självändamål för mig att skriva skräck eller äckel eller att chocka läsaren. Jag reagerar själv starkt på våldsskildringar, särskilt om det gäller ett oskyldigt eller försvarslöst offer. Så varför skrev jag det där obehagliga stycket om hästen? Det är ett svar i flera punkter.

 

1.  Jag ville att Drottningen verkligen skulle nå botten. I scenen är hon sviken och förrådd, på flykt och skadad. För att trycka ner henne extra mycket ville jag skildra hennes hjälplöshet i att gå från att vara landets regent till att inte kunna skydda vare sig själv eller sina undersåtar, och inte ens ett djur. Hon är totalt hjälplös och handfallen, och min tanke var att det skulle bli en kontrast till hur hon växer, men även hårdnar, som människa hos dv... de kortvuxna gruvarbetarna. 

 

2. Jag lade först bara in att hästen bröt benet för att det skulle bli extra besvärligt för Drottningen, men sen insåg jag att hon, eftersom hon är en anständig person, skulle försöka göra det rätta trots att det är svårt. Det rätta är att avliva hästen, det enkla hade varit att bara gå därifrån. Jag antog att det inte är särskilt lätt att avliva en häst utan rätt utrustning och jag frågade även runt hur det skulle gå till (att inte samtliga personer som ställer frågor på "Författare söker information" blir arresterade - det begriper jag inte). Jag försökte skildra hur svårt det är. Hon gör sitt bästa, men det duger inte, hon kan inte avliva en häst med blotta händerna. Återigen hennes totala brist på kompetens.

 

3. Scenen med Drottningen speglar en scen senare i boken där Snövit torterar en griskulting. Den scenen är också väldigt äcklig, men Snövit gör det av ren sadism och det förstärker skillnaden mellan henne och Kolsvart. 

 

4. Jag tycker våld ofta skildras alldeles för enkelt, kanske särskilt i fantasy som ofta innehåller ganska mycket våld i form av svärdskamp och liknande där avlivandet av en fiende blir ett kortfattat konstaterande: "och sen dog han". Jag tycker det är väldigt obehagligt med våld, och om det ska vara våld i texten (vilket man alltid kan ifrågasätta) - då ska det även märkas i texten. Det ska vara upprörande.

 

5. Jag är med i en skrivargrupp där det även finns några skräckförfattare. Det kan hända att de uppmuntrade mig både med hästen och grisen ... 

PS. Den som inte tycker om när  hästar plågas ska nog inte heller läsa min novell "International Unicorns Ltd" som ingår i novellantologin Vingar och horn (Darkness Publishing förlag). 

 

PPS. Jag har inget emot hästar, jag lovar.

Varför skriva, om ingen läser?

 Efter två dagar på Nördarnas julmarknad i Stockholm konstaterar jag: ingen läser!

Marknadsbesökare fanns det gott om, men de "läser aldrig", "är dyslektiker" eller "har så många böcker redan". Cosplay-tjejer i lägre tonåren kan jag förlåta, de var mest ut efter söta saker. Och de som verkligen är dyslektiker, så klart att de undviker att läsa. Jag förstår även dem som har småbarn ... herregud, inte orkade jag läsa i de åren heller. Men vuxna människor, utan småbarn, som inte läser?! 

Jag vet förstås att det finns andra författare som skriver böcker som faktiskt blir lästa, även om bokläsandet totalt faktiskt har sjunkit. Och personligen har jag ju inte gjort det lätt för mig när jag skriver humoristisk fantastik i diskbänksrealismens, deckarnas och feelgoodböckernas land.  Borde jag börja skriva något som folk verkligen vill läsa? En trött polis som flyttar in i huset bredvid en kvinna som lämnat storstaden för att dreja krukor, och så löser de mysteriet med den mördade ICA-handlaren tillsammans och blir jättekära på kuppen. Något sådant kanske. En annan författare som skriver fantasy har nu börjat skriva även feelgood utan några som helst älvor och magiska svärd. Gissa vilka böcker som säljer bäst?

Men frågan kvarstår - om ingen läser, varför ska jag då skriva? Då måste jag gå tillbaka till skälet till att jag ens började - och fortsatte - skriva:

1. Jag tycker det är roligt att hitta på berättelser.

2. Jag har lärt känna många trevliga människor genom skrivandet.

3. Det är en fin känsla att bli klar med en berättelse och att hålla sin bok i handen.

4. Jag har köpt en prickig kostym att bära på marknader. 

Mitt skrivande ska alltså fortsätta vara helt och hållet för min egen skull. Det må ta mycket tid och kosta en förmögenhet - det är helt enkelt en hobby.

Böcker är för tjejer! Bara för tjejer.

En författare jag följer på Instagram skrev i ett inlägg att de böcker han säljer under en kvinnlig pseudonym säljer bättre än dem han säljer under eget namn. Det stärker en misstanke jag har burit på ett tag: Läsande och böcker är för kvinnor. Det är i och för sig ingen misstanke, snarare ett faktum, att kvinnor läser mer än män och att fler kvinnor än män skriver. Men det som jag däremot inte vet säkert, men misstänker, är att många av dessa kvinnor vill ha bokvärlden i fred från män. 

Ett exempel är galet kända deckarförfattarinnan* Camilla Läckberg. Jag skriver författarinnan för att markera att det rör sig om en kvinna därför att det är relevant i detta fall. Läckberg firade nyligen tjugo år som deckardrottning och bjöd in ett stort antal deckarförfattare, eller deckarförfattarinnor, på en storslagen fest. Och det var just bara författarinnor som var bjudna. Inga män. Det förekom även män, men enbart som underhållning och personal. Kul grepp och efter vad jag sett på sociala medier verkade de flesta inbjudna ha haft roligt. Böcker är för tjejer.  

Alla har inte Läckbergs resurser att göra en så storslagen kulturfeministisk markering, men jag ser även i andra sammanhang detta att kvinnor vill ha bokvärlden i fred. Det finns bokförlag som består av kvinnor som ger ut kvinnor. Boksläpp där jag bara ser kvinnor från mingelbilderna. Böcker skrivna av kvinnor om kvinnor som läses av kvinnor, osv. Vi författarmän står förstås, som alltid, och suktar efter kvinnors förmåga att stötta och lyfta varandra, precis som vi avundsjukt i vår tonåriga tafatthet betraktade gymnasietidens tjejgäng.

Vad är det för fel att kvinnor har en egen sfär och lyfter varandra? Inte mycket, men jag tycker mig se en baksida. Förutom att det drar ner säljsiffrorna för manliga författare ser jag en annan tendens och det är den coola tjejens dominans. Vissa kvinnliga författare får redan innan debuten mycket uppmärksamhet av andra kvinnor och det brukar nästan alltid röra sig om självsäkra och balla tjejer. Den coola tjejen kan förstås vara en mycket bra författare och förtjäna all uppmärksamhet hon kan få, men om den kommer innan debuten kan det rimligtvis inte vara på grund av själva författandet. Det är den balla tjejens dominans. Samma fenomen som gjorde att Blondin-Bella hade tusentals följare även om det säkert fanns andra, betydligt mer intressanta kvinnliga samtida bloggare, som ingen hörde talas om. Den balla tjejen är den som de andra vill efterlikna. 

Kommer jag nu bli angripen av ilskna kvinnor för detta inlägg om kvinnor och författande? Nej, för kvinnor läser kvinnor, kvinnor läser inte män.

*Vissa kommer här reagera och tycka att jag ska skriva "kvinnliga författare", men det betyder precis samma sak och det är inte mer sexistiskt att använda ett adjektiv än att använda en feminin substantivändelse. Skärp er!

Höstenergi

Ända sedan i våras har jag haft svårt att hitta energin till att skriva eller göra något annat skrivrelaterat. Jag har skjutit upp att skriva klart "Små marginaler för Anders Johansson" månad efter månad. Jag släppte boken "Kolsvart och gruvsjuan" i juni men har inte haft energin till att sälja den särskilt mycket. Varför jag varit skrivtrött vet jag inte. Det kan vara att jag gav mig på "Kolsvart och gruvsjuan" alltför tätt efter att jag släppt "Norna" och fortfarande höll på att sälja den på diverse marknader. Det kan vara att jag fick lite nya uppgifter på jobbet som krävde en del mental energi, och det kan också vara för att jag fick covid i våras och kanske har kvar sviter efter det. Nej, förmodligen inte covid, för den var ganska mild.  I vilket fall har jag på senaste tiden känt att energin har börjat komma tillbaka, trots novembermoln och trots en lite rörig jobbsituation.

Jag har inte gett mig på något arbete med någon längre roman ännu, men lite noveller, både korta och lite längre, har det blivit och lite lösa texter som jag inte vet vad de ska leda till: En novell om bonsaimänniskor i krukor, en om en man som adopterar ett mangoträd, en novell om den blodtörstige polisninspektören Bonifatius (som även var med i Hubertusjakten), en påbörjad roman om tidsresor samt tre mycket korta riddarnoveller. Ja, det kanske var lite ändå.

Hoppas alla som läser detta också fått lite höstenergi. Se bara till att undvika allt julpynt innan första advent.

 

  PS. Skriv gärna kommentarer, och skriv också hur man besvarar dem för det har jag inte lyckats förstå.

Bokmässa - varför det?

 I år ska jag gå på bokmässan i Göteborg för första gången. Jag ska till och med vara en aktiv deltagare, inte bara en åskådare. Den 30 september kommer jag signera böcker mellan kl. 15 och 16. Det blir säkert trevligt och jag kommer säkert få träffa flera trevliga människor, men ...

Jag ser många i mina sociala medier som skriver hur de ser fram emot bokmässan, att de har varit där flera gånger, att det ska bli så spännande att träffa författare och köpa böcker. Det får mig att inse att jag är en konstig typ, för jag förstår inte alls lockelsen. Jag har aldrig tänkt tanken tidigare att gå på bokmässa. Det har aldrig fallit mig in. 

Jag föreställer mig att det är ungefär som bokrean, fast med mässgodis och Jan Guillou. På bokrean blir jag mest stressad av alla böcker. Och kändisar, vad ska man egentligen säga till dem? Guillou är säkert lika osäker på vad han ska säga till mig. Det kanske är så det blir - vi kommer skaka hand, titta blygt ner i golvet och mumla vad vi heter. Sen går vi därifrån, lättade att mötet är över. Han kommer säga till sina kompisar något i stil med "Jag träffade en helt okänd författare idag, vad säger man till en sån egentligen?" Och då säger Leif GW, släpigt, "Jag vet, man blir så jävla nervös bara". Sen måste de ta varsitt glas rosévin för att koppla av. Eller är det Almedalen?

 Fast det finns ju andra författare också. Amatörförfattare precis som jag själv. Dem brukar det vara trevligt att prata med. Ja, jag får hålla mig till såna.