Efter två dagar på Nördarnas julmarknad i Stockholm konstaterar jag: ingen läser!
Marknadsbesökare fanns det gott om, men de "läser aldrig", "är dyslektiker" eller "har så många böcker redan". Cosplay-tjejer i lägre tonåren kan jag förlåta, de var mest ut efter söta saker. Och de som verkligen är dyslektiker, så klart att de undviker att läsa. Jag förstår även dem som har småbarn ... herregud, inte orkade jag läsa i de åren heller. Men vuxna människor, utan småbarn, som inte läser?!
Jag vet förstås att det finns andra författare som skriver böcker som faktiskt blir lästa, även om bokläsandet totalt faktiskt har sjunkit. Och personligen har jag ju inte gjort det lätt för mig när jag skriver humoristisk fantastik i diskbänksrealismens, deckarnas och feelgoodböckernas land. Borde jag börja skriva något som folk verkligen vill läsa? En trött polis som flyttar in i huset bredvid en kvinna som lämnat storstaden för att dreja krukor, och så löser de mysteriet med den mördade ICA-handlaren tillsammans och blir jättekära på kuppen. Något sådant kanske. En annan författare som skriver fantasy har nu börjat skriva även feelgood utan några som helst älvor och magiska svärd. Gissa vilka böcker som säljer bäst?
Men frågan kvarstår - om ingen läser, varför ska jag då skriva? Då måste jag gå tillbaka till skälet till att jag ens började - och fortsatte - skriva:
1. Jag tycker det är roligt att hitta på berättelser.
2. Jag har lärt känna många trevliga människor genom skrivandet.
3. Det är en fin känsla att bli klar med en berättelse och att hålla sin bok i handen.
4. Jag har köpt en prickig kostym att bära på marknader.
Mitt skrivande ska alltså fortsätta vara helt och hållet för min egen skull. Det må ta mycket tid och kosta en förmögenhet - det är helt enkelt en hobby.
