Om mitt skrivande

Jag började skriva skönlitteratur för några år sedan som en pysventil till rapportskrivandet i mitt jobb som miljökonsult. Jag behövde slippa skriva det som är sant, korrekt och som inte kan missförstås. Jag ville kunna ljuga, hitta på, ändra begrepp mitt i texten, så tvivel och skörda missförstånd. Jag skriver helst i novell-format och det är också det format jag helst läser själv.

onsdag 25 augusti 2021

Nummer 36

 


Åter dags för en gästbloggare. Jag är  stolt och smickrad över att få publicera denna novell av Lizette Lindskog, som jag lärt känna genom att vi är med i samma skrivargrupp: skrivargruppen Z; fyra författare som inte låter sig låsas av realismens bojor. Jag tycker Lizette är en enormt skicklig författare som skriver väldigt olikt mig själv. Lizette är framför allt en skräckförfattare och, enligt min åsikt, en tragediförfattare. Leta inte efter lyckliga slut hos Lizette, för de finns inte! Lizette kan sitt hantverk och skriver väldigt fysiskt och nära. Det känns i Lizettes texter - inte bara in på huden utan även in genom alla inälvor. Så även i denna novell:


Nr 36

Nummer 36 reagerar inte längre på den smuts som omger henne, inte heller på de många sår och blåmärken som sträcker sig längs hennes späda kropp. Nummer 37 och 38 gråter i rummet bredvid, gnyr som skadeskjutna djur, och hon vill bara att de ska tystna. Det är fortfarande tidigt på dagen och ljusstrimman som smyger sig in mellan plankorna i det tillbommade fönstret har inte hunnit mer än en fjärdedel av sin väg bort till hörnet. När den når dit bort är det dags igen.

Det bultar dovt mellan benen och pulsslagen sprider sig genom kroppen, men det är en trubbig smärta, avlägsen och diffus. Hon drar fingrarna över det hårt stampade jordgolvet, hon vet precis var hon ska hitta märkena. Precis mellan madrassen och toaletten. Där har hon ristat in sitt namn, natten efter att hon kom hit och fick sitt nummer. Det var längesedan. Hon har blivit så lång att hon måste krypa ihop för att få plats på madrassen nu, det behövde hon inte då. Hon följer bokstäverna med fingertopparna, även om hon kan formen på dem utantill, trots att hon inte längre kommer ihåg hur man tyder dem, eller vad som var hennes namn. Det var längesedan tanken fick henne att gråta, hon är van vid att vara ingenting nu. Hon är van vid att vara nummer 36.

Tunga steg ekar utanför dörren och kroppen knyter sig till en boll. Inte ens ett andetag får plats i henne. De brukar inte komma om dagarna, då brukar hon få vara ifred. Ljusstrimman som vandrar över golvet är inte ens halvvägs till hörnet som markerar deras ankomst. Kundernas. Oftast män, sällan kvinnor. Alltid hårdhänta. Hon kan känna fingeravtrycken de pressat in i hennes hud om och om igen. Dörren far upp, ett frasande följs av en duns, sedan stängs dörren igen och nyckeln skramlar i låset.

 

Nummer 39 är en pojke, men inte lik någon pojke hon någonsin sett. Hans vingar är så vita att de nästan lyser i halvmörkret, som om de tog varje ljuststråle och multiplicerade den med oändligheten. Kedjorna som stramar över fjädrarna besvärar honom inte, och hela dagen pratar han. Om sol och måne, om människor som har namn. Han berättar sagor från en annan värld, en värld hon sedan länge glömt bort. Han fyller rummet med sin högljuddhet, men mest tycker hon om det han säger lite tystare. När han kallar henne speciell och håller hennes hand. När hon får känna sig som något annat än nummer 36.

Strax innan ljusstrimman har nått hörnet frågar hon om hon får röra vid hans vingar, han bara ler och vänder ryggen mot henne. Fjädrarna är mjuka, och för ett ögonblick fladdrar ett döende minne till. Någons hår, kastanjebrunt och silkeslent mot hennes kind. Utan att tänka lägger hon kinden mot fjädrarna och andas in doften av damm och värme. Då ser hon det. Smutsiga avtryck fläckar på det rena, hennes avtryck. Hon drar sig tillbaka, sätter sig på händerna för att inte frestas att röra igen. Det hon inte rör vid kan hon inte förstöra. Ljusstrimman möter hörnet och fotsteg ekar i bakgrunden. Det är dags.

 

Han måste ha varit speciell, för det tar fyra dagar innan pojken med vingarna kommer tillbaka. Han är nästan lika smutsig som hon nu, och blodet över låren och de många handformade blåmärkena talar sitt sombra språk. Han sitter i hörnet, omgiven av fallande fjädrar. Hon tar upp en stor fjäder, nu mer smutsgrå än vit, och försöker kila fast den mellan de kvarvarande fjädrarna på hans vinge. Fjädrarna är hala och hon försöker flera gånger, till ännu en fjäder lossnar och faller av.

Han orkar inte berätta fler sagor, men hans ögon är fortfarande himmelsblå. En färg från en värld som hon desperat vill minnas. Han pratar om hur de ska flyga bort, upprepar alla förbjudna saker hon vill höra medan fjäder efter fjäder faller till marken.

 

Nästa gång är det hon som är borta i flera dagar. Smärtan lever. Den vrider sig och krälar genom henne innan den exploderar i metastaser. Hon ligger länge på golvet, pressar huden mot den bedövande kylan som kryper in i henne.

Först tror hon att hon är ensam, sedan ser hon honom. Han går knappt att känna igen. Huden spänner över de nakna vingarna och hans kropp rycker i spasmer. Svarta ådror täcker vingarna och i halvdunklet ser det ut som att de långsamt sprider sig in mot kroppen. Han sitter med huvudet mellan knäna och händerna för öronen, och hon undrar om han ens vet att hon är här. Där står en skål gröt bredvid henne. Doften får magen att knyta sig, men hon sväljer ner några munnar luft och kryper fram till honom.

Hon pratar, berättar vad hon minns av sagorna. Kramar och klappar men möts bara av en kompakt tystnad. Till sist tar hon mod till sig och viskar att de är speciella. Att de ska flyga iväg. Allt det som är förbjudet att ens tänka. Letargiskt och utan att möta hennes blick skakar han på huvudet, och någon inom henne som hon inte trodde fanns rämnar. Tårarna bränner i ögonen och allt blir suddigt. Hur vågar han? Hur vågar han visa henne en annan värld bara för att överge henne i smutsen igen?

Pulsen rusar och ljuset i rummet flimrar. Hon hamrar allt hon kan med sina magra händer, bultar honom över ryggen, klöser hans armar och biter honom i handen. Inte ett ljud lämnar hans läppar. Hon slår till mjölksyran tar över, till tröttheten lägger sig som en filt över ilskan och sakta kväver den.

Hon önskar att ilskan flammat upp igen för det den lämnar efter sig är värre. En tung sorg bygger bo i hennes bröst och självföraktet smakar jord och död. Hon försöker be om förlåtelse, gång på gång, men tungan är svullen och de ovana orden kommer inte ut som de ska. Till sist lägger hon en hand över hans. Han rycker till och tittar upp, och hon kastar sig bakåt, men inte innan hon hinner se. De tidigare himmelsblå ögonen är nattsvarta och i deras avgrundsdjup ser hon sig själv som han ser henne. Hon är precis som alla andra. Som de som kommer om nätterna, som de som tar ut sin mänsklighet på hennes kropp.

Den frätande tystnaden tar över. Tillsammans sitter de ensamma och tittar på ljusstrimmans färd över golvet. Det är snart dags. Den här gången vet hon att hon förtjänar det som ska komma.


onsdag 11 augusti 2021

Mördande tråkig Bengt

 Vad händer i utgivningsprocessen till feelgood-skrönan Norna, undrar ni säkert? Jo, manuset kom tillbaka från redaktören för en månad sedan. Jag är fortfarande osäker på vad en redaktör egentligen gör, men det kan vara detsamma eftersom hon var väldigt positiv till manuset (Jag skriver "hon" trots att redaktören var anonym, men jag har fått intrycket av att bokvärlden mest befolkas av kvinnor; en kvinna är den mest rimliga gissningen.)

Det var egentligen bara småsaker som behövde ändras; mycket handlade faktiskt om rätt användning av skiljetecken, så där fick jag lära mig en del. Tydligen används de annorlunda i engelska, vilket nog har påverkat min användning. Avbrutna ord ska till exempel inte markeras med tankstreck, vilket var en ny lärdo...

Eftersom det var oväntat få synpunkter om ändringar så tog arbetet lite längre tid. Jag kunde inte riktigt tro på att det bara var de små felen, så jag drog mig för att skicka tillbaka manuset. Till exempel lät jag Words berättarröst Bengt läsa upp hela berättelsen (42 000 ord). Det tog ungefär 42 000 timmar, känslomässigt, för Bengt är mördande tråkig. Jag har en vän som heter Bengt och han är jättetrevlig, men Bengt i Word är en känslokall, iskall psykopat som läser orden helt mekaniskt. Var är känslan?! Dessutom var det vissa ord han inte kunde utläsa utan var tvungen att stava bokstav för bokstav. Konstiga ord som "fnös" och "gång". Jag kan förstå att han inte klarade Ååååh eller Hm, men att han uttalade ett jakande "Mm" som "millimeter" ..., om han åtminstone uttalat det som "megameter" så hade det stämt med SI-systemet. 

Nu vidtar korrekturläsning. Det finns säkert några fel kvar som Bengt missade. Hoppas bara att jag inte råkar ut för uppsats-effekten: att man gör en ändring efter en synpunkt och i nästa steg får ändra tillbaka efter en ny synpunkt. 

onsdag 7 juli 2021

Fantasy är inte en genre. Jo. Nej. Nja.

En arbetskamrat läste en av mina noveller - Flickan i tavlan. Han tyckte den var bra, så en annan av mina kolleger köpte den också, läste och hon tyckte också att den var bra. Ett förvånat "Den var ju bra!" och så ett "Men jag måste nog läsa om slutet". Bra betyg båda två: att den var bra och den gav henne något att tänka på. Jag var en ganska nöjd författare. Sen kom Frågan. Frågan som är så svår. 

Den svåra frågan är inte "Är det dig själv du skriver om?". Den är enkel att svara på. Antingen blir man trodd eller inte, men den är enkel att svara på. Den svåra frågan är "Vad är det för genre?" 

Ibland är det en enkel fråga att besvara. Deckare. Feelgood. Kärleksroman. Äventyrsbok. Alla vet ungefär vad det är, vad de kan vänta sig och hur omslaget ser ut. Eller hur? För min del är svaret "mjaa, det är väl kanske, typ, fantasy eftersom det är övernaturliga inslag, men egentligen är det väl mer en berättelse om kärlek/ om att känna sig utanför/ humor/ om lastbilar i en annan dimension/ besatthet av konst..." eller vad det nu handlar om. 

Min kollega sa "Nej, fantasy är det inte." och det betyder nog "det är inte vad jag trodde fantasy är" och det betyder i sin tur "fantasy är berättelser med skäggiga trollkarlar, drakar och svärd." 

Och egentligen finns kanske inte fantasy.

Jo. Det klart att det finns. Eller? (Och läs gärna Eva Holmquists utmärkta krönika om Urban fantasy som finns i ett tidigare blogginlägg). 

Visst finns fantasy, eller det vidare begreppet fantastik som jag kommer använda i fortsättningen, men jag tycker inte att det är en genre*. Det finns väldigt små likheter mellan Sagan om ringen och någon av Terry Pratchetts böcker om Discworld. Den ena är en pompös hjältesaga och den andra är komiska berättelser med en filosofisk knorr. Helt olika berättelser, men båda är fantastik. Star Wars** är helt annorlunda än Liftarens guide till galaxen och båda är helt olika Ray Bradburys fantastiska noveller. Men de är alla fantastik. Och om fantastik är så olika saker; är det då en genre?

Då säger du, kära läsare, att detta gäller också till exempel för deckare: Milleniumböckerna är ganska olika böckerna om miss Marple. Kära läsare, du har helt rätt! Men de handlar ändå om brott. Därför lägger jag dem i samma genre, om än i olika undergenrer.

Fantastik är däremot olika genrer, för de handlar om olika saker. Fantastik kan vara deckare, samhällskritik, skräck, feelgood, romantik, humor, utvecklingsromaner; berättelser om att komma ut, om hämnd, om trasiga familjer. 

Fantastik är däremot en... kuliss. En kuliss som tillåter att författaren förstärker något genom att ta in övernaturliga element. I fantasy är det övernaturliga oftast magi och sagoväsen. I science-fiction är det övernaturliga oftast teknik och rymdvarelser. I Star Wars är det båda två samtidigt. Det finns andra genrer som egentligen är kulisser: I ett kostymdrama kan författaren använda förlegade klassroller, könsroller och krinoliner för att lyfta fram något. I en western kan författaren använda nybyggarnas utsatthet, förtrycket av ursprungsamerikanerna eller hästar och pistoler. Alla dessa sorters berättelser handlar om världar som liknar vår egen, men samtidigt är annorlunda, och då syns vissa saker desto tydligare. Eller så ger de bara en känsla man gillar och det är också okej.

Det finns fantasy som fokuserar på själva sagovärlden, på medeltida vapen eller hur man hässjar hö, snarare än på själva berättelsen. Eller sci-fi som fokuserar på teknik, laser, fysik och maskhål mer än på själva berättelsen. Sådana böcker eller filmer blir oftast väldigt tråkiga. Det värsta exemplet jag läst var Andy Weirs The Martian, där jag nästan trodde det skulle komma räkneövningar efter varje kapitel; om syretillverkning och potatisodling eller allt vad han höll på med. Fantastik är en kuliss jag gillar, men det räcker inte med kulissen, det måste finnas en bra berättelse också.      

 Jag hoppas detta redde ut några viktiga begrepp, rörde ihop andra eller åtminstone irriterade någon.

P.S. Jag använder hellre fantastik eftersom jag gärna blandar vampyrer, zeppelinare, revolvermän, enhörningar, svärd och kvantfysik. 

* En del säger nu att fantastik är ett samlingsnamn för flera genrer, men det struntar jag i just nu. Det är nämligen inte det som är min poäng. 

** För mina jämngamla läsare: Stjärnornas Krig.


 

fredag 26 mars 2021

Old time religion - kortnovell


 Det kunde inte gå fel, men Quintus tänkte inte slarva för det. Det här skulle göras noggrant. Listan över kunder var förberedd. Första numret!

-Josefsson, svarade någon med det lite frågande tonfallet som folk har när de inte vet vem som ringer.

-Hej Inga-Britt, hur mår du idag, jag heter Quintus!

-Jaha?

-Härligt, härligt! Ingen fara Inga-Britt, jag tänker inte sälja några strumpor till dig, ha ha!

-Alltså, jag har faktiskt int...

-Inga-Britt, bröt Quintus av. Visst kan livet kännas innehållslöst ibland? Som om det saknade mening? Har jag rätt eller har jag rätt?

-Jo ibland så…

-Alla behöver en mening Inga-Britt. Och den kan man inte få genom shopping, det behövs något mer; något med substans. Inga-Britt, jag talar om religion. Andlighet. Mening med livet.

-Jag är medlem i svenska kyrk...

-Svenska kyrkan? Är inte det mest en fika-klubb? Inga-Britt, jag talar inte om någon av de konventionella religionerna, de som ingen egentligen begriper och som, ärligt talat, mest lett till krig och lidande. Jag talar om att gå tillbaka till rötterna, till ursprunget, innan den intellektuella eliten krånglade till allt.

-Jaså, ja det kanske...

-Som enda licensierade missionär för Molok-Baal kan jag erbjuda en religion av den gamla hederliga sorten, en som går att förstå. Vi har avgudabilder, prästinnor, extatiska dansare, människooffer …

-Människooffer?!
-Precis Inga-Britt, jag visste att du skulle gilla det! Det är lite old school, klassiskt sådär. Offren tvättas i åsninnemjölk och läggs i munnen på Molok-Baal, fast det är bara en staty förstås, och i magen på guden brinner en eld som offren ramlar ner i och... Hallå? Hallå?

Konstigt. Bara lägga på så där. 

Quintus ryckte på axlarna. Bara att gå vidare på listan. Människooffer - det bara måste bli en succé.

Ja, sa Molok-Baal, Den evigt glödande tjuren, Världars uppslukare. Det måste lyckas. 


lördag 2 januari 2021

Arkitektoniskt manifest

 



Manifest för vackra hus

Modernistisk arkitektur får ofta kritik för att vara fantasilös, fyrkantig och för att vara en intern historia mellan arkitekter som inte tar hänsyn till vad allmänheten tycker är vackert. Och handen på hjärtat; är den inte ganska trist, så här ett knappt sekel senare? Om Du är en arkitekt som är hårt drillad i modernismens raka, preussiska linjer och inte riktigt vet hur Du ska bryta Dig loss kan Du ta hjälp av detta arkitektoniska manifest i fem enkla punkter varje dag fram till trettondan. Manifestet är resultatet av många års studier kring vad som gör en byggnad vacker eller ful. Följ manifestet så får Du inga Kasper Salin-priser, men väl tacksamma leenden från Dina medmänniskor.


 


 

1.  Sluttande tak.

Platta tak gör att huset ser ofärdigt ut och inte riktigt får någon fin övergång mot himlen. Det blir som en avhuggen stubbe. Sluttande tak är praktiska också. Regn och snö rinner av lättare och det går dessutom att sätta på solpaneler, vilket väl känns modernt? Du kanske invänder att det finns områden i världen som traditionellt har platta tak och att det är vackert där. Ja kanske, men då kompenseras de trista platta taken ofta av stor variation i takhöjd vilket tar bort den avhuggna, oavslutade känslan och dessutom finns de oftast i länder där man kan sitta på sin takterrass utan att drunkna i iskallt regn.



 

2. Rena linjer

Rena, geometriska linjer är för arkitekturen vad uniformen är för kläderna. Elegant men tråkigt och egentligen en ursäkt för att slippa använda sin fantasi. Bryt den släta ytan med burspråk, torn och balkonger, gärna runda former mot allt kantigt. Barbapapa-huset är ingen dum inspirationskälla om Gaudi känns uttjatad.





3. Färgsättning

Det finns enkla regler för färgsättning. I kalla, mörka klimat krävs varma färger. Rött, gult och aprikos fungerar bra i Sverige och ger bra kontrast till regntunga novemberskyar. Varmt grön eller varmt blå kan också fungera, men det är ingen personlig favorit. Kalla färger och vitt passar i varma, soliga trakter. Grekiska hus vita hus med blå dörrar till exempel. Tänk alltså så här: Varmt väder, kalla färger. Kallt väder, varma färger. Grått? Beklagar, men försök igen!

 

Du kommer att nå långt med dessa tre grundregler och när Du vant dig vid dem kan Du gå vidare till den högre nivån: 

 

 

          

4. Yta

Glasfasad kan vara snyggt och praktiskt - om Du ritar akvarier. Glas och andra blanka ytor ger en steril känsla som vi bara vill ha i en operationssal. Byggnader för människor bör ha ett material som skänker lite struktur och liv. Puts, sten, trä och tegel är klassiker som fungerat i århundraden. Betong som fasad funkar – om Du ritar broar eller rymningssäkra fängelser.        

 

                     

5. Ornament

Här finns bara en regel: Ös på! Det kan aldrig bli för många pelare och maskaroner och Din stränga träning i den avskalade estetiken kommer ändå hålla Dig tillbaka. Om Du är riktigt djärv kan du lägga till drakar eller valfria monster på taknocken, över porten, på ditt torn eller som stuprör. Om det fungerar på Notre Dame fungerar det även för Ditt hus.

 

God fortsättning på arkitekturåret! Snart kommer vi tillbaka med hemligheten bakom bra stadsplanering.

 

Vi som står bakom detta heter Tobias Robinson (text) och Fredrik Meurman (illustrationer). 

Tobias är naturgeograf och har under flera år arbetat med miljöbedömningar av detaljplaner och infrastruktur. Han är även författare. 

Fredrik Meurman är arkitekt SAR/MSA och har varit kommunarkitekt, länsarkitekt, ansvarig för Boverkets utvecklingsarbete samt chef för Regionplaneavdelningen i Stockholm. Han är även musiker och teaterman. 

Både Tobias och Fredrik arbetar idag på Ecoloop där de utvecklar system för resurseffektiva samhällen.

 

 

fredag 25 december 2020

Drottningen - en vinnarnovell

The Black Queen. Konstnär: Tamara Natalie Madden.

 

I oktober vann jag Fantastiknovelltävlingen 2020!

Ja, tredje pris i alla fall. 

Åtminstone en delad tredjeplats. 

Men ändå, jag var med bland vinnarna och det är första gången jag har vunnit något i en novelltävling, så jag är mäkta stolt. Alla vinnande tävlingsbidrag går att läsa på Skriva-listan som du hittar här och eftersom Du ändå är här, på min blogg, så har jag lagt in novellen här också (det var inga restriktioner mot det, så det är fritt fram att läsa). 

Novellen började som en inlämningsuppgift i en skrivarkurs jag fick i femtioårspresent. Det finns en sensmoral med det till och med. Det här var första inlämningsuppgiften som jag släppte loss och fläskade på med storslaget fantasyspråk och det var också den inlämningsuppgift jag fick bäst respons på.

Fortfarande kvar? Otroligt! Då kommer novellen här...

 

Drottningen

 

"Äntligen kommer hon!"

Ropen hördes över hela hamnen.

"Är det verkligen hon?" sa någon skeptiker i folksamlingen som samlats på kajen.

"Jo, det måste det vara", var någon annan helt tvärsäker på.

Och visst var det hon! Slavarna slutade ro och hamnarbetarna hade knappt hunnit göra fast den stora galären vid pollarna förrän landgången lades ut och hon, hon själv, skred ner mot kajen. Vi som såg henne bara gapade. Vi hade ju hört historier, men en del säger ju vad som helst så vad ska man tro på, och här kom hon, ännu mer strålande än något vi hade hört. Lång, slank och graciös som savannens mest tankfulla giraff – loj men ändå med en bestämdhet i stegen – klev hon ner på kajens stenläggning. Silverklänningen fladdrade i vinden som aldrig slutade blåsa där hav mötte land. Klänningen var skir och böljande, dansande som dimstråk på havsytan en tidig höstkväll och var säkert värd en årslön för en skicklig hantverkare, men vi glömde den genast. Dess silverglans dög bara till lyfta fram henne själv desto mer. Hy svart som en sommarnatt och med samma svaga skiftningar i det svarta av det röda som dröjt sig kvar från skymningen. Vi gick alla ner på knä, hur kunde vi göra annat, vi grisskära och rödfnasiga? Vi var grå, små möss som fått besök av norrskenet själv.

Valdemar klev långsamt fram, eller blev han föst dit av oss andra, och stod strax framför Henne med silversvärdet framsträckt, silversvärdet som i rätt händer kunde skära bort allt ont.

"Ers nåd", sa han med en tjock röst som knappt bar, "vi ber Er ödmjukast ta emot denna symbol för Er höga plikt och vår gränslösa tillit till Er hjälp."

Hon tog emot svärdet, lyfte upp det och granskade svärdsbladet först från det ena hållet, sen det andra. Hon slog ner ögonlocken och först då insåg vi hur vita hennes ögonvitor var, som kiselstenar. Hon slog upp ögonen igen och pekade med det svartfläckiga svärdet (kunde ingen ha putsat det?). På mig.

#

Det hade gått två år sedan sjukdomen först drabbade vår stad. Vissa påstår att det var drakarna som fört den med sig, andra att drakarna kom för att de lockades av lukten av vår hjälplöshet. Drakarna var obehagliga, men sjukdomen var ännu värre. Vissa överlevde, det gjorde de, men många fler ändå dog och långsamt gick det. Först kom febern, sen kom bölderna och sen kom döden. Röken från likbålen trängde in överallt: i stugorna, i templen, i senatsbyggnaden, i affärerna och i våra näsor. I början tänkte vi på mat när vi kände lukten av stekt kött, som vi så sällan hade råd med. Ingen erkände det men det vattnades i munnen på oss alla. När våra dumma näsor äntligen förstod vad lukten betydde slutade många av oss helt att äta kött. Förutom drakkött förstås, det vore slöseri att låta det förfaras.

Jag hade lyckats slå ihjäl en drake som strök omkring vid likbålen och letade efter likdelar som fortfarande var obrända. Även när de var döda var de farliga. Svansen med de vassa piggarna kunde rycka till och slita upp en arm eller ett ben. Jag hade bundit ihop alla fötterna och svansen, men det var ändå farligt att ta ur inälvorna. De kunde helt plötsligt explodera om elden i buken inte hade slocknat helt. Jag gick till Valdemar med den. Valdemar var den bäste drakstyckaren och visste precis hur man skulle ta ur dem utan fara.

"Har du tid med denna?" frågade jag Valdemars breda rygg som stod bakom disken i hans lilla slakteri. Valdemar stod och slipade eggen på en köttyxa och verkade inte höra mig för det vassa ljudet av bryne mot stål.

"Har du tid med denna?"

Valdemar la ner köttyxan och vände sig om. Ansiktet gropigt och ärrigt av kopporna som han hade överlevt som barn och kanske av en och annan pestböld. Valdemar kunde inget ta kål på. Utan att säga något sträckte han fram höger hand för att ta emot draken. Underarmen var rosa, hårlös och glansig där en drake hade bränt honom svårt för ett år sedan. Valdemar visste hur man tog ur en drake, men det hade kostat på att lära sig. Draken var ganska stor, säkert tre fjärdedels famn lång och hade svarta fjäll, utom ovanför ögonen där de bildade vit båge, vilket gjorde att den såg förvånad ut. Den kanske var förvånad över att vara död.

"En till djävla skitdrake", sa Valdemar och blängde på den.

"Det är ju något att äta i alla fall."

"De duger knappt till människoföda, förbannade odjur, men jag äter dem ändå."

"Ja, det är ju något att äta i alla fall."

"Jag äter dem bara för att hämnas, djävla odjur. Men jag njuter inte av det, det ska de veta, djävla odjur, de smakar lika illa som de ser ut."

När Valdemar var på det humöret gick det inte att resonera med honom. Så jag teg.

"Jag har fått nog. Nog av drakar och deras sjukdomar och deras djävla eld. I förrgår dog grannens Evelyn av pesten. Tretton år gammal. Drakdjävlar!"

"Drakdjävlar", sa jag lojalt. "Men det finns inget vi kan göra."

Valdemar tittade på mig, såg sig omkring som om det skulle kunna vara någon som tjuvlyssnade på oss i hans lilla butik och såg på mig igen.

"Inte vi, men det finns någon som kan."

#

Vi skickade iväg säkert tio eller elva duvor som alla togs av drakarna som ständigt kretsade över staden på utkik efter nya ruttnande kroppar. Sen kom Valdemar kom på idén att stryka drakblod på duvornas vingar. Stanken skrämde bort drakarna och nästan oss också. Vi var tvungna att släppa iväg duvorna på nätterna, för det var inte bara drakarna som var lystna på duva. Vakterna höll ständigt utkik efter sådant som kunde störa ordningen. Breven vi hade skrivit skulle ha satt våra huvuden på pålar om vi hade blivit avslöjade. Furst Casimir kunde ta illa vid sig. Det smärtar en furste att inte lyckas skydda sitt folk, han älskar dem som sina egna barn och om han fick veta att starkare krafter hade åkallats för att klara det som han misslyckats med såg han noga till att dela den smärtan med dem som ifrågasatt honom.

Det var bara jag, Valdemar och fyra personer till som kände till planen och vi sex blev färre för varje dag när pesten tog oss en efter en. Till slut var det bara jag, Valdemar och Lazarus kvar av de ursprungliga konspiratörerna. Trots det blev vi fler sammansvurna, dag för dag. Ryktet spreds. Överallt viskade vi små, sjukbleka myror till varandra, tisslade och tasslade; Hon kan rädda oss, Kan hon? Hon är släkt med gudarna, Är det sant? Hon fördriver demoner, Hon kan styra vindarna, Hon bannlyser drakarna, Hon kan, Hon vet, Hon kommer rädda oss, Hon, Hon, Hon.

Till slut började till och med soldaterna från stadsvakten ge oss menande nickningar. När det väl kom en tufsig duva flygande med besked att Drottningen var på väg kändes det som om hela staden var delaktig i komplotten, kanske till och med furst Casimir själv, han ville väl inte heller bli sjuk, han ville väl också bli räddad.

En mulen, vanlig torsdag rusade Valdemars systerdotter Esperanza genom staden och skrek: Hon kommer, hon kommer! Alla rusade ner till hamnen. Långt borta vid horisonten kunde vi se ett fartyg närma sig, roddarslavarnas åror gjorde vita märken av skum vid fartygets sidor och genom måsarnas sång kunde vi höra dunkandet av trumman som höll takten så att årtagen skulle bli jämna.

#

Drottningen pekade med det svartfläckiga svärdet. På mig.

"Du", sa Drottningen och jag kunde inte annat än lyda. Jag darrade fram till Drottningen och föll på knä igen. Hon drog med svärdsspetsen längs hakan på mig. Hon nickade och gick sedan förbi mig upp mot staden. Efter några steg vände hon sig om och höjde på ena ögonbrynet. Jag stod kvar på knä tills Valdemar knuffade till mig. Först då förstod jag. Jag kom på fötter och rusade fram till Drottningen som hade börjat gå igen. Jag saktade in när jag var två steg bakom och följde henne på det avståndet.

Drottningen gick uppför den branta vita gatan av kalksten som går från hamnen upp till templet som ligger högst på kullen. Många stod längs gatan och såg på oss. De trängdes och knuffades för att se bättre, men nästan ingen sa något. Jag undrade om Valdemar var avundsjuk på att jag hade blivit utvald av Drottningen. Över våra huvuden skränade drakarna. Det hade hänt att stadsbor fått drakskit på sig. Om man fick det på armar eller ben var man ofta tvungen att amputera. Fick man det i huvudet behövde man i alla fall inte bekymra sig om pesten mer.

Drottningen gick in i templet och gick fram till det stora altaret av marmor som stod längst in i rummet. Hon viftade med handen mot vakterna som gick ut utan att ifrågasätta. Hon nickade mot altaret. Jag förstod inte vad hon menade. Hon nickade mot altaret igen. Jag gick fram till altaret och satta mig på det. Drottningen la handen mot mitt bröst och tryckte varsamt ner mig mot den kalla, hårda stenbänken som luktade blod och härsket fett från alla de getter, får, grisar och, ibland när inget annat hjälpte, människor som offrats på den.

#

Vi som inte var utvalda stod utanför templet och väntade. På vad visste vi inte, men vi visste att det var här vi måste vara, här vi måste vänta, här vår stads framtid skulle mejslas ut. Drottningen ensam gått in i templet, följd av Baltsar, men det gick inte att säga att de gick in tillsammans. Drottningen går inte tillsammans med en sån som Baltsar, som var en av oss, åtminstone hade han varit det tills alldeles nyligen. Nu visste vi inte vad han var; Drottningens gunstling eller ett lyckligt offer till gudarna för allas frälsning. Vi frågade vakterna om vad som hade hänt, vad hade Hon sagt, vad hade de gjort, men vakterna visste lika mycket som vi själva. En av vakterna kände trycket av våra frågor och började ge oss svar trots att han inga hade att ge. Rykten började spridas bland oss om att Drottningen hade offrat Baltsar och lindat hans tarmar kring Sin kropp, att Hon hade lägrat honom på offeraltaret i en extatisk orgie som slutade med att blixten slog ner i Henne och förintade dem bägge till aska, att Hon hade burit Baltsar i sina armar och att de båda hade lyfts upp till gudarna på en regnbåge, att Hon hade förvandlats till en fågel Fenix som sträckt ut sina ving-...

"Strunt, sa någon, det har inte ens regnat, hur skulle det kunnat bli en regnbåge utan regn?"

"Tror du inte gudarna kan göra en regnbåge om de vill?" sa en annan.

"Äh, och blixtar, det hade vi väl sett?"

"Där kommer fursten! Vad kommer fursten att göra?"

"Är han fortfarande furste, jag menar, nu när vi har en Drottning här och allt?"

 "Ur vägen". Furst Casimirs livvakt röjde undan oss med skaften på sina spjut. Några av oss ifrågasatte furstens auktoritet men vi fick snabbt klargjort att fursten alltjämt var stadens ledare. Furst Casimir gick, röd i ansiktet av ilska och andfåddhet, fram till trapporna till templet. Framme vid trapporna saktade han in i stegen, helt kort, men ändå märkbart, och fortsatte sedan med utstuderat kraftfulla steg upp för trapporna och stannade högst upp, vid pelarnas fötter. Han drog ett djupt andetag, torkade svetten ur pannan med en duk av benvit lärft och vände sig om mot oss.

"Vissa av er tror att Drottningen kommit på er anmodan. Tror ni verkligen att hon kommer när vem som helst kallar? Det är jag som har kallat på henne för att hon, som det är hennes plikt som monark, ska befria oss från denna plåga, befria oss från drakar och sjukdom. Som furste är det min plikt att skydda min stad och jag är inte för stolt för att vända mig till en högre instans, med vilken jag har så goda relationer."

En av vakterna började applådera. Vi föll in i applåden av artighet och för att vakterna har spjut.

"Och du, Valdemar, som begåvat Drottningen ett silversvärd. Vem gav dig rätt och myndighet att tala för stadens räkning?"

Valdemar såg ner i marken. Hans skuldror rörde sig av ilskan som byggdes upp inom honom men som han var tvungen att hålla inne. Åtminstone nu. Åtminstone ett tag till.

"Just det", sa Fursten. "Rådighet över staden har fursten, och enbart fursten talar i stadens affärer."       

#

Det kalla, hårda offeraltaret tryckte mot mitt bakhuvud, mina skulderblad, svanskotan och hälarna. Jag lade händerna på magen som om jag skulle sova, men Hon förde dem varsamt ner längs sidorna. Drottningen räckte ut en spetsig tunga och förde långsamt svärdet längs den oväntat rosa kroppsdelen. Svärdet polerades gräddvitt och blankt bättre än vad en silversmed skulle lyckats med och alla de svarta fläckarna försvann. Drottningen drog åter svärdsspetsen längs hakans linje och lät den därefter lätt, mycket lätt dra en linje längs bröstkorgen ner mot magen. Hon lät svärdsspetsen vila i navelgropen.

Jag visste att detta var min sista stund på jorden. Jag försökte komma på mina svåraste synder och försakelser så att jag skulle kunna be om gudarnas förlåtelse och bli ett renare, mer värdigt offer. Eller så var jag redan renad, som silversvärdet, bara genom att vara utvald av Drottningen? I själva verket måste ju alla mina handlingar, genom hela livet, varit rena, skimrande som en nyslipad marmorskiva eftersom jag var gudarnas utvalde. Jag hade inte insett det tidigare, men just då stod det klart för mig att jag var den utvalde. Den Utvalde. Den som skulle rädda staden från alla plågor och regera vist över mitt folk och styra dem till välstånd och lycka. Hittills hade jag levt ett vanligt liv, okunnig om mitt stora öde, blygsam och enkel. Men nu skulle det ske, min sanna natur skulle uppenbaras.

"Vad tror du kommer ske?" sa Hon tyst, hennes röst som en sammetsduk. "Att du ska bli offrad till gudarna?" Hon pekade med svärdet mot mina hosor och följde den avlånga, putande kullen med spetsen.

"Eller tror du jag kommer lägra dig? Här? På offeraltaret? Jag vet inte vilket som är mest inbilskt och självbelåtet, faktiskt inte."

#

De skränande drakarna som kretsade över staden dök plötsligt ner mot oss, mot templet. Vi fick panik, vi sprang åt alla håll, vi stod förstenade av skräck, men istället för att anfalla oss satte sig de fula djuren på templets tak. Hade vi inte sett det själva hade vi inte trott att det var sant. De satt på templet utan att gudarna straffade dem, putsade sina vingar, blåste en och annan eldslåga, snappade efter varandra om de råkat sätta sig för tätt. Förutom drakarnas käbbel och gnabbande lade sig en tjock och tät tystnad kring templet. Ett spädbarn började skrika. Dess mor stoppade bröstet i munnen på det för att få det tyst. Furst Casimir vände sig bort från oss, mot templet. Vakterna gjorde detsamma och alla vi som stod framför templet såg mot templets port mellan mittenpelarna.

Den bronsbeslagna ekporten rörde sig långsamt utåt och öppnade en smal, mörk glipa. Glipan vidgade sig långsamt. Nu var även drakarna tysta. Dörren gnisslade något på dåligt oljade gångjärn och stannade, vidöppen. Även vinden hade stillnat och vi kunde alla höra suset av blod i våra öron, våra egna andetag och bultandet av våra hjärtan. I triangeln av solljus som letat sig in i templets mörker framträdde långsamt en böljande silverdimma ovan svarta, nakna fötter. Vi föll åter på knä. Valdemar, fursten, vakterna, alla.

Hon stod framför oss. För andra gången den dagen, för andra gången någonsin stod Hon framför oss. Hon såg ut över oss, vred huvudet från ena sidan till den andra för att kunna se oss alla. Till sist såg Hon neråt. Såg på furst Casimir som knäböjde framför hennes fötter.

"Jag har blivit kallad hit," sa Hon, hennes röst som stål. "Kallad hit för att lösa er från ert straff, det straff gudarna rättmätigt utdömt."

"Ers Majestät," rosslade Casimir. "Vad är då vårt brott?"

Drottningen lyfte blicken från Casimir och såg åter ut över oss, ut över stadens borgare.

"Drakar och pest lockas av det ruttna, av det osunda och förstörda. De lockas till asen, till flugorna, till det mögliga och skämda, till det dåliga i sinne såväl som i kött. En osund svulst har länge vuxit till sig ostörd i er stad och gudarna kommer inte att nöjas innan den är bortskuren."

"Ers Majestät, jag förs-...", försökte Casimir, men tystades av en blick av Drottningen.

 "Jag är kniven som skär bort svulsten och jag ersätter den med friskt kött", sa Hon och vinkade fram Baltsar, som blek och darrande kom fram ur tempelmörkret.

"Ers Majestät, detta är oerhört, mitt hus räknar sina anor tillbaka till-...", protesterade Casimir. 

"Tystnad, svulst!" beordrade Drottningen och vände sig åter mot oss. "Detta skämda äpple har fört pest och drakar till er stad, för hans skull har ni alla blivit straffade och för hans skull har ni alla lidit. Tills nu. Jag är kniven som skar fram det onda, men ni måste vara kvarnen som mal ner det så att svulsten inte växer sig stark igen när jag inte längre är här."

Hon hade rätt! Att vi hade varit så blinda! Plötsligt kunde vi inte fort nog lägga hand på fursten, som så tydligt varit den som fått vår stad att lida så. Att vi inte hade förstått? Trodde han att han skulle gå ostraffad? Alla de som dött, grannens Evelyn, de sammansvurna, Valdemars skadade arm - trodde han att det inte skulle straffas? Skamligt. Med käppar, med skorna från våra fötter, med våra bara nävar och med stenar. Ben krossades, skinn sprack och blod flödade. Ett offer till gudarna, utan präster och utan altare, bara stadens egna vrede. Rättfärdig vrede och blodet från en skyldig, en berusning bättre än vin, bättre än haschisch, bättre än de små torra svamparna som sjömän från andra länder sålde i hamnen. När drakarna dök ner mot den döda kroppen ville vi knappt gå åt sidan, men de brände mot oss så vi var tvungna. Drakarna lyfte med kroppen i klorna, hade de inte varit så många hade de aldrig orkat, och flög bort för att aldrig mer komma tillbaka.        

Drottningen hade sett på utan att säga ett ord. Nu visade Hon med handen mot mig.

"Detta är er nye furste, kött av ert kött och blod av ert blod och nu även huvudet ni bär på era axlar."

"Leve furst Baltsar", ropade någon i folksamlingen och det togs strax upp av fler och fler.

"Leve furst Baltsar, leve furst Baltsar!" och ett och annat "Leve Drottningen!"

Jag berättade aldrig för någon vad Drottningen hade sagt till mig därinne i templet; "Du har en vacker profil och är dum nog att bli en passande furste. Gör mannen med silversvärdet till din minister, eller döda honom så att han inte gör uppror mot dig, det bestämmer du själv."

Allt var över. Alla hade gått hem.

En ung p'au-flicka, vars blå hudlinjer möttes vid näsan, tog en vända utanför templet. Kanske hade någon tappat ett guldmynt i upphetsningen. En kopparslant, det fick duga.

 

lördag 17 oktober 2020

Genren urban fantasy

 I dag gästas jag av författaren Eva Holmquist som är aktuell med sin senaste bok, Kimya.



 

Kimya, min senaste bok, är första delen i en ny urban fantasy-serie som utspelar sig i ett dystopiskt samhälle med magi, illegal handel med magiska föremål och en hemlig motståndsrörelse. Men vad menar jag egentligen med urban fantasy? Och hur kom jag fram till att det var just den genren? Varför definiera en genre överhuvudtaget?

Om vi börjar med skälet till att definiera en genre så är det inte viktigt när du skriver boken. Det är framförallt viktigt när boken är skriven och du ska förklara vad det är för en bok. Genrer är med andra ord ett sätt att tala om för läsaren vad de kan förvänta sig om de läser boken. Därför är det viktigt att den genre som väljs också stämmer in på berättelsen, eftersom läsaren kan bli besviken annars.

Urban fantasy är en subgenre. Eftersom fantasy är en så bred genre innefattar den så många olika typer av berättelser att man börjat dela in den i olika typer. Det finns två olika vyer på vad urban fantasy faktiskt är. Den ena tar fasta i ordet urban i begreppet och anser att berättelsen måste utspelas i en stad för att passa in. Den andra tolkningen lägger mer fokus på att den ska utspelas i nutiden och mindre på att den ska utspelas i en stad. Många berättelser inom genren uppfyller båda dessa definitionerna.

När jag började fundera på vilken genre som Kimya tillhörde var min första tanke att det var en urban fantasy. Det finns dock vissa element i historien som skulle kunna klassa i en annan genre. Berättelsen utspelas egentligen inte i nutiden utan i framtiden, vilket normalt sätt skulle klassa den som science fiction om det inte var för magin. Den utspelas också i ett dystopiskt samhälle, vilket innebär att jag skulle kunna benämna den för dystopi. Den stora frågan var om en läsare skulle bli besviken av berättelsen om jag satte en viss genre. När det gäller science fiction så är risken överhängande. De flesta som läser science fiction förväntar sig inte magi. Dystopi hade varit mer rätt, men även där är inte magi en vanlig ingrediens. I Kimya är magin en av de bärande elementen och berättelsen skulle inte fungera utan den. Då är fantasy en tydlig markering av vikten av magi. Fyrstaden är också en viktig karaktär i berättelsen, vilket pekar mot urban fantasy. Det är därför den genren som ger en läsare rätt förväntningar på berättelsen.

Gillar du att läsa urban fantasy?

Eva Holmquist

  

Fakta

Eva Holmquist är en vetgirig bokmal som skriver fantasy, science fiction och skräck. Hon är uppvuxen i Pixbo utanför Göteborg, men bor numera i Jönköping. Dagarna används åt att kvalitetssäkra IT-system medan kvällar och helger ägnas åt böcker och familjen.

“Eva Holmquist är något av en veteran inom svensk fantastik” skrev Btj när Blodskifte, kom ut 2017. Hennes berättelser brukar beskrivas som fantasifulla, tänkvärda berättelser med berättarglädje. Hon skriver både noveller och längre berättelser. Dessutom skriver hon facklitteratur som exempelvis boken ”Praktisk mjukvarutestning”.

Senast utkomna bok: Kimya

Länk till där boken kan köpas: https://www.adlibris.com/se/bok/kimya-9789188381354

Instagram: @evaholmquist

Facebook: https://www.facebook.com/TrostForEttKnytt

Blogg: https://www.evaholmquist.se/blogg/

 

Bibliografi

Fantastikromaner:

·         Kimya (urban fantasy) – Fyrstaden del 1 (Ordspira Förlag, 2020)

·         Ur askan av Gallus (fantasy) – Gallus del 3 (Ordspira Förlag, 2018)

·         Gallus brinner (fantasy) – Gallus del 2 (Ordspira Förlag, 2017)

·         Blodskifte (urban fantasy) – Kattskiftarna i Jönköping del 1 (Ordspira Förlag, 2017)

·         Hoppa så fångar jag (science fiction) – Diligentia del 3 (Ordspira Förlag, 2015)

·         Attentaten i Gallus (fantasy) – Gallus del 1 (Ordspira Förlag, 2014)

·         Ödeland (novellsamling) (Ordspira Förlag, 2014)

·         Det är inte så lätt som du tror (science fiction) – Diligentia del 2 (Ordspira Förlag, 2013)

·         Förlora för att vinna (rymdäventyr med fantasykänsla) – Vailao del 1 (Ordspira Förlag, 2013)

·         Kedjor känns bara när du rör dig (science fiction) – Diligentia del 1 (Ordspira Förlag, 2012)

Fantastiknoveller:

·         Novellen Sandstorm på Mars (science fiction) – Tumanako del 5 (Brev från Cosmos nr 9, 2020)

·         Novellen Danis flygprov (science fiction) – Tumanako del 4 (Ordspira Förlag, 2020)

·         Novellen Attentat mot Kreomen (science fiction) – Tumanako del 3 (Antologin Bortom portalen 2, Fafner förlag, 2018)

·         Novellen Permission på Norta (science fiction) – Tumanako del 2 (Brev från Cosmos nr 4, 2017)

·         Novellen Danis jul (science fiction) – Tumanako del 1 (Brev från Cosmos nr 4, 2017)

·         Novellen God morgon segrare (science fiction) - (antologin Efter slutet, Catahya, 2017)

·         Novellen Kidnappad (skräck) – (antologin 13 svarta sagor, 2015)

·         Novellen Beslutet (science fiction) – (Epok förlag, 2015)

·         Novellen Keep Fighting Until the Machines Fall Asleep (science fiction, engelsk) – (antologin Waiting for the Machines to Fall Asleep, Affront förlag, 2015)

·         Novellen En annan dag (science fiction) – (antologin Kärlek i maskinernas tid, Affront förlag, 2014)

·         Novellen Att dö väl (science fiction) – skriven tillsammans med Oskar Källner (Ordspira Förlag, 2014)

·         Novellen Peligro (skräck) - (Ordspira Förlag, 2014)

·         2014 – Novellen Vellians armé vinner alltid (science fiction) – (antologin Maskinblod 3, Affront förlag, 2014)

·         2014 – Novellen Som en film (science fiction) – (antologin Maskinblod 2, Affront förlag, 2014)

·         2013 – Novellen Flykten från Paradiset (science fiction) – (antologin Maskinblod, Affront förlag, 2014)

Böcker och noveller som inte är fantastik:

·         Revan i tyget (spänningsroman) - (Ordspira Förlag, 2016)

·         Novellen Fotspår i snön (deckare) - (DAST magazine, 2012)

·         Hästar på vift – (HLT förlag, 2006)

Faktaböcker:

·         Praktisk mjukvarutestning – (Studentlitteratur, 2018)