Varför ska man plåga en häst?

En person som läst Kolsvart och gruvsjuan hörde av sig. Hon hade tyckt att boken var välskriven och humoristisk, men det var en sak hon INTE gillade. Scenen där en huvudpersonen, Drottning Kolsvart, försöker ha ihjäl en häst. Läsaren, som är hästägare, ställde mig mot väggen: Vad var meningen med den scenen?

Jag blev glad att hon frågade om hästscenen. Inte för att det är min favoritscen eller så, men det visar ju att hon verkligen läst boken och reagerat på den. Med avsmak verkar det som, men ändå: en stark reaktion. Det jag blev extra glad för var att jag fick ett incitament att analysera vad jag själv hade skrivit.

Det är inget självändamål för mig att skriva skräck eller äckel eller att chocka läsaren. Jag reagerar själv starkt på våldsskildringar, särskilt om det gäller ett oskyldigt eller försvarslöst offer. Så varför skrev jag det där obehagliga stycket om hästen? Det är ett svar i flera punkter.

 

1.  Jag ville att Drottningen verkligen skulle nå botten. I scenen är hon sviken och förrådd, på flykt och skadad. För att trycka ner henne extra mycket ville jag skildra hennes hjälplöshet i att gå från att vara landets regent till att inte kunna skydda vare sig själv eller sina undersåtar, och inte ens ett djur. Hon är totalt hjälplös och handfallen, och min tanke var att det skulle bli en kontrast till hur hon växer, men även hårdnar, som människa hos dv... de kortvuxna gruvarbetarna. 

 

2. Jag lade först bara in att hästen bröt benet för att det skulle bli extra besvärligt för Drottningen, men sen insåg jag att hon, eftersom hon är en anständig person, skulle försöka göra det rätta trots att det är svårt. Det rätta är att avliva hästen, det enkla hade varit att bara gå därifrån. Jag antog att det inte är särskilt lätt att avliva en häst utan rätt utrustning och jag frågade även runt hur det skulle gå till (att inte samtliga personer som ställer frågor på "Författare söker information" blir arresterade - det begriper jag inte). Jag försökte skildra hur svårt det är. Hon gör sitt bästa, men det duger inte, hon kan inte avliva en häst med blotta händerna. Återigen hennes totala brist på kompetens.

 

3. Scenen med Drottningen speglar en scen senare i boken där Snövit torterar en griskulting. Den scenen är också väldigt äcklig, men Snövit gör det av ren sadism och det förstärker skillnaden mellan henne och Kolsvart. 

 

4. Jag tycker våld ofta skildras alldeles för enkelt, kanske särskilt i fantasy som ofta innehåller ganska mycket våld i form av svärdskamp och liknande där avlivandet av en fiende blir ett kortfattat konstaterande: "och sen dog han". Jag tycker det är väldigt obehagligt med våld, och om det ska vara våld i texten (vilket man alltid kan ifrågasätta) - då ska det även märkas i texten. Det ska vara upprörande.

 

5. Jag är med i en skrivargrupp där det även finns några skräckförfattare. Det kan hända att de uppmuntrade mig både med hästen och grisen ... 

PS. Den som inte tycker om när  hästar plågas ska nog inte heller läsa min novell "International Unicorns Ltd" som ingår i novellantologin Vingar och horn (Darkness Publishing förlag). 

 

PPS. Jag har inget emot hästar, jag lovar.

Varför skriva, om ingen läser?

 Efter två dagar på Nördarnas julmarknad i Stockholm konstaterar jag: ingen läser!

Marknadsbesökare fanns det gott om, men de "läser aldrig", "är dyslektiker" eller "har så många böcker redan". Cosplay-tjejer i lägre tonåren kan jag förlåta, de var mest ut efter söta saker. Och de som verkligen är dyslektiker, så klart att de undviker att läsa. Jag förstår även dem som har småbarn ... herregud, inte orkade jag läsa i de åren heller. Men vuxna människor, utan småbarn, som inte läser?! 

Jag vet förstås att det finns andra författare som skriver böcker som faktiskt blir lästa, även om bokläsandet totalt faktiskt har sjunkit. Och personligen har jag ju inte gjort det lätt för mig när jag skriver humoristisk fantastik i diskbänksrealismens, deckarnas och feelgoodböckernas land.  Borde jag börja skriva något som folk verkligen vill läsa? En trött polis som flyttar in i huset bredvid en kvinna som lämnat storstaden för att dreja krukor, och så löser de mysteriet med den mördade ICA-handlaren tillsammans och blir jättekära på kuppen. Något sådant kanske. En annan författare som skriver fantasy har nu börjat skriva även feelgood utan några som helst älvor och magiska svärd. Gissa vilka böcker som säljer bäst?

Men frågan kvarstår - om ingen läser, varför ska jag då skriva? Då måste jag gå tillbaka till skälet till att jag ens började - och fortsatte - skriva:

1. Jag tycker det är roligt att hitta på berättelser.

2. Jag har lärt känna många trevliga människor genom skrivandet.

3. Det är en fin känsla att bli klar med en berättelse och att hålla sin bok i handen.

4. Jag har köpt en prickig kostym att bära på marknader. 

Mitt skrivande ska alltså fortsätta vara helt och hållet för min egen skull. Det må ta mycket tid och kosta en förmögenhet - det är helt enkelt en hobby.

Böcker är för tjejer! Bara för tjejer.

En författare jag följer på Instagram skrev i ett inlägg att de böcker han säljer under en kvinnlig pseudonym säljer bättre än dem han säljer under eget namn. Det stärker en misstanke jag har burit på ett tag: Läsande och böcker är för kvinnor. Det är i och för sig ingen misstanke, snarare ett faktum, att kvinnor läser mer än män och att fler kvinnor än män skriver. Men det som jag däremot inte vet säkert, men misstänker, är att många av dessa kvinnor vill ha bokvärlden i fred från män. 

Ett exempel är galet kända deckarförfattarinnan* Camilla Läckberg. Jag skriver författarinnan för att markera att det rör sig om en kvinna därför att det är relevant i detta fall. Läckberg firade nyligen tjugo år som deckardrottning och bjöd in ett stort antal deckarförfattare, eller deckarförfattarinnor, på en storslagen fest. Och det var just bara författarinnor som var bjudna. Inga män. Det förekom även män, men enbart som underhållning och personal. Kul grepp och efter vad jag sett på sociala medier verkade de flesta inbjudna ha haft roligt. Böcker är för tjejer.  

Alla har inte Läckbergs resurser att göra en så storslagen kulturfeministisk markering, men jag ser även i andra sammanhang detta att kvinnor vill ha bokvärlden i fred. Det finns bokförlag som består av kvinnor som ger ut kvinnor. Boksläpp där jag bara ser kvinnor från mingelbilderna. Böcker skrivna av kvinnor om kvinnor som läses av kvinnor, osv. Vi författarmän står förstås, som alltid, och suktar efter kvinnors förmåga att stötta och lyfta varandra, precis som vi avundsjukt i vår tonåriga tafatthet betraktade gymnasietidens tjejgäng.

Vad är det för fel att kvinnor har en egen sfär och lyfter varandra? Inte mycket, men jag tycker mig se en baksida. Förutom att det drar ner säljsiffrorna för manliga författare ser jag en annan tendens och det är den coola tjejens dominans. Vissa kvinnliga författare får redan innan debuten mycket uppmärksamhet av andra kvinnor och det brukar nästan alltid röra sig om självsäkra och balla tjejer. Den coola tjejen kan förstås vara en mycket bra författare och förtjäna all uppmärksamhet hon kan få, men om den kommer innan debuten kan det rimligtvis inte vara på grund av själva författandet. Det är den balla tjejens dominans. Samma fenomen som gjorde att Blondin-Bella hade tusentals följare även om det säkert fanns andra, betydligt mer intressanta kvinnliga samtida bloggare, som ingen hörde talas om. Den balla tjejen är den som de andra vill efterlikna. 

Kommer jag nu bli angripen av ilskna kvinnor för detta inlägg om kvinnor och författande? Nej, för kvinnor läser kvinnor, kvinnor läser inte män.

*Vissa kommer här reagera och tycka att jag ska skriva "kvinnliga författare", men det betyder precis samma sak och det är inte mer sexistiskt att använda ett adjektiv än att använda en feminin substantivändelse. Skärp er!

Höstenergi

Ända sedan i våras har jag haft svårt att hitta energin till att skriva eller göra något annat skrivrelaterat. Jag har skjutit upp att skriva klart "Små marginaler för Anders Johansson" månad efter månad. Jag släppte boken "Kolsvart och gruvsjuan" i juni men har inte haft energin till att sälja den särskilt mycket. Varför jag varit skrivtrött vet jag inte. Det kan vara att jag gav mig på "Kolsvart och gruvsjuan" alltför tätt efter att jag släppt "Norna" och fortfarande höll på att sälja den på diverse marknader. Det kan vara att jag fick lite nya uppgifter på jobbet som krävde en del mental energi, och det kan också vara för att jag fick covid i våras och kanske har kvar sviter efter det. Nej, förmodligen inte covid, för den var ganska mild.  I vilket fall har jag på senaste tiden känt att energin har börjat komma tillbaka, trots novembermoln och trots en lite rörig jobbsituation.

Jag har inte gett mig på något arbete med någon längre roman ännu, men lite noveller, både korta och lite längre, har det blivit och lite lösa texter som jag inte vet vad de ska leda till: En novell om bonsaimänniskor i krukor, en om en man som adopterar ett mangoträd, en novell om den blodtörstige polisninspektören Bonifatius (som även var med i Hubertusjakten), en påbörjad roman om tidsresor samt tre mycket korta riddarnoveller. Ja, det kanske var lite ändå.

Hoppas alla som läser detta också fått lite höstenergi. Se bara till att undvika allt julpynt innan första advent.

 

  PS. Skriv gärna kommentarer, och skriv också hur man besvarar dem för det har jag inte lyckats förstå.

Bokmässa - varför det?

 I år ska jag gå på bokmässan i Göteborg för första gången. Jag ska till och med vara en aktiv deltagare, inte bara en åskådare. Den 30 september kommer jag signera böcker mellan kl. 15 och 16. Det blir säkert trevligt och jag kommer säkert få träffa flera trevliga människor, men ...

Jag ser många i mina sociala medier som skriver hur de ser fram emot bokmässan, att de har varit där flera gånger, att det ska bli så spännande att träffa författare och köpa böcker. Det får mig att inse att jag är en konstig typ, för jag förstår inte alls lockelsen. Jag har aldrig tänkt tanken tidigare att gå på bokmässa. Det har aldrig fallit mig in. 

Jag föreställer mig att det är ungefär som bokrean, fast med mässgodis och Jan Guillou. På bokrean blir jag mest stressad av alla böcker. Och kändisar, vad ska man egentligen säga till dem? Guillou är säkert lika osäker på vad han ska säga till mig. Det kanske är så det blir - vi kommer skaka hand, titta blygt ner i golvet och mumla vad vi heter. Sen går vi därifrån, lättade att mötet är över. Han kommer säga till sina kompisar något i stil med "Jag träffade en helt okänd författare idag, vad säger man till en sån egentligen?" Och då säger Leif GW, släpigt, "Jag vet, man blir så jävla nervös bara". Sen måste de ta varsitt glas rosévin för att koppla av. Eller är det Almedalen?

 Fast det finns ju andra författare också. Amatörförfattare precis som jag själv. Dem brukar det vara trevligt att prata med. Ja, jag får hålla mig till såna.   

Barbie och ... jag

Vilken genre skriver jag? Jag kan tydligen aldrig släppa detta grubbel. En del recensenter är också perpexa. Måste man skriva i en genre? Nej, förstås inte, men det blir betydligt lättare för läsaren att förstå vilken sorts bok det är. Den som gillar romance vill inte komma hem med en blodig deckare.

Så här brukar jag förklara: Jag har en hel del övernaturliga varelser och fenomen, men det är inte riktigt fantasy (som många tänker sig) eftersom det oftast utspelar sig i vår vanliga värld. Och ibland är det inte sagoväsen utan tidsresor och kvantfysik, men det känns fel att kalla det science fiction. Det är ganska mycket humor i det, så det är väl komedi. Men samtidigt en del svärta, fast inte tungt. Och så är det nästan alltid moraliska funderingar och en del satir.

Många slutar lyssna vid "övernaturligt". Jag tycker själv att jag skriver surrealistiska berättelser, men det säger ju ingenting. Skriver jag Salvador Dali?

Jag kan inte heller hitta så många liknande författare på svenska. De jag tycker att jag själv liknar mest är nog Christopher Moore eller Andrew Kaufman. Om Kaufman skriver Wikipedia såhär: best known for novels which incorporate aspects of genre literature, such as fantasy, superhero and detective novels, with humor. Bra beskrivet, men inte så snärtigt. Lite innehållsförteckning över det. Moore beskrivs såhär: Moore's novels typically involve conflicted everyman characters struggling through supernatural or extraordinary circumstances. Också bra, men inte lika tydligt som att säga "jag skriver deckare." **

Det är nästan enklare att jämföra sig med filmens värld. The Umbrella Academy, The Good Place eller Dirk Gently's Holistic Detective Agency ligger hyfsat nära det jag skriver. Men vad är de för genre? Det är inte heller så lätt att förklara för den genomsnittlige gillar-brittisk-tvdeckare tittaren: Det är liksom i vår värld, men övernaturligt också, fast lite filosofiskt och … *snark*

Häromdagen såg jag filmen Barbie och då föll allt på plats. För Barbie är en berättelse som liknar det jag skriver: en blandning av verklighet och saga, en fundering om samhället eller något annat viktigt, starka kvinnor och taffliga män, allvar förklätt till humor, några stollar att skratta extra åt. Jag hade kunnat skriva Barbie. Det är min genre.

Jag skriver Barbie.

 

**Visst, det står också att han skriver ”comic fantasy”, men det får ju alla att tänka på Terry Pratchett. 

PS. Skriv gärna kommentarer, och skriv också hur man besvarar dem för det har jag inte lyckats förstå.

Book marketing fatigue

Den 8 juni skålade jag i lådvin med vänner, familj och kolleger för min andra roman "Kolsvart och gruvsjuan", ett maktdrama inspirerat av sagan om Snövit men för vuxna. Ett arbete som hållit på sedan 2019 hade kommit i mål. Lycklig och stolt? Bara att sätta igång att göra reklam på instagram och facebook, sälja böcker, damma av den prickiga kostymen och boka signeringar? Och det är nu det ska ske, för boken är bara ny just nu och böcker har paradoxalt nog ett märkligt kort "shelf life". Och jag är lycklig och stolt, för boken blev rätt bra, men ... Jag klarar inte att sälja.

Nu ska ni inte tro att jag är en folkskygg konstnärstyp som föraktar det kommersiella geschäftet kring mitt självutlämnande konstverk och egentligen skulle vilja bränna hela upplagan för att den inte ska besudlas av oförstående dilettanters blickar. Egentligen gillar jag att sälja. Jag gillar att stå på marknader, jag har faktiskt en prickig kostym och jag tycker det är rätt roligt att göra inlägg på min författarsida på Instagram. Inte för att jag säljer särskilt många böcker - det blir inte så när man skriver i en genre som jag inte ens själv kan beskriva - men jag tycker själva säljandet är kul, av flera skäl: Det är en bekräftelse när någon lägger ut pengar för att köpa något som jag har gjort; det blir även ett sätt att möta nya människor; att skriva inlägg, annonser, pynta sitt bokbord och allt vad jag nu gör för att sälja, är faktiskt också något kreativt. Sälja är kul, men energin har tagit slut.

När min förläggare och jag väl hade bestämt datum för boksläppet gjorde jag en plan för min marknadsföring: ett inlägg i veckan där jag presenterade någon av karaktärerna i boken, ett inlägg med ett textutdrag och ett inlägg där jag själv läste högt. Dessutom hade jag redan tidigare bokat in deltagande i olika marknader där jag sålde min första bok "Norna", som kom för bara ett år sedan. Den boken har jag också försökt marknadsföra sedan den kom ut, samtidigt som jag skrivit klart "Kolsvart och gruvsjuan". Efter alla marknader och inlägg är jag fruktansvärt trött på mina böcker, mina inlägg på sociala medier och min prickiga kostym, ja faktiskt lite på mig själv. Jag har drabbats av boksäljartrötthet (eller book marketing fatigue för om det är på engelska känns det mer som ett riktigt begrepp, det bara är så). 

Så vare sig ni saknar mina högläsningar, eller har dragit en lättad suck för att de upphört, så kommer det inte bli några på ett bra tag. Inga säljiga inlägg heller, trots att det är just nu jag borde förorena internet extra mycket med dem. Boken är jag nöjd med, men säljandet får vänta ett tag.