Release, befriad - Mot nya projekt

 Min roman Norna har nu haft release, den är släppt. Den är befriad, ute för att läsas av alla som vill. Och samtidigt känns det som om även jag är befriad. Först nu kan jag verkligen känna att den är avklarad och färdig. Berättelser som inte är utgivna någonstans känns för mig oavklarade, det är som om de inte är riktigt färdiga innan de kommer ut och kan läsas. Det gör inte så mycket om det är som ebok, som pappersbok eller ljud; eller om jag lägger ut dem själv på den här bloggen eller på sociala medier som Wattpad - det är när de är publicerade som de är färdiga. Och när de är färdiga är både de och jag befriade och kan gå vidare till nya projekt. 

 För skrivandets del är det fiskodlingsfeelgood som hägrar. Det ska jag jobba med i höst. Publiceringsmässigt är det Små marginaler som står närmast på tur. Det skulle egentligen blivit Kolsvart, men jag skickade in Små marginaler till några förlag efter god respons från mina skrivarkompisar i skrivgruppen Z och ett par hybridförlag var intresserade. Jag tror dock att den är för kort för att egentligen kunna publiceras med ens en förhoppning om att täcka kostnaderna så jag ska slänga in en novell lite överlappande karaktärer, framför allt äggmännen. Och så började jag på en till novell med tema tidsresor som också skulle kunna fylla ut, men där blev det så många idéer att det snarare måste bli en roman. Så det får skjutas på framtiden, liksom Kolsvart. Den får jag skicka runt i höst medan jag skriver fiskodlingsfeelgood och bearbetar Små marginaler.

Ångfnöske

 Markisen följde efter den halte förmannen nerför en ranglig trätrappa som ledde ner till det stora fabriksgolvet. Trappan gungade till på ett obehagligt sätt då och då, men förmannen visade inga tecken på oro så markisen förmodade att trappan inte skulle rasa, även om det kändes så. Från fabriksgolvets mörker kom pustar av varm luft, obehagligt parfymerad av rök, svett, oläkta sår, dåliga tänder och något annat som markisen inte riktigt kunde placera. Lukten skulle säkert sätta sig i hans nya, blå och vitrandiga kostym, vilket var en djupt bekymrande tanke.

När de kom längre ner och markisens ögon hade hunnit vänja sig vid mörkret såg han människor som hasande drog något som liknade pulkor över golvet. Pulkorna var bundna med rep vid de hasandes midjor. Pulkorna verkade inte tunga, det kunde han se på hur de gled över golvet, men det gick ändå långsamt framåt. När han kom ännu längre ner såg han de tunna armarna och benen som stack fram ur ärmar och byxben; huvudena var inte mycket mer än dödskallar med skinnet kvar. Det här var verkligen de lägsta av de lägsta i samhället och de verkade få mat därefter. Näsan hade vant sig vid stanken och markisen önskade att ögonen lika enkelt hade kunnat vänja sig vid synen av fabriksarbetarna. 

Förmannen ledde honom honom mellan de hasande och markisen ansträngde sig för att inte behöva se någon av dem i ansiktet eller råka röra vid dem. De hasande såg moloket och tomt ner i marken och tittade aldrig upp så han hade inte behövt oroa sig. Förmannen stannade vid en lång ränna i golvet där de hasande också stannade, satte sig och började gunga på de små pulkorna. Det jämna, rytmiska gungandet skulle kunnat ha inspirerat till sånger tänkte markisen, men arbetarna satt tysta. Ibland stötte någon av dem ut ett hest väsande i takt med musiken och ibland hakade någon annan på, men det bildades inga harmonier eller melodier och efter ett tag tystnade de.
“Ja, så här ser det ut Ers nåd”, sa förmannen.
“Förunderligt”, sa markisen, i brist på bättre.
“Fnösket gungas här för att få rätt form, och i rännan i golvet där”, sa förmannen och pekade “går ett band som för det till säckar som bärs ut till grossisterna.”
“Varför är det så varmt”, frågade markisen, men det han egentligen undrade var varför arbetarna var så utsvultna och eländiga.
“Fnösket måste ångas, Ers nåd.”
“Åh, för att inte fatta eld?”
“Ja, kanske. Men också för att det kommer fungera bättre. När man använder det. Om det inte ångas väl kan det till och med explodera.”
Markisen tänkte på alla gånger hans luftskeppsförare hade tänt ångmaskinen med ett stycke fnöske; det hände väl flera gånger varje dag. Föraren skulle göra det igen när han körde hem markisen över hustaken hem till släktens palats och en supé med smörstekta myrägg och bubblande vin efter denna utflykt i helvetets förgård. Ingen tänkte mycket på fnöske. En liten men viktig beståndsdel för att världen och alla dess ångmaskiner skulle fungera. Fnöske fanns alltid. Billigt.  
“De är alla väldigt magra”, trevade han.
Förmannen spottade.
“Vi ger dem så mycket mat de behöver för att orka arbeta men inte göra uppror. De flesta fnöskegungare är straffångar ska Ers nåd veta. Mördare och jag vet inte vad.”
Markisen såg på raden av fnöskegungare som hängande med huvudet fortsatte med sitt montona slit.
Helt oväntat vred en av dem på huvudet.
Ett par röda, trötta ögon såg rakt in i markisens.