Varför skriva, om ingen läser?

 Efter två dagar på Nördarnas julmarknad i Stockholm konstaterar jag: ingen läser!

Marknadsbesökare fanns det gott om, men de "läser aldrig", "är dyslektiker" eller "har så många böcker redan". Cosplay-tjejer i lägre tonåren kan jag förlåta, de var mest ut efter söta saker. Och de som verkligen är dyslektiker, så klart att de undviker att läsa. Jag förstår även dem som har småbarn ... herregud, inte orkade jag läsa i de åren heller. Men vuxna människor, utan småbarn, som inte läser?! 

Jag vet förstås att det finns andra författare som skriver böcker som faktiskt blir lästa, även om bokläsandet totalt faktiskt har sjunkit. Och personligen har jag ju inte gjort det lätt för mig när jag skriver humoristisk fantastik i diskbänksrealismens, deckarnas och feelgoodböckernas land.  Borde jag börja skriva något som folk verkligen vill läsa? En trött polis som flyttar in i huset bredvid en kvinna som lämnat storstaden för att dreja krukor, och så löser de mysteriet med den mördade ICA-handlaren tillsammans och blir jättekära på kuppen. Något sådant kanske. En annan författare som skriver fantasy har nu börjat skriva även feelgood utan några som helst älvor och magiska svärd. Gissa vilka böcker som säljer bäst?

Men frågan kvarstår - om ingen läser, varför ska jag då skriva? Då måste jag gå tillbaka till skälet till att jag ens började - och fortsatte - skriva:

1. Jag tycker det är roligt att hitta på berättelser.

2. Jag har lärt känna många trevliga människor genom skrivandet.

3. Det är en fin känsla att bli klar med en berättelse och att hålla sin bok i handen.

4. Jag har köpt en prickig kostym att bära på marknader. 

Mitt skrivande ska alltså fortsätta vara helt och hållet för min egen skull. Det må ta mycket tid och kosta en förmögenhet - det är helt enkelt en hobby.

Böcker är för tjejer! Bara för tjejer.

En författare jag följer på Instagram skrev i ett inlägg att de böcker han säljer under en kvinnlig pseudonym säljer bättre än dem han säljer under eget namn. Det stärker en misstanke jag har burit på ett tag: Läsande och böcker är för kvinnor. Det är i och för sig ingen misstanke, snarare ett faktum, att kvinnor läser mer än män och att fler kvinnor än män skriver. Men det som jag däremot inte vet säkert, men misstänker, är att många av dessa kvinnor vill ha bokvärlden i fred från män. 

Ett exempel är galet kända deckarförfattarinnan* Camilla Läckberg. Jag skriver författarinnan för att markera att det rör sig om en kvinna därför att det är relevant i detta fall. Läckberg firade nyligen tjugo år som deckardrottning och bjöd in ett stort antal deckarförfattare, eller deckarförfattarinnor, på en storslagen fest. Och det var just bara författarinnor som var bjudna. Inga män. Det förekom även män, men enbart som underhållning och personal. Kul grepp och efter vad jag sett på sociala medier verkade de flesta inbjudna ha haft roligt. Böcker är för tjejer.  

Alla har inte Läckbergs resurser att göra en så storslagen kulturfeministisk markering, men jag ser även i andra sammanhang detta att kvinnor vill ha bokvärlden i fred. Det finns bokförlag som består av kvinnor som ger ut kvinnor. Boksläpp där jag bara ser kvinnor från mingelbilderna. Böcker skrivna av kvinnor om kvinnor som läses av kvinnor, osv. Vi författarmän står förstås, som alltid, och suktar efter kvinnors förmåga att stötta och lyfta varandra, precis som vi avundsjukt i vår tonåriga tafatthet betraktade gymnasietidens tjejgäng.

Vad är det för fel att kvinnor har en egen sfär och lyfter varandra? Inte mycket, men jag tycker mig se en baksida. Förutom att det drar ner säljsiffrorna för manliga författare ser jag en annan tendens och det är den coola tjejens dominans. Vissa kvinnliga författare får redan innan debuten mycket uppmärksamhet av andra kvinnor och det brukar nästan alltid röra sig om självsäkra och balla tjejer. Den coola tjejen kan förstås vara en mycket bra författare och förtjäna all uppmärksamhet hon kan få, men om den kommer innan debuten kan det rimligtvis inte vara på grund av själva författandet. Det är den balla tjejens dominans. Samma fenomen som gjorde att Blondin-Bella hade tusentals följare även om det säkert fanns andra, betydligt mer intressanta kvinnliga samtida bloggare, som ingen hörde talas om. Den balla tjejen är den som de andra vill efterlikna. 

Kommer jag nu bli angripen av ilskna kvinnor för detta inlägg om kvinnor och författande? Nej, för kvinnor läser kvinnor, kvinnor läser inte män.

*Vissa kommer här reagera och tycka att jag ska skriva "kvinnliga författare", men det betyder precis samma sak och det är inte mer sexistiskt att använda ett adjektiv än att använda en feminin substantivändelse. Skärp er!

Höstenergi

Ända sedan i våras har jag haft svårt att hitta energin till att skriva eller göra något annat skrivrelaterat. Jag har skjutit upp att skriva klart "Små marginaler för Anders Johansson" månad efter månad. Jag släppte boken "Kolsvart och gruvsjuan" i juni men har inte haft energin till att sälja den särskilt mycket. Varför jag varit skrivtrött vet jag inte. Det kan vara att jag gav mig på "Kolsvart och gruvsjuan" alltför tätt efter att jag släppt "Norna" och fortfarande höll på att sälja den på diverse marknader. Det kan vara att jag fick lite nya uppgifter på jobbet som krävde en del mental energi, och det kan också vara för att jag fick covid i våras och kanske har kvar sviter efter det. Nej, förmodligen inte covid, för den var ganska mild.  I vilket fall har jag på senaste tiden känt att energin har börjat komma tillbaka, trots novembermoln och trots en lite rörig jobbsituation.

Jag har inte gett mig på något arbete med någon längre roman ännu, men lite noveller, både korta och lite längre, har det blivit och lite lösa texter som jag inte vet vad de ska leda till: En novell om bonsaimänniskor i krukor, en om en man som adopterar ett mangoträd, en novell om den blodtörstige polisninspektören Bonifatius (som även var med i Hubertusjakten), en påbörjad roman om tidsresor samt tre mycket korta riddarnoveller. Ja, det kanske var lite ändå.

Hoppas alla som läser detta också fått lite höstenergi. Se bara till att undvika allt julpynt innan första advent.

 

  PS. Skriv gärna kommentarer, och skriv också hur man besvarar dem för det har jag inte lyckats förstå.

Bokmässa - varför det?

 I år ska jag gå på bokmässan i Göteborg för första gången. Jag ska till och med vara en aktiv deltagare, inte bara en åskådare. Den 30 september kommer jag signera böcker mellan kl. 15 och 16. Det blir säkert trevligt och jag kommer säkert få träffa flera trevliga människor, men ...

Jag ser många i mina sociala medier som skriver hur de ser fram emot bokmässan, att de har varit där flera gånger, att det ska bli så spännande att träffa författare och köpa böcker. Det får mig att inse att jag är en konstig typ, för jag förstår inte alls lockelsen. Jag har aldrig tänkt tanken tidigare att gå på bokmässa. Det har aldrig fallit mig in. 

Jag föreställer mig att det är ungefär som bokrean, fast med mässgodis och Jan Guillou. På bokrean blir jag mest stressad av alla böcker. Och kändisar, vad ska man egentligen säga till dem? Guillou är säkert lika osäker på vad han ska säga till mig. Det kanske är så det blir - vi kommer skaka hand, titta blygt ner i golvet och mumla vad vi heter. Sen går vi därifrån, lättade att mötet är över. Han kommer säga till sina kompisar något i stil med "Jag träffade en helt okänd författare idag, vad säger man till en sån egentligen?" Och då säger Leif GW, släpigt, "Jag vet, man blir så jävla nervös bara". Sen måste de ta varsitt glas rosévin för att koppla av. Eller är det Almedalen?

 Fast det finns ju andra författare också. Amatörförfattare precis som jag själv. Dem brukar det vara trevligt att prata med. Ja, jag får hålla mig till såna.   

Barbie och ... jag

Vilken genre skriver jag? Jag kan tydligen aldrig släppa detta grubbel. En del recensenter är också perpexa. Måste man skriva i en genre? Nej, förstås inte, men det blir betydligt lättare för läsaren att förstå vilken sorts bok det är. Den som gillar romance vill inte komma hem med en blodig deckare.

Så här brukar jag förklara: Jag har en hel del övernaturliga varelser och fenomen, men det är inte riktigt fantasy (som många tänker sig) eftersom det oftast utspelar sig i vår vanliga värld. Och ibland är det inte sagoväsen utan tidsresor och kvantfysik, men det känns fel att kalla det science fiction. Det är ganska mycket humor i det, så det är väl komedi. Men samtidigt en del svärta, fast inte tungt. Och så är det nästan alltid moraliska funderingar och en del satir.

Många slutar lyssna vid "övernaturligt". Jag tycker själv att jag skriver surrealistiska berättelser, men det säger ju ingenting. Skriver jag Salvador Dali?

Jag kan inte heller hitta så många liknande författare på svenska. De jag tycker att jag själv liknar mest är nog Christopher Moore eller Andrew Kaufman. Om Kaufman skriver Wikipedia såhär: best known for novels which incorporate aspects of genre literature, such as fantasy, superhero and detective novels, with humor. Bra beskrivet, men inte så snärtigt. Lite innehållsförteckning över det. Moore beskrivs såhär: Moore's novels typically involve conflicted everyman characters struggling through supernatural or extraordinary circumstances. Också bra, men inte lika tydligt som att säga "jag skriver deckare." **

Det är nästan enklare att jämföra sig med filmens värld. The Umbrella Academy, The Good Place eller Dirk Gently's Holistic Detective Agency ligger hyfsat nära det jag skriver. Men vad är de för genre? Det är inte heller så lätt att förklara för den genomsnittlige gillar-brittisk-tvdeckare tittaren: Det är liksom i vår värld, men övernaturligt också, fast lite filosofiskt och … *snark*

Häromdagen såg jag filmen Barbie och då föll allt på plats. För Barbie är en berättelse som liknar det jag skriver: en blandning av verklighet och saga, en fundering om samhället eller något annat viktigt, starka kvinnor och taffliga män, allvar förklätt till humor, några stollar att skratta extra åt. Jag hade kunnat skriva Barbie. Det är min genre.

Jag skriver Barbie.

 

**Visst, det står också att han skriver ”comic fantasy”, men det får ju alla att tänka på Terry Pratchett. 

PS. Skriv gärna kommentarer, och skriv också hur man besvarar dem för det har jag inte lyckats förstå.

Book marketing fatigue

Den 8 juni skålade jag i lådvin med vänner, familj och kolleger för min andra roman "Kolsvart och gruvsjuan", ett maktdrama inspirerat av sagan om Snövit men för vuxna. Ett arbete som hållit på sedan 2019 hade kommit i mål. Lycklig och stolt? Bara att sätta igång att göra reklam på instagram och facebook, sälja böcker, damma av den prickiga kostymen och boka signeringar? Och det är nu det ska ske, för boken är bara ny just nu och böcker har paradoxalt nog ett märkligt kort "shelf life". Och jag är lycklig och stolt, för boken blev rätt bra, men ... Jag klarar inte att sälja.

Nu ska ni inte tro att jag är en folkskygg konstnärstyp som föraktar det kommersiella geschäftet kring mitt självutlämnande konstverk och egentligen skulle vilja bränna hela upplagan för att den inte ska besudlas av oförstående dilettanters blickar. Egentligen gillar jag att sälja. Jag gillar att stå på marknader, jag har faktiskt en prickig kostym och jag tycker det är rätt roligt att göra inlägg på min författarsida på Instagram. Inte för att jag säljer särskilt många böcker - det blir inte så när man skriver i en genre som jag inte ens själv kan beskriva - men jag tycker själva säljandet är kul, av flera skäl: Det är en bekräftelse när någon lägger ut pengar för att köpa något som jag har gjort; det blir även ett sätt att möta nya människor; att skriva inlägg, annonser, pynta sitt bokbord och allt vad jag nu gör för att sälja, är faktiskt också något kreativt. Sälja är kul, men energin har tagit slut.

När min förläggare och jag väl hade bestämt datum för boksläppet gjorde jag en plan för min marknadsföring: ett inlägg i veckan där jag presenterade någon av karaktärerna i boken, ett inlägg med ett textutdrag och ett inlägg där jag själv läste högt. Dessutom hade jag redan tidigare bokat in deltagande i olika marknader där jag sålde min första bok "Norna", som kom för bara ett år sedan. Den boken har jag också försökt marknadsföra sedan den kom ut, samtidigt som jag skrivit klart "Kolsvart och gruvsjuan". Efter alla marknader och inlägg är jag fruktansvärt trött på mina böcker, mina inlägg på sociala medier och min prickiga kostym, ja faktiskt lite på mig själv. Jag har drabbats av boksäljartrötthet (eller book marketing fatigue för om det är på engelska känns det mer som ett riktigt begrepp, det bara är så). 

Så vare sig ni saknar mina högläsningar, eller har dragit en lättad suck för att de upphört, så kommer det inte bli några på ett bra tag. Inga säljiga inlägg heller, trots att det är just nu jag borde förorena internet extra mycket med dem. Boken är jag nöjd med, men säljandet får vänta ett tag.    

Välkommen till lägerelden

 

Det här är ett gästinlägg av Magnus Carling. Magnus är författare och arbetar även som informationssäkerhetschef. Han är just nu aktuell med De försvunna, en spökhistoria, och senare i år kommer den avslutande delen i hans trilogi om den svarta koden.
Och är det inte lite extra häftigt att han har skrivit seriemanus? Häftigt, för det vill jag också göra. Varsågod, Magnus!

Välkommen till vår lägereld. Sätt dig och låt dig värmas av elden. En kopp kaffe kanske? Vi ska ju ändå sitta ett tag här vid brasan, blicka upp mot stjärnorna och lyssna på en berättelse. Bakom dig är det mörkt, skogens ljud överröstar ibland sprakandet från elden. Kanske smyger det något djur där ute, men var lugn. I eldens närhet är du trygg och här kan vi drömma oss bort. Berättaren ska snart starta och ikväll blir det en spökhistoria.

Känner du igen dig? Har du någon gång suttit runt en lägereld och berättat historier med dina vänner och din familj? Visst är det fantastiskt och det är kanske en av de bästa platserna att höra på en bra historia.

Det här är någonting vi människor har hållit på med sedan långt innan vi kunde börja kontrollera elden. Vi har berättat berättelser för varandra så länge som vi haft ett språk. Med tiden blev berättelserna bara mer och mer fantastiska, och för att få fler att vilja lyssna behövde berättaren överdriva lite. Hitta på nya spännande händelser som inte hade hänt, och egentligen spelade det ingen roll. För där i berättelsen fanns det inte bara spänning, det fanns även något att lära sig.

Jag som skrivit berättelser sedan tidiga tonår har hela tiden haft med mig den här bilden av att sitta runt en lägereld och berätta. Det blir lättare att få ur sig historier om jag tänker mig att jag faktiskt berättar dem själv för en grupp människor, gärna runt en lägereld.

Jag började att skriva fantasy, mest för att det var den genre jag helst läste själv. Sedan blev det skräck, djupt imponerad av Stephen King och Dean Koontz. Långa berättelser, långa nog att kallas romaner, och många korta noveller.

Utöver det skrev jag en hel del seriemanus under några år. Framför allt till Bamse, 91:an och så småningom Fantomen. Serierna var ännu ett sätt att berätta historier, på sitt sätt en ny version av gamla hieroglyfer eller grottmålningar.

Det är väldigt lätt att föreställa sig vilka berättelser som berättades i grottorna i skenet av en eld, där målningen i taket gav berättelsen liv. På samma sätt som det är lätt att fundera över vilka budskap egyptierna ville förmedla genom hieroglyferna. Eller vikingarna genom runorna.

Innan vi återvänder till lägerelden så vill jag konkretisera det jag ville säga med det här korta inlägget. Vi människor är helt enkelt födda till att berätta historier. Om du gör det som författare, lärare, busschaufför eller museiguide spelar ingen roll. Berätta av hjärtats lust och gör det med glädje.

Så, nu sätter vi oss igen. Vilken berättelse vill du höra runt lägerelden idag?

Läs mer om Magnus Carling på https://magnuscarling.com

Diskbänksfantasy

Realistisk litteratur är det allra finaste i Sverige, det är väl bekant. Ju mer påhitt, desto sämre litteratur. Diskbänksrealism är det allra bästa: rostfria vardagsskildringar om allmän glåmighet och utspillda drömmar. Fantastikförfattaren Karin Tidbeck har stuckit ut hakan och ifrågasatt det svenska fantasi-föraktet https://www.expressen.se/kultur/ide/varfor-kravs-en-pizzeria-i-linkoping-for-att-raknas/ . Tidbecks upprop fick mig att fundera. Själv föredrar jag också att skriva och läsa sånt som åtminstone har lite fantasi, verkligheten har jag ju runt mig varje dag ändå. Samtidigt vill jag inte helt vända realismen ryggen, så därför har jag försökt skapa en fusion av fantasin och realismen som rimligtvis ALLA kommer älska: diskbänksfantasy.

                                                             ***

DISKBÄNK I BASKISKT STÅL

 Det hade inte varit billigt med köksrenoveringen. Givetvis hade budgeten överskridits rejält, och tidplanen hade vi inte heller klarat, men det gick inte att säga annat än att det var värt det. Skåp med luckor av cortenstål, marockanskt kakel och - juvelen i kronan - en köksö av indisk oljad ek, stilrent formgiven med en ho av baskiskt, rostfritt stål. Våra vänner suckade oh och ah, de strök med händerna över den indiska eken, smekte det marockanska kaklet och borstade vördnadsfullt av rostfläckarna de fick när de råkade komma emot cortenstålsluckorna. Vi serverade svensk champagne och syltlök på invigningsfesten - nytt och klassiskt på samma gång. Så läckert.

Syltlök eller ej, förr eller senare kommer vardagen tillbaka. Köket ockuperas av blodpudding, levain-bröd och spetskål. Det bryggs kaffe och spills saft, men ibland … (alltför sällan) ibland kommer champagneglasen fram igen, de som vi fick i inflyttningspresent. De tål maskindisk, men Elinor är nervös för att de ska gå sönder, så de får bara diskas för hand. I diskhon av baskiskt stål.
“Har du slagit sönder ett champagneglas?”
Elinor hade ställt in glasen i ett skåp, tvättade av sig rost som fastnat på händerna.
“Va, nä? Jag var försiktig.”
“Var du? För det ska vara åtta glas, men här är bara sju.”
Vi räknade glasen, letade i andra skåp, tittade i diskmaskinen, bakom gardinerna. Sju. Elinor blängde misstänksamt mot mig, men sen var vi tvungna att ge Nebulosa-Marie mat innan det var dags för henne att se på Drömmarnas trädgård och lägga sig. 

Ljuset letade sig ner som tunna stråk, en ängels strålande hår, kröktes av vågorna på ytan, glittrade i ojämna formationer på fiskarnas silverfjäll, över de skarpa ryggfenorna, fick vattnet att skimra blågrönt av miljarder små alger som släppte ifrån sig små, små pustar av syre. Det rostfria vattenfallet brusade ner nytt friskt vatten i den ändlösa oceanen.

Jag förstår inte att vi hade blivit så slarviga. Saker liksom bara … försvann: min vigselring, en jättebra kockkniv, färsk broccoli, ett torskblock som vi ställt fram för att tina. Men det är inte lätt att hålla koll på saker och ting när man har barn och ska jobba och … livspusslet, ni vet.
“Å, vad gulligt av dig att du har diskat upp det som stod i diskhon.”
Diskhon var blank, renskurad, som ny.
“Ingen fara, det klart jag fixar.”
Hade jag diskat? Och skurat diskhon? Kan man glömma något sådant, glömma helt?
Nebulosa-Marie fick färdig barnmat från burk, trots att vi hade lovat varandra att bara ge henne mat lagad från grunden.

Ljuset nådde inte så långt. Det mesta låg i evigt mörker, längre ner. Djupare, djupare. Där levde andra fiskar, andra … varelser. Varelser med oändligt tålamod.

Det är roligt att leka med vatten. Tänk så enkelt det kan vara ändå - för ett litet barn är diskborsten en fantastisk leksak; diskmedel som blir massor med bubblor; vatten som går att plaska och stänka med!
“Var är Nebulosa-Marie?”
“Är inte hon med dig?”
“Hon lekte med dig. Du kan väl inte ha tappat bort henne.”
“Nej, så klart inte.”

Nebulosa-Marie … Är det mörkt där nere?

Saker jag bråkar med mina lektörer om

Lugn, det uppstår (sällan) blodvite; jag är väldigt tacksam för alla goda råd mina lektörer ger mig* och jag är nog sällsynt vidrig att ha som klient, snarstucken och sårbar konstnärssjäl som jag är. För det mesta blir texten bättre och jag måste, dovt muttrande, erkänna att de har haft rätt, men det finns vissa stilgrepp som lektörer verkar störa sig extra mycket på och som jag inte tänker sluta med:

• Adverb - Om ni inte tål adverb, sluta läsa redan nu! Men varför skulle jag inte använda alla ordklasser i en text? Ibland är det helt enkelt mest effektivt och mest lämpligt att använda ett adverb, skrev han irriterat. Märkte ni vad som hände? Ni såg en irriterad person framför er, hans rynkade ögonbryn, den något höjda, spända rösten och sättet han trycker ner tangenterna lite för hårt. Svagt vidgade näsborrar också? Allt detta förmedlat med ett enda ord istället för en lång harang med mer eller mindre krystade beskrivningar som närmast liknar scenanvisningar till en stumfilmsmelodram. Att visa är ofta bra, men en författare måste också kunna berätta. 
• Parenteser - Det blir värre: Jag lägger vissa inskjutna satser inom parentes, särskilt om informationen inte är helt nödvändig men ger en nyans till texten som jag vill få fram. Man kan förstås välja andra sätt att skjuta in sina satser, men i min ganska svala stil där det ständigt svävar en allvetande berättare över läsarens huvud blir parentesen oftast den rätta.
  
• Perspektivbyten  - Värst av allt: jag byter perspektiv i texten (kan ingen stoppa mig?) när jag tycker att det är lämpligt. Själv tycker jag det ger texten spänst. Jag kan beskriva vad som sägs i en dialog och samtidigt berätta vad som rör sig i talarnas huvuden.
• Onödigheter - En skönlitterär berättelse är helt och hållet onödig. Den finns bara för att författaren ville skriva den. Till skillnad från sådant som mat, friskt vatten och skydd mot kyla och hetta, är en berättelse en lyx. Varifrån kommer idén att "bara det nödvändiga" ska finnas med, gärna i tidningskorta staccato-fraser? Mer av allt, bara det är bra.

Får man göra såhär? Ingen läsare har hittills klagat på det, det är faktiskt bara personer som skriver som noterar det. Framför allt personer som gått skrivarkurser. Jag har heller inte hittat några regler mot det och alla stilgreppen används av etablerade författare. Oftast av engelska eller amerikanska såsom PG Wodehouse, Terry Pratchett eller Neil Gaiman, det ska jag erkänna, men de har å andra sidan sålt flera tiotals miljoner böcker och fått alla möjliga utmärkelser, adelskap och filmkontrakt. De kanske inte heller fick, men de gjorde ändå. Jag tror förresten att Tage Danielsson friskt använde sig av sådana här grepp, och några till, i sina berättelser. 

Jag har insett att, förutom utländska bästsäljare, är min stil är påverkad av serietidningar och film; två berättartekniker jag tycker mycket om. Jag strävar alltid efter att få till något "filmiskt" i mitt skrivande och i serietidningar skiftar perspektivet ofta. Får litteratur låna grepp från serietidningar? Från film? Allt som fungerar är bra och varje författare måste odla sin egen personliga röst. Tänk på författaren Karin Smirnoff som bryter mot ett och ett halvt dussin skrivregler redan på sidan 3. Det verkar ju gå alldeles utmärkt bra för henne.

 

Min slutsats är att jag ska fortsätta med de här stilgreppen, göra dem oftare, mer medvetet och framför allt bättre. Så nästa gång en lektör skriver "show, don't tell" i kommentarsfältet  kommer jag bistert fortsätta tänka "show AND tell".

 

* Visst ser det tjusigt ut? "Mina lektörer" - som om jag har en hel stab med lektörer, ständigt redo att finslipa just mina texter. Det har jag inte, tyvärr. Och förresten - en sån här fotnot, det skulle de inte gilla alls, men även det används av storsäljande författaren Terry Pratchett (85 miljoner sålda böcker, översatt till 37 språk), så det kan inte vara helt fel.