Välkommen till lägerelden

 

Det här är ett gästinlägg av Magnus Carling. Magnus är författare och arbetar även som informationssäkerhetschef. Han är just nu aktuell med De försvunna, en spökhistoria, och senare i år kommer den avslutande delen i hans trilogi om den svarta koden.
Och är det inte lite extra häftigt att han har skrivit seriemanus? Häftigt, för det vill jag också göra. Varsågod, Magnus!

Välkommen till vår lägereld. Sätt dig och låt dig värmas av elden. En kopp kaffe kanske? Vi ska ju ändå sitta ett tag här vid brasan, blicka upp mot stjärnorna och lyssna på en berättelse. Bakom dig är det mörkt, skogens ljud överröstar ibland sprakandet från elden. Kanske smyger det något djur där ute, men var lugn. I eldens närhet är du trygg och här kan vi drömma oss bort. Berättaren ska snart starta och ikväll blir det en spökhistoria.

Känner du igen dig? Har du någon gång suttit runt en lägereld och berättat historier med dina vänner och din familj? Visst är det fantastiskt och det är kanske en av de bästa platserna att höra på en bra historia.

Det här är någonting vi människor har hållit på med sedan långt innan vi kunde börja kontrollera elden. Vi har berättat berättelser för varandra så länge som vi haft ett språk. Med tiden blev berättelserna bara mer och mer fantastiska, och för att få fler att vilja lyssna behövde berättaren överdriva lite. Hitta på nya spännande händelser som inte hade hänt, och egentligen spelade det ingen roll. För där i berättelsen fanns det inte bara spänning, det fanns även något att lära sig.

Jag som skrivit berättelser sedan tidiga tonår har hela tiden haft med mig den här bilden av att sitta runt en lägereld och berätta. Det blir lättare att få ur sig historier om jag tänker mig att jag faktiskt berättar dem själv för en grupp människor, gärna runt en lägereld.

Jag började att skriva fantasy, mest för att det var den genre jag helst läste själv. Sedan blev det skräck, djupt imponerad av Stephen King och Dean Koontz. Långa berättelser, långa nog att kallas romaner, och många korta noveller.

Utöver det skrev jag en hel del seriemanus under några år. Framför allt till Bamse, 91:an och så småningom Fantomen. Serierna var ännu ett sätt att berätta historier, på sitt sätt en ny version av gamla hieroglyfer eller grottmålningar.

Det är väldigt lätt att föreställa sig vilka berättelser som berättades i grottorna i skenet av en eld, där målningen i taket gav berättelsen liv. På samma sätt som det är lätt att fundera över vilka budskap egyptierna ville förmedla genom hieroglyferna. Eller vikingarna genom runorna.

Innan vi återvänder till lägerelden så vill jag konkretisera det jag ville säga med det här korta inlägget. Vi människor är helt enkelt födda till att berätta historier. Om du gör det som författare, lärare, busschaufför eller museiguide spelar ingen roll. Berätta av hjärtats lust och gör det med glädje.

Så, nu sätter vi oss igen. Vilken berättelse vill du höra runt lägerelden idag?

Läs mer om Magnus Carling på https://magnuscarling.com

Diskbänksfantasy

Realistisk litteratur är det allra finaste i Sverige, det är väl bekant. Ju mer påhitt, desto sämre litteratur. Diskbänksrealism är det allra bästa: rostfria vardagsskildringar om allmän glåmighet och utspillda drömmar. Fantastikförfattaren Karin Tidbeck har stuckit ut hakan och ifrågasatt det svenska fantasi-föraktet https://www.expressen.se/kultur/ide/varfor-kravs-en-pizzeria-i-linkoping-for-att-raknas/ . Tidbecks upprop fick mig att fundera. Själv föredrar jag också att skriva och läsa sånt som åtminstone har lite fantasi, verkligheten har jag ju runt mig varje dag ändå. Samtidigt vill jag inte helt vända realismen ryggen, så därför har jag försökt skapa en fusion av fantasin och realismen som rimligtvis ALLA kommer älska: diskbänksfantasy.

                                                             ***

DISKBÄNK I BASKISKT STÅL

 Det hade inte varit billigt med köksrenoveringen. Givetvis hade budgeten överskridits rejält, och tidplanen hade vi inte heller klarat, men det gick inte att säga annat än att det var värt det. Skåp med luckor av cortenstål, marockanskt kakel och - juvelen i kronan - en köksö av indisk oljad ek, stilrent formgiven med en ho av baskiskt, rostfritt stål. Våra vänner suckade oh och ah, de strök med händerna över den indiska eken, smekte det marockanska kaklet och borstade vördnadsfullt av rostfläckarna de fick när de råkade komma emot cortenstålsluckorna. Vi serverade svensk champagne och syltlök på invigningsfesten - nytt och klassiskt på samma gång. Så läckert.

Syltlök eller ej, förr eller senare kommer vardagen tillbaka. Köket ockuperas av blodpudding, levain-bröd och spetskål. Det bryggs kaffe och spills saft, men ibland … (alltför sällan) ibland kommer champagneglasen fram igen, de som vi fick i inflyttningspresent. De tål maskindisk, men Elinor är nervös för att de ska gå sönder, så de får bara diskas för hand. I diskhon av baskiskt stål.
“Har du slagit sönder ett champagneglas?”
Elinor hade ställt in glasen i ett skåp, tvättade av sig rost som fastnat på händerna.
“Va, nä? Jag var försiktig.”
“Var du? För det ska vara åtta glas, men här är bara sju.”
Vi räknade glasen, letade i andra skåp, tittade i diskmaskinen, bakom gardinerna. Sju. Elinor blängde misstänksamt mot mig, men sen var vi tvungna att ge Nebulosa-Marie mat innan det var dags för henne att se på Drömmarnas trädgård och lägga sig. 

Ljuset letade sig ner som tunna stråk, en ängels strålande hår, kröktes av vågorna på ytan, glittrade i ojämna formationer på fiskarnas silverfjäll, över de skarpa ryggfenorna, fick vattnet att skimra blågrönt av miljarder små alger som släppte ifrån sig små, små pustar av syre. Det rostfria vattenfallet brusade ner nytt friskt vatten i den ändlösa oceanen.

Jag förstår inte att vi hade blivit så slarviga. Saker liksom bara … försvann: min vigselring, en jättebra kockkniv, färsk broccoli, ett torskblock som vi ställt fram för att tina. Men det är inte lätt att hålla koll på saker och ting när man har barn och ska jobba och … livspusslet, ni vet.
“Å, vad gulligt av dig att du har diskat upp det som stod i diskhon.”
Diskhon var blank, renskurad, som ny.
“Ingen fara, det klart jag fixar.”
Hade jag diskat? Och skurat diskhon? Kan man glömma något sådant, glömma helt?
Nebulosa-Marie fick färdig barnmat från burk, trots att vi hade lovat varandra att bara ge henne mat lagad från grunden.

Ljuset nådde inte så långt. Det mesta låg i evigt mörker, längre ner. Djupare, djupare. Där levde andra fiskar, andra … varelser. Varelser med oändligt tålamod.

Det är roligt att leka med vatten. Tänk så enkelt det kan vara ändå - för ett litet barn är diskborsten en fantastisk leksak; diskmedel som blir massor med bubblor; vatten som går att plaska och stänka med!
“Var är Nebulosa-Marie?”
“Är inte hon med dig?”
“Hon lekte med dig. Du kan väl inte ha tappat bort henne.”
“Nej, så klart inte.”

Nebulosa-Marie … Är det mörkt där nere?