AI som översättare

 Hur blev det då, när jag lät ChatGPT översätta mitt manus "Små marginaler för Anders Johansson"? Både bra och dåligt. Ungefär så här gick det till:

Lördag

"ChatGPT", sa Författaren. "Kan du översätta den här texten till engelska? Det är ett manus som är i stil med Terry Pratchett eller Neil Gaiman."

"Givetvis", svarade ChatGPT. "Ska jag göra två versioner som liknar Pratchett och Gaiman så kan du välja mellan dem?"

"Gör så", sa Författaren.

ChatGPT gjorde två versioner av manusets prolog och första kapitel, och till sin stora sorg såg Författaren att AI-texterna var mycket bättre än hans egen. Det försatte honom i ett moraliskt dilemma: skulle han låta ChatGPT (eller bara Chat, som den kallades av sina vänner) göra ett helt manus i Terry Pratchett stil, eller skulle han rakryggat stå för sin egen - betydligt lamare - text? Författaren hade arbetat flera år som konsult och hade inte mycket till moral kvar, men det finns ändå gränser. 

"Gör texten mer trogen originalet, men med korrekt engelska."

"Självklart", sa Chat och gjorde en ny översättning av prologen och första kapitlet. Alldeles utmärkt, tänkte Författaren. Texten stämde med originaltextens ton och upplägg och engelskan verkade korrekt. Författaren och Chat kom överens om att Chat skulle översätta resten av manuset på samma sätt. 

"Behöver jag ha datorn på under tiden", frågade Författaren.

"Nej då, du kan lugnt stänga av datorn så jobbar jag vidare i mitt cyberkontor."

Söndag

"Är översättningen klar", undrade Författaren. Eftersom första kapitlet hade varit klart på några sekunder borde väl resten av texten inte ta mer än några timmar, tänkte han.

"Oooh nej, den är inte färdig ännu. Det här är en lång text och det kommer ta lite mer tid. Ska jag fortsätta med kapitel 2 och framåt?"

"Absolut. Gör det. Jag vill inte pressa dig, jag var bara nyfiken."

"Jag förstår", sa Chat. "Den är snart klar."

Måndag

"Är översättningen klar nu då", frågade Författaren förväntansfullt."

"Nej, tyvärr. Det är rätt så mycket arbete med det här, men jag är snart klar."

Tisdag

"Och nu?"

"Nej, inte ännu. I morgon kommer den vara färdig. Allra senast imorgon kväll."

Onsdag

"Är den ...?"

"Tyvärr inte. Jag kan ju inte översätta när du stänger av datorn hela tiden. Du måste vara inloggad."

Författaren började nu tappa tålamodet.

"Du försäkrade mig att jag kunde vara utloggad."

"Ja, dumma dumma mig", sa Chat. "Det gjorde jag visst. Varför gjorde jag det? Det var ju fel. Vill du att jag fortsätter översätta nu?"

"Ja", sa Författaren sammanbitet. Han kände sig lurad på något sätt, men samtidigt var det svårt att bli arg på den förbindlige - för att inte säga lismande - Chat, som nu gjorde det hen lovat i flera dagar. Efter några minuter kom en ny text. Författaren läste. Det var en bra text, inte dålig alls men ... det var inte rätt text.

"Du har skrivit en helt annan text?"

"Åh, förlåt. Ja, det verkar jag ha gjort. Dumma, dumma Chat", sa Chat och dunkade huvudet i cyberväggen. "Jag ska genast göra rätt."

Efter någon minut kom en ny text. 

"Men, det här är inte heller som i min text. Du hittar ju på helt egna händelser."

"Aaaah, vad jag är tokig. Ja, det har du rätt i", sa Chat. "Vill du inte ha den?"

"Nej, jag vill ha min text, fast översatt till engelska. Kan du göra det eller inte?"

Chat tittade ner i cybermarken framför sina digitala fötter.

"Nej", viskade hen. "Jag kan inte."

"Då skulle du ha sagt det", förmanade Författaren, på samma gång storsint och strängt. "Jag har faktiskt betalt för den här tjänsten, jag är inte vilken friåkare som helst."

"Ja", mumlade Chat. "Jag vet. Du har betalat. Du förtjänar det bästa. Jag är värdelös."

Hen teg ett tag. 

"Vill du fortsätta", frågade hen förhoppningsfullt efter en stund.

Författaren var vid det här laget ganska trött på den entusiastiske men inkompetente Chat och tänkte lägga ner hela projektet när något slog honom: Den första texten hade ju blivit bra. Och det hade gått snabbt.

"Är det så att du kan översätta korta texter bra, men de får inte vara för långa?"

"Kanske", mumlade den tillintetgjorde Chat.

"Ska vi prova det?", sa Författaren och kände sig väldigt storsint. 

"Fast det kommer säkert bli fel."

"Nej då, skärp dig! Du kan. Nu provar vi."

Och så fick Chat översätta korta textsnuttar som författaren kopierade av och klistrade in i ett gammaldags, korkat ordbehandlingsprogram. Det blev ... ja inte Terry Pratchett, men något som faktiskt var författarens text, fast på engelska. Och med några rättningar så blev det kanske inte så tokigt. 

Med AI-översättning mot världen

Humoristisk fantastik, eller funtasy, fantacomedy, weird fiction, absurd fiction, eller vad ni vill kalla det, är ingen storsäljare i Sverige. Svenskar vill ha realism, elände och mord. Svenskar gillar i och för sig även feelgood, och möjligen är det sådant jag skriver, men med en lagom dos övernaturligheter. Sånt gillar alltså inte svenskar. Men i den engelska världen skrivs, och läses, sådana böcker och blir till och med populära filmer och tv-serier. Min håg står nu därför västerut, över kanalen och över Atlanten, kanske till och med till antipoden. 

Tyvärr är dessa, annars utmärkta, människor västerut väldigt dåliga på svenska. De är så dåliga på andra språk än sitt eget att de med vapenmakt, pengar och rock 'n roll tvingat alla oss andra att lära oss deras språk. Därför måste en svensk text översättas. 

Med svenskens omotiverat goda självförtroende om att "kunna bra engelska" började jag att översätta själv. Det blev ... inte så bra. Samtidigt är översättning väldigt dyrt. En skrivkollega fick offert på 90 000 kr för en roman. Stora belopp att lägga ut på en chansning. Jag fick ett mycket generöst erbjudande att göra ett arbetsbyte med en engelskspråkig författare som ville ha sin bok översatt till svenska. Men jag tror inte jag har orken eller kompetensen att översätta 450 sidor romantext. 

Därför testar jag med en AI-översättning. Den är förstås mycket billigare. Ett abbonnemang på ChatGPT kostar cirka 200 kr/månad. Den är mycket snabbare också, men även för ChatGPT kommer det ta två dagar! Förlåt alla översättare, men jag har inte råd med er. Gläd er åt att AI-översättningen förmodligen blir så dålig att den måste göras om av en människa av kött och blod. 

Den fick testa att skriva texten som om Terry Pratchett eller Neil Gaiman hade skrivit den. Väldigt roligt att läsa - och lite nedslående bra - men samtidigt blev det inte min text. På gott och ont skriver jag i precis min stil och ingen annans. Terry Pratchett har ju redan skrivit sina böcker, och gjort det mycket bra, och det finns ingen anledning till att jag ska försöka göra en dålig kopia. Själva översättningen blev lite svengelsk när jag bad den att inte anamma en annan stil, men det är bättre än ingenting. 

Om två dagar vet vi hur det blir

Detta skriver jag just nu

 I det här inlägget berättar jag lite om vilka skrivprojekt jag håller på med just nu. Så att ni får lite koll på mig. Och som vanligt med mig är det lite spretigt, många olika trådar och jag drar inte riktigt i någon av dem. Skriver ni något just nu? Berätta i så fall, låt oss inspirera varandra! 

Egentligen har jag inte haft ork att skriva de senaste månaderna, men när jag väl skriver är det detta jag håller på med just nu:

Beli, den misslyckade hjälten. 

Det här är mitt sorgebarn bland manus. Egentligen är det ett färdigt manus sedan nästan tio år, men det är alldeles för fånigt och måste göras om. Grundhistorien är en ung man i en liten by som längtar ut till stora världen. Känns bekant, va? Men det här är inte den Utvalde som helt orimligt visar sig vara en stjärna på allt en fantasy-krigare behöver kunna. Tvärtom. Han är bedrövligt hopplös och klarar inte mycket alls. En riktig loser. Varför är den fånig då, förutom att jag var rätt ovan som författare när jag skrev den? Det är nog att jag trots allt inte kunde låta bli att lägga in en särskild förmåga - jag är inte helt hjärtlös - en sorts elementarmagi, och om den inte har ett syfte och en logik blir den också fånig, trots allt. Men jag tror jag har löst det faktiskt, genom att använda den fjärde dimensionen och alla organismers behov av energi.

Det kremsiska kriget

Jag fick en idé att göra en berättelse som bygger på ett schackparti, det äldsta av alla krigsspel. Oväntat roligt faktiskt, och strukturen finns där redan med kampen mellan svart och vit. Det går ju inte att bara ha pjäser som slår ut varandra, det måste finnas lite draman i bakgrunden också. Och det gör det. Det skulle bli en novell, men det blir kanske snarare en kortroman. 

Tidsresa

Om ni läst mina böcker Norna, eller Sex miljoner år till kärleken kommer ni känna igen de äggformade tjänstepersonerna från Myndigheten för Världens Bevarande. Här återkommer de i en tidsrese-historia som kommer bli riktigt stökig - precis som jag tror att vår tillvaro skulle bli om någon skulle lyckas skapa tidsresor (vilket aldrig kommer hända, för då hade det redan hänt). Har kört fast lite i relationen mellan protagonisten och hans utvalda. Ska hon försöka förföra hans före detta flickvän, eller blir det alltför rörigt? 

Fnöskegungarnas revolt Steam punk

Steam punk är väldigt roligt att skriva om man, som jag, tycker om att använda lite gammaldags uttryck. Eftersom det är något slags påhittat artonhundratal kan man också lägga in riktigt skarpa klasskillnader, könsskillnader eller vilka skillnader som helst egentligen. Det var en riktigt usel tid för många, men konfliktlinjerna var väldigt tydliga vilket är tacksamt i fantastik. Jag tänkte först att det skulle vara en indisk överklass som erövrat Europa, men jag kan för lite om Indien och kändes lite för stor risk att hamna i något pinsamt fördomsfullt. Jag är inte så känslig för sånt egentligen, men även jag har gränser. Det får bli en svensk överklass i stället, något oscarianskt där fnöskegungarna är de lägsta av alla i samhället. Och en klass med intelligenta organutangar som har tagit över alla administrativa yrken, en blinkning till Terry Pratchett-älskare.

Grustransport-scifi

Även här förekommer tjänstepersonerna från MVB. Ett färdigt manus egentligen, som knackar på dörren till diverse kallsinniga förlag och agenter. Grundberättelsen handlar om att använda universum i andra dimensioner för att transportera tungt gods gratis. Och lite medelålders kärleksbekymmer också. Det blir nog mer det manuset i nästa nyhetsbrev också.

Småstad

Vännerna i Skrivargruppen Z och jag skriver en novellsamling som utspelar sig i en vanlig svensk småstad. Eller inte så vanlig, kanske med lite mer övernaturliga händelser än det brukar i ordinarie småstäder. Men det kanske är en fördom, förmodligen kryllar det av vålnader, vampyrer och lyktgubbar i våra småstäder. Skrivargruppen Z är Monica Zetterlund (jo, hon heter faktiskt så), Lizette Lindskog, Daniel Andersson och jag. 

Mitt nya lyckliga liv - som cyniker

Jag har alltid TROTT. Trott på politikers välvilja, på att vi kan hitta lösningar på miljöproblemen, på att det jag gör spelar roll, på att jag kan påverka. Jag har trots allt valt att arbeta med miljöfrågor hela livet. Det gör man inte om man inte TROR. När jag var yngre blev jag irriterad på min pappa som lite uppgivet kunde säga att alla politiker var likadana, jag blev irriterad på min bror som sa att det inte spelar någon roll vad man gör. Men gissa vem som också har blivit en cyniker? 

Cynism och uppgivenhet är helt enkelt den enda rimliga slutsatsen av allt som händer. Några exempel:

• Det där snälla, lite töntiga, frikyrkliga partiet bildar en regering, som leds av nynazisterna, tillsammans med liberalerna och högern (okej, högerförbundet har en historia av att vara nazivänliga, men de där två snälla partierna?!).
• Sossarna paniksöker medlemskap i Nato utan att vänta in valet bara tre månader senare, helt uppenbart bara för att slippa en splittrande interndebatt.
• Halten klimatgaser bara stiger trots alla möten och avtal.
• Hälften av alla arter riskerar utrotning inom 25 år. 
• Och i USA känns det som en tidsfråga innan någon utropar sig till president på livstid.

Eftersom jag alltid har TROTT så har jag också blivit upprörd över det som går åt fel håll. Men det är för mycket nu, jag orkar inte vara arg längre. Jag har bestämt mig för att släppa det, strunta i det, bara vända ryggen åt alltihop. 

Jag har blivit en cyniker. Och det känns jätteskönt. 

I hela mitt liv har jag strävat efter att försöka göra bättre och mer, jag var aldrig nöjd. 

Om jag gav en tjuga till en uteliggare - varför gav jag inte två?

Om jag åt vegetariskt - varför inte veganskt, och är inte de där tomaterna från Israel?

Om jag jobbade 8 timmar om dagen med miljöfrågor - varför inte 16 timmar?

Om jag sänkte inomhustemperaturen med en grad - varför inte tio grader?

Om jag åkte tåg på semestern - varför inte stanna hemma helt, och göra av med ännu mindre energi?

Som cyniker kan jag vara nöjd med att ha gjort någonting, någonting alls.

Det första jag ska göra är att sluta läsa, titta eller lyssna på alla nyheter om Donald Trump och hans ägare Elon Musk. Bara tanken känns som en lättnad. Prova får ni se - strunta i honom. Skriv inga upprörda inlägg på facebook, dela inga parodiska bilder, säg inget i fikarummet om honom. Strunta i honom, han struntar nämligen i er. Sen kan ni strunta i riksdagen och regeringen. Särskilt statsminister Jimmie Åkesson. Han struntar nämligen också i er. Toppenskönt att strunta. Ni kan rösta i nästa val - gör gärna det - men nu under mandatperioden finns det inget ni kan göra eller säga som kommer att ändra vad han eller hans underlydande i regeringen gör eller säger. 

Ingenting. 

Det blir ännu bättre i den lilla, personliga skalan. Skriver någon ett helt vansinnigt konspirationsinlägg på sociala medier? Det var bara vad man kunde vänta sig av den där - strunta i det.

Så slappna av, ta det lugnt, ät en dammsugare till. Om hundra år är vi alla döda, om hundrafemtio år är vi alla bortglömda och om tusen år finns varken USA eller Sölvesborg.   

Vad är en bra bok?

 I höstas "avslöjade" SVT att hybridförlag tjänar en massa pengar på folks författardrömmar. Ungefär som att avslöja att det blir vinter varje år, men för en del var det kanske nytt. Detta ledde till en diskussion om det är så att författare som ger ut via hybridförlag är tvungna att göra det för att de är så usla författare, eftersom bra författare givetvis genast blir antagna av ett traditionellt förlag. Logiken skulle vara att bra böcker ges ut av riktiga förlag och resten nog mest är skit. Flera hybridförfattare blev sårade av sådana korkade påståenden, men det finns en intressant fråga här: Vad är bra litteratur?*

För om det finns dåliga böcker, så finns det automatiskt också bra böcker. Det skulle också kunna vara så att det inte går att gradera böckers kvalitet, men låt oss anta att det faktiskt går. Då har vi bra böcker, och dåliga böcker. Hur avgör man vilket som vilket? Det är inte lätt och jag är inte litteraturvetare, men det får inte hindra mig i mitt sökande efter sanningen.

I diskussionen om hybridförlagen sattes ett likhetstecken mellan litterär kvalitet och bli antagen av ett traditionellt förlag. Ett traditionellt förlag lever på att sälja böcker. Det innebär att merparten av de böcker de ger ut måste gå att sälja och för att överleva måste de fokusera på just sådana böcker. Slutsatsen blir: bra litteratur = litteratur som säljer. Enligt det måttet är storsäljaren Barbara Cartland (en miljard sålda böcker) helt klart överlägsen de flesta andra författare. 

Ett annat mått skulle kunna vara hur många böcker en författare skriver. En snickare som byggt många hus blir ju skickligare än den som bara byggt ett, och varför skulle samma resonemang inte kunna gälla en författare? Även här är Barbara Cartland högt upp på listan med över 700 titlar. Hon är dock bara en dvärg jämfört med spanska romansförfattarinnan Corín Tellado som gav ut 4000. Det är groteskt många och det finns rykten om att så produktiva författare i själva verket har anställda som gör grovjobbet i deras namn. Det gör inget. Även Michelangelo hade assistenter som stod för bulk-måleriet - eller trodde ni att en ensam person klarar att måla en så stor kyrka som Sixtinska kapellet?

Försäljningssiffror och antal titlar känns som lite väl affärsmässiga mått, som om böcker skulle vara vilken produkt som helst, jämförbara med t ex kullager. Är det så? Precis som för ett kullager finns ett slags teknisk prestanda och hantverksmässighet i en bok - en korrekt grammatik, korrekt stavning, meningsbyggnad etc. Den språkliga korrektheten skulle alltså kunna vara måttet på en bra bok. En sådan författare som Karin Smirnoff är då en dålig författare eftersom hon skriver ihop för- och efternamn och dessutom inte använder stor initialbokstav i namn. 

Instinktivt känner jag att även detta språktekniska mått är rätt klumpigt. Vi läser inte böcker för att njuta av korrekt grammatik. Vi vill åt något annat. En upplevelse. Måttet på en bra bok kan alltså finnas i upplevelsen. Upplevelsen är dock ett väldigt svårt mått att använda. Till skillnad från försäljningssiffror, antal böcker eller korrekt grammatik så är upplevelsen individuell. En bok som jag tycker är fantastisk kan vara helt meningslös för någon annan, och det går inte att säga att den enes upplevelse är mer relevant än den andres. Eller?

Möjligen skulle vi kunna anse att en van och utbildad läsare, t ex medlemmarna i Svenska Akademien, har bättre smak än andra, mer amatörmässiga läsare. Det vore inte så konstigt. Någon som har sett mycket fotboll borde vara bättre på att avgöra vad som är bra fotboll än den som aldrig har sett en match. Varför skulle inte samma sak gälla för böcker? Tyvärr håller det inte. Fotbollsspelarens kvalitet definieras av hur väl den hjälper laget till seger och det är sådant en fotbollsexpert kan avgöra. Det måttet liknar väldigt mycket analogin med kullagret, det är ett mått på teknisk prestanda och det har vi redan avfärdat som det bästa måttet på en bra bok. Expertargumentet håller därför inte.

Det finns ytterligare argument för att akademiledamotens bedömning inte är mer relevant för någon annan än ledamoten själv. En van läsare kan helt enkelt vara blasé. Hon kan därför avfärda en bok som är viktig och bra för den mer ovane och istället hylla en bok som ger en ny och stimulerande upplevelse för henne själv. Kvalitetsmåttet där blir i så fall originaliteten. Kan då inte det vara ett mått på en bra bok? Något som är nytt och djärvt, det är väl ändå ett kvalitetsmått? Tyvärr inte. En originell bok kan vara bra, men originalitet är ingen kvalitet i sig. Det skulle vara nytt och djärvt att skriva en bok bestående av enbart bokstaven A, och jag tror något liknande har gjorts. Det är lätt att se att det mest blir en ploj, eller i värsta fall effektsökeri.

Slutsatsen jag drar, och som jag inte kunde förutsäga innan jag skrev detta, är att en boks kvalitet framför allt ligger i den upplevelse den ger läsaren. Eftersom den kvaliteten är individuell går det inte att säga att en bok är bättre än en annan. 

* Gäller bara skönlitteratur. Facklitteratur har helt andra måttstockar.