Välkommen till lägerelden

 

Det här är ett gästinlägg av Magnus Carling. Magnus är författare och arbetar även som informationssäkerhetschef. Han är just nu aktuell med De försvunna, en spökhistoria, och senare i år kommer den avslutande delen i hans trilogi om den svarta koden.
Och är det inte lite extra häftigt att han har skrivit seriemanus? Häftigt, för det vill jag också göra. Varsågod, Magnus!

Välkommen till vår lägereld. Sätt dig och låt dig värmas av elden. En kopp kaffe kanske? Vi ska ju ändå sitta ett tag här vid brasan, blicka upp mot stjärnorna och lyssna på en berättelse. Bakom dig är det mörkt, skogens ljud överröstar ibland sprakandet från elden. Kanske smyger det något djur där ute, men var lugn. I eldens närhet är du trygg och här kan vi drömma oss bort. Berättaren ska snart starta och ikväll blir det en spökhistoria.

Känner du igen dig? Har du någon gång suttit runt en lägereld och berättat historier med dina vänner och din familj? Visst är det fantastiskt och det är kanske en av de bästa platserna att höra på en bra historia.

Det här är någonting vi människor har hållit på med sedan långt innan vi kunde börja kontrollera elden. Vi har berättat berättelser för varandra så länge som vi haft ett språk. Med tiden blev berättelserna bara mer och mer fantastiska, och för att få fler att vilja lyssna behövde berättaren överdriva lite. Hitta på nya spännande händelser som inte hade hänt, och egentligen spelade det ingen roll. För där i berättelsen fanns det inte bara spänning, det fanns även något att lära sig.

Jag som skrivit berättelser sedan tidiga tonår har hela tiden haft med mig den här bilden av att sitta runt en lägereld och berätta. Det blir lättare att få ur sig historier om jag tänker mig att jag faktiskt berättar dem själv för en grupp människor, gärna runt en lägereld.

Jag började att skriva fantasy, mest för att det var den genre jag helst läste själv. Sedan blev det skräck, djupt imponerad av Stephen King och Dean Koontz. Långa berättelser, långa nog att kallas romaner, och många korta noveller.

Utöver det skrev jag en hel del seriemanus under några år. Framför allt till Bamse, 91:an och så småningom Fantomen. Serierna var ännu ett sätt att berätta historier, på sitt sätt en ny version av gamla hieroglyfer eller grottmålningar.

Det är väldigt lätt att föreställa sig vilka berättelser som berättades i grottorna i skenet av en eld, där målningen i taket gav berättelsen liv. På samma sätt som det är lätt att fundera över vilka budskap egyptierna ville förmedla genom hieroglyferna. Eller vikingarna genom runorna.

Innan vi återvänder till lägerelden så vill jag konkretisera det jag ville säga med det här korta inlägget. Vi människor är helt enkelt födda till att berätta historier. Om du gör det som författare, lärare, busschaufför eller museiguide spelar ingen roll. Berätta av hjärtats lust och gör det med glädje.

Så, nu sätter vi oss igen. Vilken berättelse vill du höra runt lägerelden idag?

Läs mer om Magnus Carling på https://magnuscarling.com

Diskbänksfantasy

Realistisk litteratur är det allra finaste i Sverige, det är väl bekant. Ju mer påhitt, desto sämre litteratur. Diskbänksrealism är det allra bästa: rostfria vardagsskildringar om allmän glåmighet och utspillda drömmar. Fantastikförfattaren Karin Tidbeck har stuckit ut hakan och ifrågasatt det svenska fantasi-föraktet https://www.expressen.se/kultur/ide/varfor-kravs-en-pizzeria-i-linkoping-for-att-raknas/ . Tidbecks upprop fick mig att fundera. Själv föredrar jag också att skriva och läsa sånt som åtminstone har lite fantasi, verkligheten har jag ju runt mig varje dag ändå. Samtidigt vill jag inte helt vända realismen ryggen, så därför har jag försökt skapa en fusion av fantasin och realismen som rimligtvis ALLA kommer älska: diskbänksfantasy.

                                                             ***

DISKBÄNK I BASKISKT STÅL

 Det hade inte varit billigt med köksrenoveringen. Givetvis hade budgeten överskridits rejält, och tidplanen hade vi inte heller klarat, men det gick inte att säga annat än att det var värt det. Skåp med luckor av cortenstål, marockanskt kakel och - juvelen i kronan - en köksö av indisk oljad ek, stilrent formgiven med en ho av baskiskt, rostfritt stål. Våra vänner suckade oh och ah, de strök med händerna över den indiska eken, smekte det marockanska kaklet och borstade vördnadsfullt av rostfläckarna de fick när de råkade komma emot cortenstålsluckorna. Vi serverade svensk champagne och syltlök på invigningsfesten - nytt och klassiskt på samma gång. Så läckert.

Syltlök eller ej, förr eller senare kommer vardagen tillbaka. Köket ockuperas av blodpudding, levain-bröd och spetskål. Det bryggs kaffe och spills saft, men ibland … (alltför sällan) ibland kommer champagneglasen fram igen, de som vi fick i inflyttningspresent. De tål maskindisk, men Elinor är nervös för att de ska gå sönder, så de får bara diskas för hand. I diskhon av baskiskt stål.
“Har du slagit sönder ett champagneglas?”
Elinor hade ställt in glasen i ett skåp, tvättade av sig rost som fastnat på händerna.
“Va, nä? Jag var försiktig.”
“Var du? För det ska vara åtta glas, men här är bara sju.”
Vi räknade glasen, letade i andra skåp, tittade i diskmaskinen, bakom gardinerna. Sju. Elinor blängde misstänksamt mot mig, men sen var vi tvungna att ge Nebulosa-Marie mat innan det var dags för henne att se på Drömmarnas trädgård och lägga sig. 

Ljuset letade sig ner som tunna stråk, en ängels strålande hår, kröktes av vågorna på ytan, glittrade i ojämna formationer på fiskarnas silverfjäll, över de skarpa ryggfenorna, fick vattnet att skimra blågrönt av miljarder små alger som släppte ifrån sig små, små pustar av syre. Det rostfria vattenfallet brusade ner nytt friskt vatten i den ändlösa oceanen.

Jag förstår inte att vi hade blivit så slarviga. Saker liksom bara … försvann: min vigselring, en jättebra kockkniv, färsk broccoli, ett torskblock som vi ställt fram för att tina. Men det är inte lätt att hålla koll på saker och ting när man har barn och ska jobba och … livspusslet, ni vet.
“Å, vad gulligt av dig att du har diskat upp det som stod i diskhon.”
Diskhon var blank, renskurad, som ny.
“Ingen fara, det klart jag fixar.”
Hade jag diskat? Och skurat diskhon? Kan man glömma något sådant, glömma helt?
Nebulosa-Marie fick färdig barnmat från burk, trots att vi hade lovat varandra att bara ge henne mat lagad från grunden.

Ljuset nådde inte så långt. Det mesta låg i evigt mörker, längre ner. Djupare, djupare. Där levde andra fiskar, andra … varelser. Varelser med oändligt tålamod.

Det är roligt att leka med vatten. Tänk så enkelt det kan vara ändå - för ett litet barn är diskborsten en fantastisk leksak; diskmedel som blir massor med bubblor; vatten som går att plaska och stänka med!
“Var är Nebulosa-Marie?”
“Är inte hon med dig?”
“Hon lekte med dig. Du kan väl inte ha tappat bort henne.”
“Nej, så klart inte.”

Nebulosa-Marie … Är det mörkt där nere?

Saker jag bråkar med mina lektörer om

Lugn, det uppstår (sällan) blodvite; jag är väldigt tacksam för alla goda råd mina lektörer ger mig* och jag är nog sällsynt vidrig att ha som klient, snarstucken och sårbar konstnärssjäl som jag är. För det mesta blir texten bättre och jag måste, dovt muttrande, erkänna att de har haft rätt, men det finns vissa stilgrepp som lektörer verkar störa sig extra mycket på och som jag inte tänker sluta med:

• Adverb - Om ni inte tål adverb, sluta läsa redan nu! Men varför skulle jag inte använda alla ordklasser i en text? Ibland är det helt enkelt mest effektivt och mest lämpligt att använda ett adverb, skrev han irriterat. Märkte ni vad som hände? Ni såg en irriterad person framför er, hans rynkade ögonbryn, den något höjda, spända rösten och sättet han trycker ner tangenterna lite för hårt. Svagt vidgade näsborrar också? Allt detta förmedlat med ett enda ord istället för en lång harang med mer eller mindre krystade beskrivningar som närmast liknar scenanvisningar till en stumfilmsmelodram. Att visa är ofta bra, men en författare måste också kunna berätta. 
• Parenteser - Det blir värre: Jag lägger vissa inskjutna satser inom parentes, särskilt om informationen inte är helt nödvändig men ger en nyans till texten som jag vill få fram. Man kan förstås välja andra sätt att skjuta in sina satser, men i min ganska svala stil där det ständigt svävar en allvetande berättare över läsarens huvud blir parentesen oftast den rätta.
  
• Perspektivbyten  - Värst av allt: jag byter perspektiv i texten (kan ingen stoppa mig?) när jag tycker att det är lämpligt. Själv tycker jag det ger texten spänst. Jag kan beskriva vad som sägs i en dialog och samtidigt berätta vad som rör sig i talarnas huvuden.
• Onödigheter - En skönlitterär berättelse är helt och hållet onödig. Den finns bara för att författaren ville skriva den. Till skillnad från sådant som mat, friskt vatten och skydd mot kyla och hetta, är en berättelse en lyx. Varifrån kommer idén att "bara det nödvändiga" ska finnas med, gärna i tidningskorta staccato-fraser? Mer av allt, bara det är bra.

Får man göra såhär? Ingen läsare har hittills klagat på det, det är faktiskt bara personer som skriver som noterar det. Framför allt personer som gått skrivarkurser. Jag har heller inte hittat några regler mot det och alla stilgreppen används av etablerade författare. Oftast av engelska eller amerikanska såsom PG Wodehouse, Terry Pratchett eller Neil Gaiman, det ska jag erkänna, men de har å andra sidan sålt flera tiotals miljoner böcker och fått alla möjliga utmärkelser, adelskap och filmkontrakt. De kanske inte heller fick, men de gjorde ändå. Jag tror förresten att Tage Danielsson friskt använde sig av sådana här grepp, och några till, i sina berättelser. 

Jag har insett att, förutom utländska bästsäljare, är min stil är påverkad av serietidningar och film; två berättartekniker jag tycker mycket om. Jag strävar alltid efter att få till något "filmiskt" i mitt skrivande och i serietidningar skiftar perspektivet ofta. Får litteratur låna grepp från serietidningar? Från film? Allt som fungerar är bra och varje författare måste odla sin egen personliga röst. Tänk på författaren Karin Smirnoff som bryter mot ett och ett halvt dussin skrivregler redan på sidan 3. Det verkar ju gå alldeles utmärkt bra för henne.

 

Min slutsats är att jag ska fortsätta med de här stilgreppen, göra dem oftare, mer medvetet och framför allt bättre. Så nästa gång en lektör skriver "show, don't tell" i kommentarsfältet  kommer jag bistert fortsätta tänka "show AND tell".

 

* Visst ser det tjusigt ut? "Mina lektörer" - som om jag har en hel stab med lektörer, ständigt redo att finslipa just mina texter. Det har jag inte, tyvärr. Och förresten - en sån här fotnot, det skulle de inte gilla alls, men även det används av storsäljande författaren Terry Pratchett (85 miljoner sålda böcker, översatt till 37 språk), så det kan inte vara helt fel.

Horace vet - därför är humor så fult i Sverige

I senaste numret av tidningen Skriva lär Augustin Erba ut hur man skriver roligt. Det är omvälvande. Inte tipsen i sig, även om de är bra, utan snarare det att humor får en ordentlig plats en tidning för skrivande människor. För det är precis som Augustin Erba skriver: humor är en föraktad genre i Sverige. 

I Sverige ska litteratur vara seriös, vilket ofta översätts till blytung och svår. Då är den på riktigt. Då kan vi ta den på allvar - för det finns en märklig uppfattning att roligt är lika med oseriöst. Visserligen kan mycket humor vara just oseriös. Det är som att författare, och andra kulturutövare, fått för sig att seriöst måste vara lika med tungt och roligt måste var lika med korkat. Kanske får svenska humorister skylla sig själva lite grann. Svensk humor är ofta lite väl förutsägbar och övertydlig; kanske den seriösa kulturen är likadan. Det är som att svenska kulturkonsumenter inte får bli förvirrade och lurade så att de råkar få ett viktigt budskap via humor eller luras skratta åt något allvarligt. Tydliga skillnader ska det vara. Den sortens genialitet som först får en att skratta och sen säga till sig själv "men vänta nu ..."  - har vi den i Sverige?

Varför är det så? Sveriges meste kulturman, Horace Engdahl, sa någon gång att Tyskland är som ett Sverige för vuxna. Det kanske är förklaringen. Vi kanske innerst inne tvivlar på vår vuxenhet och är livrädda att någon ska avslöja vår barnslighet. Säkrare då att vara riktigt ordentligt diskbänks-allvarlig. I Sverige. Vi kan däremot uppskatta humor om den är från utlandet. Riktigt gammal humor går också bra, för det som är gammalt ju med automatik finkultur. Grekiska klassiska komedier från antiken är förstås det optimala - både gammalt och utländskt.

Jag ser tydliga paralleller med fantastiken. I Sverige är Realismen gud. Helst ska det vara Verkligt. Fantasi är till för barn. Och även här anar jag en stor oro över att bli avslöjad som inte vuxen nog. Allvarligt och Realistiskt ska det vara. Om det är svenskt. Jag har däremot flera gånger hört: "jag läser bara fantasy på engelska." Oavsett om det är originalspråket eller ej.  Humor och fantasi får vi importera från utlandet, lite som att vi kan slappna av bättre på charterresan innan vi stramar upp oss hemma igen.

Teskedsgummans pappa Alf Pröysen skrev en liten berättelse som heter Mannen i den stora hatten. Den handlar om en man med stor hatt som alla barn är rädda för. Hatten blåser av en dag och blir hem åt några möss. Mannen kan äntligen slappna av, för anledningen till att han var så vresig var att han var rädd att barnen skulle skratta åt hans stora hatt.

Så låt oss kasta våra stora hattar till mössen och slappna av lite!

Gästförfattare - Daniel Andersson

Ännu en gång får denna blogg äran att publicera en gästförfattare. Daniel Andersson tillhör, liksom jag, skrivargruppen Z, fyra författare som skriver väldigt olika typer av fantastik. Daniel är sannolikt Sveriges bästa actionförfattare, vilket han tydligt visade i sin roman En natt i Logtown City, om Sveriges eget Gotham. Daniels berättelser har fullt ös hela tiden, men även karaktärer som man vill veta mer om - vem annars skulle skriva om en superhjälte som lider av torksprickor i hälarna? Daniel har även väldigt intrikata och komplexa intriger som gör att läsaren aldrig riktigt kan förutsäga vad som händer, som i den här novellen:

En riktig skithåla

På gräsmattan vid en nedbrunnen villa gick ett tiotal kor och betade. Jens satt i förarsätet på bilen, såg ut genom vindrutan och dröjde med blicken vid djuren. Deras pälsar var genomgående svarta, de såg förvånansvärt välgödda ut och tog girigt för sig av det vildvuxna gräset utan att verka bry sig om något annat. Han drog ihop ögonbrynen och hummade lågt. Välmående boskap borde innebära att det fanns en ägare till dem, men han kunde inte se en levande själ hur mycket han än vred på huvudet. Häcken som inramade trädgården hade trampats ner. Antagligen hade korna smitit från något ställe i närheten.

”Heby?” fnyste Adrian som satt i passagerarsätet bredvid Jens. Han hände med armen ut genom den öppna sidorutan och viftade med handen mot vägskylten som förkunnade ortsnamnet. ”Vad är det för jäkla ställe egentligen?”

Jens sträckte på sig, försökte röra på högerbenet så att knäet inte stelnade till. Den gamla fotbollsskadan skulle han få dras med resten av livet. Han svepte med blicken från de betande korna över bostadsområdet som låg på höger sida av vägen. De andra tegelvillorna verkade ha klarat sig från eldsvådor, men trädgårdarna var övervuxna och fönsterrutor krossade. En studsmatta hade tagit vind och kilats in i ett körsbärsträd. Fanns ingenting som tydde på att någon bodde i husen. Längre fram på andra sidan landsvägen låg några enklare industribyggnader och bakom dem reste sig en betonggrå silos upp mot den regntunga himlen.

”Ser ut som en vanlig byhåla”, sa Jens och ryckte på axlarna. ”Verkar ligga en bensinmack där fr...”

”En skithåla!” tjoade Max från baksätet. Rösten bröts halvvägs genom sista ordet och avslöjade hans ålder även för någon med förbundna ögon.

”Exakt Maxiboy!” sa Adrian och fyrade av ett asgarv. ”En riktig jävla skithåla är det. Ett jävla skitställe att få soppatorsk i om du frågar mig. Fan kollade du inte soppan för Jensa?”

Han gnisslade med tänderna och slängde ut handen i Jens riktning. Jens ryckte till impulsivt även om Adrian inte träffade honom. Greppet om ratten hårdnade, men han struntade i att svara. Istället plockade han upp den militärgröna kikaren som låg i dörrfacket. Han satte den mot ögonen medan de andra fortsatte diskutera om vem som egentligen hade haft ansvaret för att kolla bensinnivån.

”I ett hål!” frustade Adrian. ”Man fyller på soppa i ett hål i bilen, dumskalle.”

”Men jag ...”, började Max.

”Har du dålig hålvana eller vad fan är det för fel på dig? Aldrig fått komma till eller? Hur gammal är du, va?”

”Femton.”

”Va fan! Och aldrig fått knulla?”

Jens suckade tungt och stängde Adrians skitsnack ute. Han justerade skärpan på kikaren och fokuserade på toppen av silobyggnaden. Om han hade haft ansvarat för försvaret av Heby hade han placerat en postering där uppe. Helst utrustad med såväl kortvågsradio som kikare och prickskyttegevär. 360 graders sikt och täckning av alla tillfartsvägar. Visste man vad man sysslade med skulle man även ha placerat fordonshinder och taggtråd på vägarna för att fördröja inpassage, men något sådant såg han inte skymten av. Det fanns inte heller någonting på taket av silon som väckte hans misstänksamhet.

När Jens stoppat undan kikaren såg han på Max via backspegeln. Grabben satt i mitten av baksätet, han var lång och tanig och skyddshjälmen på skallen slog nästan i taket. Han skrattade åt det som Adrian tjattrade om, men flackade med blicken och kliade sig nervöst i mattan av infekterad akne som täckte kinden.

En rörelse i utkanten av synfältet fångade Jens uppmärksamhet. Längre fram krökte sig vägen åt höger och skymdes av en större blå vägskylt. Nedanför kanten på skylten var det något som rörde på sig. Skulle kunna vara underdelen av en kropp, men det var för tidigt för att avgöra om den tillhörde en levande person eller ej.

”Inkommande”, sa Jens, tillräckligt högt för att överrösta de andra.

Det överdrivna skrattet från Max dog ut på en millisekund.

”Vad snackar du om?” sa Adrian.

Jens nickade ut genom rutan som svar. Samtidigt som de andra försökte se vad Jens hade upptäckt, tråcklade han upp hjälmen som låg på golvet framför honom. Förutom skyddshjälmarna, samma taktiska hjälmar som Försvarsmakten använt förr i tiden, var det inte mycket enhetligt över trions utrustning. Adrian bar en uniform i det plottriga kamouflagemönstret som kallades för multicam, medan Max hade M90-byxor i det klassiska svenska mönstret med bredare fält, kompletterade med en svart hoodie på överkroppen. Jens var den enda av dem som bar en stridsväst. Under den hade han en välanvänd flanellskjorta instoppad i ett par friluftsbyxor som återigen börjat spricka i sömmarna.

”En singel”, sa Jens. ”Eller vad tror ni?”

Han såg på Adrian som lutat sig med armbågarna mot instrumentbrädan för att se bättre. Adrians överläpp täcktes av en mustasch som hade gjort Bismarck avundsjuk, och han drog tankfullt i den med fingrarna. Ingen i bilen sa något. Stämningen hade förändrats på nolltid, som om det gick att ta på spänningen i luften. Medan sekunderna passerade placerade Jens hjälmen i knäet och lade händerna mot den. Sekunderna blev till minuter.

”En drömlös döing”, sa Adrian när gestalten väl blev synlig. ”Ensam också.”

Bedömningen verkade korrekt, vad Jens kunde se. Det ... den såg ut att ha varit en kvinna när den var i livet, med tanke på det långa håret och kjolen. Ena benet släpade i backen, rörelserna var ryckiga. Den vita tröjan hade mörka fläckar över bröstet. Gestalten rörde sig långsamt i riktning mot bilen.

”Fan Maxiboy, det här är din lyckodag!” Adrian lät uppspelt, han vände sig om och såg på Max. ”Döingen är en brud. Tror visst att du kommer bli av med oskulden idag, eller hur Jensa?”

Jens skakade på huvudet utan att släppa blicken från gestalten.

”Hörru, Jensa! Jag snackar med ...”

Jens slog bort Adrians hand som var på väg mot hans axel.

”Jag tar hand om den drömlösa”, sa Jens och öppnade bildörren. ”Sitt kvar ni.”

Det högg till i knäet när han tråcklade sig ut, men han bet ihop. Menisken hade varit dålig när han la av med fotbollen, men inte tillräckligt dålig för att motivera operation. Det här var inte första gången sen katastrofen som han ångrade att han inte propsat på att få operera sig ändå. Nu för tiden hade han större chans att sätta världsrekord på maraton än att hitta en läkare som kunde fixa knäet.

”Va fan!” vrålade Adrian inne i bilen, kastade upp dörren och slängde sig ut på vägen han också.

Jens satte hjälmen på plats på huvudet och knäppte omsorgsfullt hakremmen, hela tiden utan att släppa ögonen från omgivningen. Regnet låg i luften, temperaturen verkade ligga runt arton, nitton grader. Än så länge vindstilla. Fortfarande ingen aktivitet uppe på silon. Och zombien, den drömlösa varelsen, verkade mycket riktigt vara ensam, ingen flock i sikte. Bara korna inne i trädgården som rörde på sig, någon råmade lågt.

”Jag hörde dig”, sa Jens och avbröt Adrian mitt i ett andetag. ”Max ska inte göra det.”

”Men va fan, det var ett skämt! Okej?”

”Visst ...”

”Vem tror du att du är, egentligen?” Adrian tog tag i kragspegeln på uniformen och höll upp den mot Jens. ”Ser du vad det här är eller. Sergeant Berg betyder det för dig. Sergeant! Jag är högsta hönset här. Förstått?”

Om Adrian hade vetat någonting om gradbeteckningar hade han förstått att stjärnan visade att han var fänrik, inte sergeant. Båda beteckningarna bestod visserligen av en ensam stjärna, men sergeantens stjärna var innesluten i en cirkel, vilket stjärnan på Adrians uniform inte var. Jens hade inte för avsikt att upplysa Adrian om saken, och inte heller om att fänrik var ett högre befäl än en sergeant.

”Sergeant Berg är enbart sergeant eftersom uniformsjackan han fick har suttit på en riktigt soldat”, sa han istället.

Adrian blev högröd i ansiktet och klampade runt motorhuven på Volvon med så bestämda steg att han verkade ha glömt bort zombien som var på väg mot dem. Han stannade ett par meter från Jens och frustade genom näsborrarna som en tjur på tjurfäktningsarenan.

”Chefen gav mig jackan”, sa han. ”Chefen!”

”Håll tyst”, sa Jens så lugnt och samlat han kunde. Zombien var femtio meter bort. Han släppte blicken från den och såg Adrian i ögonen. ”Vi vet inte om det finns en flock drömlösa i närheten. Och finns det en så vill varken du eller jag ha den här hos oss. Så sluta skrik, sergeant Berg.”

Under tiden som Adrian verkade fundera på hur han skulle bemöta Jens, såg Jens över sin beväpning. Pistolen, en Glock 45 som han lånat från en avliden polis, satt tryggt i hölstret vid låret. Magasinet var fullt, sjutton skott. Han hade två knivar fastspända på stridsvästen, den ena en jaktkniv med två decimeter långt blad som han hittat i samma hus som kikaren som låg i facket på bildörren. I en hållare vid andra höften hängde en friluftsyxa av märket Hultafors. Han lösgjorde yxan och höll den stadigt i ena handen.

”Menige Svensson!” sa Adrian. ”Till mig.”

Jens himlade med ögonen. Enda anledningen till att Adrian använde Max efternamn var för att visa vem som bestämde. Av de tre var Jens den enda som hade någon form av militär erfarenhet. Men Adrian var kusin till ”chefen”, det vill säga hon som styrde hemma på basen i Knivsta. Släktband gick tydligen före kunskap i det här gänget. Dessutom hade Jens bara tillhört gruppen i ett par veckor, och han såg ingen anledning att tjafsa emot mer än vad han redan hade gjort idag.

Bakdörren på Volvon öppnades. Max klev ut och sträckte på sina knappa en och nittio. Jens hade mer än en gång funderat över hur lång tonåringen hade blivit om katastrofen aldrig hade inträffat, om han fått växa upp i ett samhälle med bra tillgång på näring.

”Här är Svensson”, sa han med karaktäristisk målbrottsröst.

Precis som Jens var Max också beväpnad med en pistol, en Glock av äldre modell. Adrian var den enda av dem som bar på en automatkarbin, modell AK4 som varit standardvapnet inom Hemvärnet. Utöver det var även Adrian och Max utrustade med knivar och dylika vapen. Max höll en tvåkilosslägga med rött skaft i ena handen.

”Du får ta döingen”, sa Adrian och rösten lät faktiskt befälsmässig.

Max höjde förskräckt på ögonbrynen. Stirrade först på Adrian, sedan på zombien, tillbaka till Adrian och sedan över till Jens.

”Räcker om du dödar den”, sa Adrian. ”Eller va fan, ligg med den om du vill. Jag skiter i vilket.”

Zombien var bara trettio meter bort nu, men den hade fortfarande inte fått vittring på dem. Hastigheten var konstant. Det skulle inte dröja länge innan den blev varse att Jens och de andra stod i dess väg. Det hade varit enklare om Jens hade fått avsluta zombien själv, men Max behövde skaffa sig erfarenhet. På den punkten var Adrian inte helt fel ute.

”Ta den innan den ser oss”, sa Jens till Max och försökte dämpa rösten. ”Bättre att förekomma den. Använd släggan.”

”Okej ...” Max pressade läpparna mot varandra. ”Okej.” Han fattade släggan med båda händerna om skaftet. ”Okej, okej.”

Adrian suckade lågt och vände sig bort, men hade i alla fall förstånd att inte säga något mer. Max nickade resolut och började gå över asfalten.

”Vi är med dig”, sa Jens.

Samtidigt flyttade han sig åt vänster, närmare diket, för att få fritt skottfält och kunna ge Max understöd vid behov. Grabben hade femton meter kvar till zombien som hasade fram på fötter som skrapats blodiga över tiden. Den såg inte ut att vara alltför gammal med tanke på förruttnelsen, högst en månad. Den synliga huden var sjukligt grågrön, men hyfsat intakt. En svag vind kom mot dem och Jens hostade till när stanken penetrerade hans näsborrar.

”Fy fan”, mumlade han och svalde hårt.

Adrian ryckte till med överkroppen och försökte kväva en hostning. Han satte näven mot munnen, misslyckades och hostade till igen, kraftigare den här gången. Reaktionen från zombien kom omedelbart. Den stannade till, sniffade med det som var kvar av näsan likt ett rovdjur. Det tog inte mer än ett par sekunder för den att inse att Max stod tio meter framför honom. Vrålet skar genom luften och zombien accelererade som en hundrameterslöpare efter startskottet.

”Max”, sa Jens.

Grabben stod som förstenad när zombien for fram mot honom. Åtta meter. Sex. Fem.

”Max!”

I sista sekund fick Max upp släggan, höll den i båda händerna som en bom och tryckte den rakt i bröstet på zombien. Den drömlösa döingen fräste intensivt, högg med sina gulnade tänder mot Max och viftade vilt med armarna. Ena handen greppade om Max överarm, klöste sig genom tröjan och drog till. Max skrek av smärta, men lyckades upprätthålla avståndet.

”Max!” upprepade Jens samtidigt som han satte fart mot honom. ”Håll ut!”

Max tappade greppet om släggan med ena handen, men han höll fortfarande zombien ifrån sig. Trots skadan i armen lyckades han få in ett slag i ansiktet på den. I samma sekund som Jens nådde fram till Max smällde ett skott av. Zombiens bakhuvud exploderade när en kula passerade genom skallen och drog med sig unket blod och ruttnad hjärnsubstans som smaskade ner på asfalten. Den slutade fräsa lika snabbt som om någon stängt av huvudbrytaren. Musklerna förlorade sin styrka, föll bort från Max och dråsade ihop på vägen. Kroppen ryckte till en sista gång när zombien dog på riktigt.

”Vad i ...”, sa Jens och vände sig om.

”Inga fler drömlösa drömmar för den där”, sa Adrian.

Han höll sin automatkarbin redo i båda händerna med ett brett flin över läpparna. Jens bet ihop käkarna. Jävla idiot. Han hade hunnit till undsättning utan att skott hade behövt avlossats. Plus att Adrian hade riskerat att träffa såväl Jens som Max. Grabben började säga något, men Jens avbröt honom.

”Var tyst och lyssna. Båda två. Finns det en flock i närheten har de garanterat hört skottet.”

Båda två gjorde som han sa utan att protestera. Själv spanade Jens längs med vägen, in mot Heby. Flera sekunder passerade i stillhet. En ensam regndroppe träffade hans hand. Det enda som hördes var ljudet från korna inne på gräsmattan. Ett par av dem råmade, lät mer som missnöjt bröl. Genom den unkna stanken från zombien nere på vägbanan trängde en svag doft av urin. Jens sneglade mot Max, vände blicken mot backen och noterade en liten pöl på asfalten vid Max ena känga. Inget Jens hade för avsikt att vare sig pika Max för, eller uppmärksamma Adrian på.

”Jag tror det är lugnt”, sa Jens.

Han vände sig mot Adrian och öppnade munnen, men kom helt av sig. Halvvägs upp ur diket stod två av kossorna. Bakom dem kom resten på ett rakt led som löpte hela vägen in genom hålet i häcken. Den första kossan öppnade käften och brölade som ... som en ... Jens blinkade några gånger, men det han såg var sant. Han hade hört rykten om det här, men aldrig sett det i verkligheten. Djur som ... som ... Han ruskade intensivt på huvudet. På håll hade boskapens svarta pälsar dolt den förruttnelse som nu var uppenbar. Någon kossa stapplade fram på tre ben, en annan hade fått svansen avsliten. En tredje hade en skada i sidan där de vita revbenen tittade fram i en sörja av kött och senor.

”Va i helvete!” sa Adrian som följt Jens blick och vänt sig om. ”Zombiekossor!”

Boskapen reagerade som om bonden öppnade dörren till ladan och släppte ut dem på grönbete. De två första kastade sig upp från diket i absurt kraftfulla språng. Deras ögon var sjukligt rödsprängda och blicken intensiv. Mularna dränkta i en blandning av gräs och gammalt blod. Ju närmare de kom, desto kraftigare blev stanken av ruttet kött och härsket fett.

Adrian kramade avtryckaren till sin automatkarbin och avfyrade automateld rakt in i den framstormande horden. Ett av djuren tappade fotfäste och kraschade ner på vägen med skallen före. Ett annat väjde undan, smällde in i Volvons baksida och fick bilen att snurra ett kvarts varv över vägbanan. Ett tredje tog sig förbi Adrians kulsvärm och fortsatte vidare mot Max med sänkt huvud och de spetsiga hornen pekandes rakt mot honom.

Adrenalinet rusade genom Jens muskler och fick honom att vakna till liv.

”Akta!” ropade han, slet tag i axeln på Max och drog honom mot sig. Hornet på kossan missade Max med några centimeter, men den tunga bakkroppen smällde in i honom. Kraften fick Jens att tappa balansen och tumla bakåt. Han slog in i en annan kossa, studsade tillbaka och föll framåt. Brakade i asfalten med axeln före.

”Nej, nej, nej ...”, stönade han och kände paniken sprida sig ända ut i fingerspetsarna. Kraftiga djurkroppar rörde sig runt omkring honom i ett moln av unken stank. Kossorna stånkade och fräste ursinnigt. Hovarna smällde ner i asfalten. En behornad skalle kom farandes mot Jens. Han drog undan huvudet i sista sekund, ena hornet träffade hjälmen och slogs åt sidan. Det dånade i skallen, nacken smärtade och blicken grumlades, men han agerade instinktivt och svingade yxan mot djuret. Eggen begravdes i sidan på huvudet, strax under det illröda ilskna ögat. Zombiekossan råmade av smärta och kastade sig bort från Jens. Yxan hade fastnat och rycktes ur Jens hand.

Pistolskott smattrade genom kaoset och kompletterade de allt glesare skurarna från Adrians automatkarbin. Jens utnyttjade det lilla andrum han fått, tog sig upp på fötter och bet ihop käkarna när smärtan strålade ut från knäet. Utan att spilla någon tid fick han upp sin egen pistol, gjorde mantelrörelse och osäkrade vapnet. Det ringde fortfarande i skallen som om han befann sig i en kyrkklocka, men blicken var klar och fokuserad. År av träning kickade in utan att han behövde tänka på vad han gjorde. Han riktade pistolen mot zombiekossan som lagt beslag på yxan och kramade avtryckaren. Kulorna smaskade in i ryggen på djuret. Kossan fräste så att saliven stänkte när ruttna köttslamsor lossnade från sidan och splashade ner i asfalten.

”Jens!” ropade Max och sprang nästan rakt in i honom. ”Bilen!”

Max ansikte var förvridet i panik och glansigt av svett och han viftade med sin pistol i ena handen. Det tog en sekund extra för Jens att förstå vad han menade.

”Bilen”, upprepade Jens, nickade och såg sig om. De stod bara en meter från Volvon, och för stunden befann sig alla kossor som fortfarande stod upp på andra sidan av bilen. Han kunde inte längre se Adrian bland alla djurkroppar. ”In!” sa Jens.

Han slet upp dörren och kastade sig in på förarplats, men hann knappt sjunka ner i sätet förrän en kossa smällde rakt in i passagerardörren med huvudet före. Metall klagade högljutt och bilen kastades flera meter åt sidan. Jens vrålade av smärta när hans dåliga knä vreds till ytterligare en gång. Utanför bilen stod kossan med Jens yxa fastkilad i skallen. Det ångade om dess blodiga mule. Kossan tog sats och skrapade hovarna mot asfalten, satte fart och stångade fordonet på nytt. Glassplitter regnade genom kupén, plåt kved och det luktade svagt av motorolja. Jens lyckades bita ihop, men i baksätet skrek Max, antagligen av både smärta och rädsla. En ny smäll fick bilen att kana över kanten mot diket.

Ingen smärta, ingen smärta. Jens tvingade undan det som hans knä ville påminna honom om. Fokuserade allt han kunde på det som var viktigt just nu. Pistolen. Glocken. Trots röran höll han fortfarande vapnet i ena handen. Han borde ha elva, tolv skott kvar om han räknat rätt. Han pressade sig uppåt i sätet så att han fick klart skottfält ut genom sidorutan. Zombiekossan var redan på väg mot dem i full kareta med saliv och blod regnandes från mulen. Yxan verkade ha lossnat, och halva kossans ansikte med den. Det gulnade skallbenet tittade fram.

Jens hann inte sikta. Kramade in avtryckaren. Ett skott, två, tre. Skotten ekade inne i bilen. Max skrek igen. Jens bet ihop, tvingade undan smärtan i öronen. Tömde magasinet. Kossan stöp i sista sekund. Benen vek sig och den brakade rakt in i sidan på bilen.

Världen snurrade när Volvon tumlade runt som i en tvättmaskin. Först kraschade den ner på sida, fortsatte rulla och dunsade ner på taket där den la sig till rätta. Den döda kossan följde efter och smällde in i bilen.

Pulsen var hög och svetten forsade under flanellskjortan. Jens koncentrerade sig på att lugna andetagen och få ner pulsen. Han låg på rygg på biltaket med benen längs stolsryggen och huvudet mot ratten. Och nu det var mer än knäet som smärtade. Han pressade ihop käkarna och försökte hasa sig runt till en bättre position. I baksätet låg Max med uppspärrade ögon och munnen öppen. Han hade blod i ansiktet, var rödgråten och såg härjad ut. Såret i överarmen såg allt annat än trevligt ut.

”Är vi ...”, sa Max och snörvlade. ”Tror du ...? Adrian?”

”Var bara tyst”, viskade Jens. Han slet ögonen från såret i Max arm. Kunde bara hoppas att zombien inte hunnit smitta Max. ”Har vi tur vet de inte var vi är”, sa han.

Den döda zombiekossan låg med ryggen tryckt mot bilen och skymde vägen ovanför dem. Om inte det räckte, borde Jens och Max doft döljas av kossans stank. Hur många kossor som fortfarande levde, eller vad man nu kallade det, kunde Jens inte svara på, men han hörde hur de rörde sig uppe på vägen. Hovar klapprade mot asfalten. Låga, livlösa råmanden. Hur det hade gått med Adrian visste Jens inte, men ... Han hörde inte längre någon automateld och ingen Adrian som ropade. Däremot hörde han kossorna tugga på någonting. Det var inte gräs. Snarare ljudet av blodiga köttstycken som slets isär. Ben som knäcktes.

”Adrian hade i alla fall rätt om en sak”, sa Jens mellan andetagen och sneglade mot Max. ”Heby verkar vara en riktig jävla skithåla.”

Skrivknep - suspense

 

 

Jag går på skrivarkurs nu och vad är då bättre än att göra sådant som man är lite sämre på så att läraren kan visa ett bättre sätt? En sak jag är dålig på är att vila i texten, det vill säga att låta texten vara intressant trots att det inte händer så mycket. Ett specialfall av det är det som på engelska heter suspense. Jag har letat efter ett bra svenskt ord, men vi får köra med engelska den här gången. 

Suspense är att skapa en utdragen spänning när det inte händer så mycket. En spänd förväntan, och förväntan kan kanske vara det bästa svenska begreppet. Förväntan får ofta sin upplösning i någon typ av handling, eller en action-scen. Om action innehåller mycket rörelse är suspense snarare något ganska statiskt. 

Den här typen av spänd förväntan passar ofta bättre i film än i text. Ett av det absolut bästa exemplen är slutduellen i Den onde, den gode och den fule, som är en klassisk spaghettiwestern från slutet av 60-talet. Den här scenen är cirka fem minuter lång (en oändlighet i en film) och det som händer är att tre fiender står och blänger på varandra tills en av dem drar sitt vapen och skjuter. Förväntan upplöses i handling. Det låter inte så intressant när jag beskriver det så, men det är en fantastiskt bra scen som väldigt effektivt bygger upp spänningen.

 Går det att göra samma sak i text utan att det blir tråkigt? Jag tror det och där får jag medhåll av bästsäljarförfattarna R.L. Stine och James Patterson i deras båda Masterclass-föreläsningar - och de borde ju veta. 

Så hur bygger regissören Sergio Leone upp spänningen i denna långa scen? Här kommer min analys:

1. Inzoomning. Scenen börjar med fienderna i helfigur, går över till överblicksbild och zoomar sedan in långsamt närmare och närmare för varje klipp tills vi bara ser deras ögon.

2. Detaljer. R.L. Stine lär ut att för att hålla spänningen uppe ska författaren lägga in mycket detaljer, vilket också saktar in berättelsen. Leone gör likadant. Vi får se de tre fiendernas händer som rör sig långsamt mot pistolerna, nervösa blinkningar, hur de slickar sig om läpparna, kisar med ögonen. Vi är alltså väldigt nära personerna, men det finns även yttre detaljer som bygger upp spänningen, som en olycksbådande kråka som kraxar i bakgrunden. 

3. Perspektivskifte. Genom hela Leones scen byts perspektivet mellan Lee van Cleef (den onde), Clint Eastwood (den gode) och Eli Wallace (den fule). Perspektivet byts hela tiden vilket gör att vi får inte bara en persons nervösa väntan, utan tre. Utdraget utan att bli tråkigt.

4. Styckebrytning. Det här är min egen tanke. Med täta styckebrytningar saktas texten ner samtidigt som det blir lättare att fokusera på detaljerna.

 Så till min kursuppgift har jag försökt bygga upp en scen med höjd, spänd förväntan. Får se hur den lyckas. Målet i förlängningen är att lyckas fånga duell-scenen från filmen i text.

 Den gråtande mariachi-trumpeten går tyvärr inte att få med i en bok. Eller ... ?

Här kan ni se scenen!

Research, varför? Därför!

Det kan vara en myt, men jag har hört att många författare drunknar i research (efterforskningar). De tar reda på i detalj hur pistolkulor går igenom en människokropp eller vilka handlingar som skrevs i freden i Roskilde eller hur man rekonditionerar en bil. En del vittnar också om att de är livrädda för att beslås med något faktafel. Personligen har jag sett på detta med ett, ska erkännas, något nedlåtande kulturellt leende. Herregud, det är väl en intressant berättelse som är målet, inte en fullständig lärobok i möbelsnickeri eller detaljerad beskrivning av vägkorsningar i Östersund?

Så har jag tänkt. Och det finns riktiga skräckexempel på när research går på tok för långt. Boken The Martian av Andy Weir är det värsta exemplet som jag har läst, eller åtminstone påbörjat. Detaljerade beskrivningar av hur syrgas kan framställas av andra kemiska produkter och hur man kan odla potatis i sin egen avföring. Jag hade inte blivit förvånad om varje kapitel hade slutat med övningsuppgifter som läsaren skulle skicka in och få rättade. Även i andra böcker kan faktabeskrivningar bli väldigt långa, och långtråkiga. 

Min egen nivå har varit att kolla upp saker på internet tills jag tröttnar (cirka 30 minuter per ämne). Detaljerade faktabeskrivningar gör jag ju redan på jobbet och vill gärna slippa i mitt fabulerande. Och jag tycker mig ha fått stöd i detta av den kände författaren Neil Gaiman, som i sin Masterclass rekommenderar att research bör vara som en "smash and grab"-kupp. Tjuven rusar in, rafsar åt sig så mycket han kan på några sekunder, och rusar ut igen.

Missförstå mig inte - jag älskar att upptäcka att något en författare nämner i sin bok faktiskt också finns på riktigt. Men jag tycker att faktauppgifter ska vara mer som den där sista detaljen, persiljekvisten högst upp - inte två kilo mättande kokt potatis.

Men nu ... nu har jag gjort min första riktiga researchresa. Till en aquaponi i Vallentuna. En aquaponi är en kombinerad fisk- och grönsaksodling. Lite nischat tänker ni? Ja, verkligen; därför drivs sådana oftast av entusiaster. Och det var också på det sättet jag upptäckte fascinationen med att göra research. Det är inte så mycket själva faktauppgifterna, sådana kan man ju läsa sig till. Nej, den verkliga tjusningen är att författandet ger mig ett alibi att söka upp, störa och prata med intressanta människor!

Research? Ja gärna, om jag får träffa intressanta människor!

Och det är faktiskt det jag gör på jobbet, när det är som bäst.