I höstas "avslöjade" SVT att hybridförlag tjänar en massa pengar på folks författardrömmar. Ungefär som att avslöja att det blir vinter varje år, men för en del var det kanske nytt. Detta ledde till en diskussion om det är så att författare som ger ut via hybridförlag är tvungna att göra det för att de är så usla författare, eftersom bra författare givetvis genast blir antagna av ett traditionellt förlag. Logiken skulle vara att bra böcker ges ut av riktiga förlag och resten nog mest är skit. Flera hybridförfattare blev sårade av sådana korkade påståenden, men det finns en intressant fråga här: Vad är bra litteratur?*
För om det finns dåliga böcker, så finns det automatiskt också bra böcker. Det skulle också kunna vara så att det inte går att gradera böckers kvalitet, men låt oss anta att det faktiskt går. Då har vi bra böcker, och dåliga böcker. Hur avgör man vilket som vilket? Det är inte lätt och jag är inte litteraturvetare, men det får inte hindra mig i mitt sökande efter sanningen.
I diskussionen om hybridförlagen sattes ett likhetstecken mellan litterär kvalitet och bli antagen av ett traditionellt förlag. Ett traditionellt förlag lever på att sälja böcker. Det innebär att merparten av de böcker de ger ut måste gå att sälja och för att överleva måste de fokusera på just sådana böcker. Slutsatsen blir: bra litteratur = litteratur som säljer. Enligt det måttet är storsäljaren Barbara Cartland (en miljard sålda böcker) helt klart överlägsen de flesta andra författare.
Ett annat mått skulle kunna vara hur många böcker en författare skriver. En snickare som byggt många hus blir ju skickligare än den som bara byggt ett, och varför skulle samma resonemang inte kunna gälla en författare? Även här är Barbara Cartland högt upp på listan med över 700 titlar. Hon är dock bara en dvärg jämfört med spanska romansförfattarinnan Corín Tellado som gav ut 4000. Det är groteskt många och det finns rykten om att så produktiva författare i själva verket har anställda som gör grovjobbet i deras namn. Det gör inget. Även Michelangelo hade assistenter som stod för bulk-måleriet - eller trodde ni att en ensam person klarar att måla en så stor kyrka som Sixtinska kapellet?
Försäljningssiffror och antal titlar känns som lite väl affärsmässiga mått, som om böcker skulle vara vilken produkt som helst, jämförbara med t ex kullager. Är det så? Precis som för ett kullager finns ett slags teknisk prestanda och hantverksmässighet i en bok - en korrekt grammatik, korrekt stavning, meningsbyggnad etc. Den språkliga korrektheten skulle alltså kunna vara måttet på en bra bok. En sådan författare som Karin Smirnoff är då en dålig författare eftersom hon skriver ihop för- och efternamn och dessutom inte använder stor initialbokstav i namn.
Instinktivt känner jag att även detta språktekniska mått är rätt klumpigt. Vi läser inte böcker för att njuta av korrekt grammatik. Vi vill åt något annat. En upplevelse. Måttet på en bra bok kan alltså finnas i upplevelsen. Upplevelsen är dock ett väldigt svårt mått att använda. Till skillnad från försäljningssiffror, antal böcker eller korrekt grammatik så är upplevelsen individuell. En bok som jag tycker är fantastisk kan vara helt meningslös för någon annan, och det går inte att säga att den enes upplevelse är mer relevant än den andres. Eller?
Möjligen skulle vi kunna anse att en van och utbildad läsare, t ex medlemmarna i Svenska Akademien, har bättre smak än andra, mer amatörmässiga läsare. Det vore inte så konstigt. Någon som har sett mycket fotboll borde vara bättre på att avgöra vad som är bra fotboll än den som aldrig har sett en match. Varför skulle inte samma sak gälla för böcker? Tyvärr håller det inte. Fotbollsspelarens kvalitet definieras av hur väl den hjälper laget till seger och det är sådant en fotbollsexpert kan avgöra. Det måttet liknar väldigt mycket analogin med kullagret, det är ett mått på teknisk prestanda och det har vi redan avfärdat som det bästa måttet på en bra bok. Expertargumentet håller därför inte.
Det finns ytterligare argument för att akademiledamotens bedömning inte är mer relevant för någon annan än ledamoten själv. En van läsare kan helt enkelt vara blasé. Hon kan därför avfärda en bok som är viktig och bra för den mer ovane och istället hylla en bok som ger en ny och stimulerande upplevelse för henne själv. Kvalitetsmåttet där blir i så fall originaliteten. Kan då inte det vara ett mått på en bra bok? Något som är nytt och djärvt, det är väl ändå ett kvalitetsmått? Tyvärr inte. En originell bok kan vara bra, men originalitet är ingen kvalitet i sig. Det skulle vara nytt och djärvt att skriva en bok bestående av enbart bokstaven A, och jag tror något liknande har gjorts. Det är lätt att se att det mest blir en ploj, eller i värsta fall effektsökeri.
Slutsatsen jag drar, och som jag inte kunde förutsäga innan jag skrev detta, är att en boks kvalitet framför allt ligger i den upplevelse den ger läsaren. Eftersom den kvaliteten är individuell går det inte att säga att en bok är bättre än en annan.
* Gäller bara skönlitteratur. Facklitteratur har helt andra måttstockar.
